Morten Brandfjell från Brändåsen är på plats vid Trängslet för att hjälpa till med det som går. ”Här kan man i alla fall göra nåt”, säger han.
Morten Brandfjell från Brändåsen är på plats vid Trängslet för att hjälpa till med det som går. ”Här kan man i alla fall göra nåt”, säger han. Foto: Adam Wrafter

Renbetet slukas av elden: ”Nästan som krut”

SvD I SÄRNA Det eldhärjade området i norra Dalarna är en del av samebyn Ruvhten Sijtes vinterbetesmarker. Renskötarna Morten Brandfjell och Marcus Rensberg har bara kunnat titta på medan den energirika renlaven slukats av lågorna.

Publicerad

Morten Brandfjell pekar med hela armen när sexhjulingen skumpar fram längs med de torra hjulspåren genom skogen vid Älvdalens skjutfält. I takt med att vi rör oss längre in i skogen skiftar terrängen färg – friska trädtoppar ersätts av gula, förtorkade; grönt gräs blir till svedd, sotig mark.

– Helt svart är det, ropar Morten Brandfjell över axeln.

Det eldhärjade området i norra Dalarna är en del av samebyn Ruvhten Sijtes vinterbetesmark. På grund av militärövningar inne på skjutområdet kan byn inte nyttja marken lika mycket som de skulle vilja, men från att snön kommer betar renarna här. Torra tallhedar gör området rikt på de renlavar som utgör renens viktigaste föda under vinterhalvåret.

Renlaven utgör renarnas viktigaste näringskälla om vintern. Laven har en väldigt långsam återväxt, vilket gör det extra bekymmersamt att den brinner upp.
Renlaven utgör renarnas viktigaste näringskälla om vintern. Laven har en väldigt långsam återväxt, vilket gör det extra bekymmersamt att den brinner upp. Foto: Adam Wrafter

Morten Brandfjells familjs grupp med renar betar vanligtvis något längre norrut, mot Härjedalen till. Oron har varit stor för att branden ska ta sig igenom de begränsningslinjer som upprättats av räddningsinsatsen. Norrut finns inget naturligt hinder för lågorna – inga sjöar eller strömmar som kan sätta stopp för brandhärden.

– Skulle det ha fortsatt norrut hade det varit riktig kris. Utan bete går det inte att fortsätta, då får vi bara lägga ner. Och det ska inte mycket till. Jag har aldrig kört på myrar som är så torra som nu, blötmossa som ryker av damm.

Annons

Marcus Rensberg från samma sameby har sina renar kring Älvdalens skjutfält under vintern. Under en vecka har han kämpat mot lågorna dag som natt. När SvD når honom sitter han i bilen på väg hemåt, mot Funäsdalen drygt tio mil norrut där renarna har sitt sommarbete.

– Vi har folk från samebyn på plats på skiftgång vid Trängslet nu. Det är väldigt stora arealer med bra lavbete som har brunnit upp.

1/3

Ruvhten Sijte är Sveriges näst sydligast belägna sameby. Renen på bilden är fotad längs med riksväg 70 mellan Särna och Idre, och tillhör troligen Idre sameby.

Foto: Adam Wrafter
2/3

Renlaven trivs bra på torra tallhedar, vilket gör den extra utsatt för brand och torka.

Foto: Adam Wrafter
3/3

Morten Brandfjell är orolig – inte bara över branden, utan även över den torra sommaren. ”Renen mår inte bra i värmen, de blir slöa och försöker söka sig till skugga. Allt växer dåligt i värmen också. Svampen som är en viktig föda sommar och höst blir förstörd.”

Foto: Adam Wrafter

Oron inför vintern är stor. I månadsskiftet oktober-november, när snön kommer, är det dags att flytta renarna till betesmarken längre söderut.

– Det är verkligen inte bra. Väldigt mycket har blivit svart och avbränt. Betesrytmen för renen kommer helt klart att bli ändrad, men vi vet inte konsekvenserna av det än. Det som är klart är att renen inte kommer att vilja gå där det är svart, säger Marcus Rensberg.

Även vinterbetesmarker i Västerbotten och Norrbotten har drabbats av sommarens bränder, enligt Sameradion. Men framför allt är det samebyarna i det sydligaste området som drabbats, däribland Mittådalen, Jijnjevaerie och just Ruvhten Sijte. Det handlar om tusentals renar som nu riskerar bli utan vinterbete.

Annons
”Mycket är det som är förstört. Helt svart är det. Fortsätter det norrut är det riktig kris”, säger Morten Brandfjell.
”Mycket är det som är förstört. Helt svart är det. Fortsätter det norrut är det riktig kris”, säger Morten Brandfjell. Foto: Adam Wrafter

Anna Skarin, docent i husdjursvetenskap och renskötsel vid SLU, har forskat på renens beteende och hur den styrs av olika omvärldsfaktorer. Där laven har försvunnit tar det lång tid innan den kommer tillbaka, menar hon.

– Det kan dröja årtionden, minst 50 år innan det blir ordentligt igen. Det växer väldigt långsamt.

Markerna där renlaven trivs är ofta naturligt torra – därför är de också extra utsatta vid värme och torka. Dessutom har skogsbruk och markberedning redan skapat ett ansträngt läge för renarnas stapelföda, säger hon.

– Laven försvinner när det görs en markberedning. Den skogstyp som bär lavmark har minskat med 70 procent de senaste 50 åren. Det är en stor skillnad, så de lavbetesmarker som finns är man väldigt mån om att få ha kvar.

Annons
Efter reklamen visas:
Brand i renbetesmarker vid Trängslet, Dalarna

Video: Morten Brandfjell/privat

Att det brinner i skog och mark är egentligen inte konstigt. Problemet för rennäringen är att områdena för bete sakta men säkert blivit mindre och mindre. Flexibiliteten som krävs för att kunna anpassa sig till oförutsedda händelser som påverkar – is, skare, nya skogsbruk eller bränder – finns inte i samma utsträckning som förr, enligt Anna Skarin.

– Jag förstår att de som drabbats av bränderna känner en oro över hur det ska bli till vintern. Om den här varma sommaren och bränderna dessutom hänger ihop med klimatförändringar, kommer det att bli svårt för renskötseln.

1/2

Kristoffer Gottlieb är skadeplatschef för ”skadeplats norr”, den bas därifrån samtliga räddningsinsatser in i Älvdalens skjutfält utgår ifrån. ”Mardrömsscenariot har varit att branden tar sig norrut”, säger han.

Foto: Adam Wrafter
2/2

Morten Brandfjell känner terrängen och försöker hjälpa till så gott det går i räddningsarbetet kring Älvdalens skjutfält.

Foto: Adam Wrafter

Strax utanför de gulröda varningsskyltarna som märker ut gränsen till skjutfältet vid Trängslet kliver Morten Brandfjell av sin sexhjuling. Den vanligtvis blöta myrmarken är torr som fnöske, nästan frasar under kängorna. Han böjer sig ner och stryker med handen över den svedda renlaven.

– Jag kan inte minnas att det någonsin varit så här torrt. Det är helt otroligt att det ska brinna på en myr. När laven torkar blir den ju nästan som krut.

En helikopter med vattenbytta passerar förbi på väg till den brandhärd som under dagen blossat upp några kilometer bort. Morten Brandfjell följer den med blicken, skuggar ögonen med ena handen och jagar bort knott med den andra. Han skakar på huvudet.

– Det är renbete hela vägen. Norrut, västerut, österut. Det är oroligt, det är det.

Renlaven utgör renarnas viktigaste näringskälla om vintern. Laven har en väldigt långsam återväxt, vilket gör det extra bekymmersamt att den brinner upp.

Foto: Adam WrafterBild 1 av 7

Ruvhten Sijte är Sveriges näst sydligast belägna sameby. Renen på bilden är fotad längs med riksväg 70 mellan Särna och Idre, och tillhör troligen Idre sameby.

Foto: Adam WrafterBild 2 av 7

Renlaven trivs bra på torra tallhedar, vilket gör den extra utsatt för brand och torka.

Foto: Adam WrafterBild 3 av 7

Morten Brandfjell är orolig – inte bara över branden, utan även över den torra sommaren. ”Renen mår inte bra i värmen, de blir slöa och försöker söka sig till skugga. Allt växer dåligt i värmen också. Svampen som är en viktig föda sommar och höst blir förstörd.”

Foto: Adam WrafterBild 4 av 7

”Mycket är det som är förstört. Helt svart är det. Fortsätter det norrut är det riktig kris”, säger Morten Brandfjell.

Foto: Adam WrafterBild 5 av 7

Kristoffer Gottlieb är skadeplatschef för ”skadeplats norr”, den bas därifrån samtliga räddningsinsatser in i Älvdalens skjutfält utgår ifrån. ”Mardrömsscenariot har varit att branden tar sig norrut”, säger han.

Foto: Adam WrafterBild 6 av 7

Morten Brandfjell känner terrängen och försöker hjälpa till så gott det går i räddningsarbetet kring Älvdalens skjutfält.

Foto: Adam WrafterBild 7 av 7