Annons

Anna Charlotta Johansson:Replik: Problemet med Fotografiska handlar inte om populärkultur

Fotografiska, ett privat museum.
Fotografiska, ett privat museum. Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

Anna Charlotta Johansson har en politisk agenda när hon skriver att ”Fotografiska museet har verkligen lyckats att röra runt i den bidragsberoende kulturvärlden” (SvD 2 mars, red:s anm) och att finkulturfolket inte tycker om Fotografiska för att det kallas museum. Och att vi är arga för att verksamheten är privatägd. Hon skriver även att ”kultur behöver alltså inte stödjas av bidrag för att vara framgångsrik”.

Jag tror inte att någon är arg på Fotografiska. Bröderna Broman har gjort en fantastisk insats båda för fotografer och fotografi. Varje gång jag besöker Fotografiska så beundrar jag dem. Men det är inte där som problemet finns.

För oss fotografer har namnet ”Fotografiska museet” ett symbolvärde och en historia. Carl-Adam Nycop, Ulf Hård af Segerstad och Bo Lagercrantz bildade Fotografiska museets första vänförening. FMV fick ekonomiskt bidrag från staten 1964 för inköp av The Helmut Gernsheim Duplicate Collection och året därefter för Helmer Bäckströms fotohistoriska samling. Fotografer och organisationer som Fotografiska Föreningen, Svenska Fotografernas Förbund, Pressfotografernas klubb, Studio Gullers, Tiofoto och Bildhuset har under åren deponerat många volymer och fotografier till det utlovade Fotografiska museets samlingar. Rune Hassner skänkte flera tusen pärmar med referensbilder för forskning.

Annons
Annons

Fotografiska museet blev 1971 en fristående avdelning inom Moderna museet i Stockholm, inrättat under den legendariska Pontus Hulténs tid. I arkitekt Rafael Moneos byggnad reserverades sedan lokaler för fotografi, utan dagsljusinsläpp, i lokalerna som finns en trappa ner. Men när David Elliot tillträdde som chef 1996 saknade han direktiv i sitt kontrakt och vägrade att befatta sig med ytterligare ett problem.

När Lars Nittve blev ny chef 2001 ställde jag frågan till honom: "Ska vi nu äntligen få ett fotografiskt museum?" Det behövs inte, vi har all kunskap som krävs för att hantera fotografi, blev svaret. Nu, många år senare, förstår jag Lars Nittve – han ville inte ansvara för det fotografiska kulturarvet, en alldeles för stor fråga utan rejäl statlig finansiering. Tanken var att Moderna museet och Nordiska museet skulle ha ett kulturpolitiskt ansvar för att bevara fotografiska samlingar till eftervärlden. Problemet i dag är att ingen vet vad som kommer att ske med miljontals bilder ur svensk historia. Kultur- och finansministrar har genom årtionden blundat för problemet. Åtskilliga fantastiska samlingar har hamnat på soptippen helt i onödan.

Så Anna Charlotta Johansson: det handlar inte om definitioner av att någon föredrar populärkultur framför finkultur – det handlar om fotografi, kulturpolitik och ekonomi.

Georg Sessler

Fil.kand. i konstvetenskap och före detta ordförande i Svenska fotografernas förbund och vice ordförande i FMV

Anna Charlotta Johanssons kommentar till ovan:

Jag tackar Georg Sessler för repliken till min text. Det var också intressant att läsa det Sessler skriver om det fotografiska kulturarvet och att vissa - genom historien - ej velat befatta sig med ”nya problem”.

Annons
Annons

Texten jag skrev handlar om att kultur alltså inte behöver stödjas av bidrag för att vara framgångsrik. Det glädjer mig att Sessler verkar hålla med mig i detta. Men visst har han rätt, jag är ledarskribent och har därmed en syn på stat vs civilsamhälle som är ”politisk”, i den bemärkelsen att jag inte tror att staten behöver ta ansvar för saker för att dessa ska värnas.

Det glädjer mig också att Sessler inte är arg på Fotografiska, men i kommentarer som genom åren har fällts om Fotografiska genom åren har det väl inte undgått någon att Fotografiska har skapat viss debatt, just för att det är privatägt?

Sessler säger att namnet ”Fotografiska museet” handlar om symbolvärde. Symbolvärden är dock inte mycket värda när det finns en verklighet som lyckas med det som det statliga uppenbarligen inte har gjort.

Så, om man både vill se att svensk fotografis historia blir bevarad och också hellre ser möjligheter än problem kanske det privatägda Fotografiska museet borde förvalta de statliga samlingarna? Det vore ju ett enastående sätt att låta allmänheten ta del av detta konstarv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons