Annons

Replik: ”Spelreklamen har visst effekt”

Mikael Persbrandt i reklamspot från bet365.com
Mikael Persbrandt i reklamspot från bet365.com Foto: bet365.com
Under strecket
Publicerad

REPLIK: I min egenskap av läkare har jag under cirka 40 års yrkesliv försökt att ta hand om ett mångfall av olika åkommor, bland dessa också patienter med missbruk i nästan alla dess ofta tragiska former.

Fredag morgon den 25 januari fastnade morgonkaffet i vrångstrupen vid läsning av Per Gudmundsons ledare i SvD: ”Skyll inte på Mikael Persbrandt”. Efter en genomgång av Swelogs studie om spelmissbruk kommer ledarskribenten fram till den obegripliga slutsatsen: ”Låt reklamen vara” med hänvisning till (som jag tolkat texten) att gruppen med allvarliga spelproblem på ungefär 30 000 individer varit konstant mellan 2008 – 2015, trots reklamen.

Jag tar mig friheten att hänvisa till en annan studie, nämligen från Lunds universitet: ”Spelberoende är en högaktuell diagnos”, publicerad i Läkartidningen nr 46/2018, s. 1870 – 1874. Här citeras också statistiken från Swelogs: prevalensen (förekomsten) av spelande med bristande kontroll, som medför negativa konsekvenser i åldersgruppen 18 – 64 år är 134 000 personer (2%) varav 31 000 personer (0,4%) har ett spelberoende (hasardspelsyndrom) med de mest allvarliga problem.

Annons
Annons

Påverkar då reklamen spelbeteendet? Svaret är ja. Enligt samma studie i Läkartidningen (citat): ”De flesta som spelar upplever inte spelreklam som något negativt, men reklam ökar spelandet överlag och förvärrar spelproblem – framför allt med de mest problematiska spelen – via lätt väckta och svårhanterliga impulser”. Så tyvärr: Persbrandts ”reklamsnuttar” har effekt!

Hur stort är då problemet med en förekomst på 134 000 personer med ett spelande med bristande kontroll och negativa konsekvenser?

Ja, konsekvenserna kan gå långt utanför den privata sfären:

1. familjen och övriga närstående: hushållets ekonomi drabbas och spelskulder kan jaga bort make/maka med barn från hus och hem. Det förekommer också tydliga samband mellan spelproblem och våld: problemspelare rapporterar i hög utsträckning att de utsatt människor i nära relation för våld (38%) eller själva blivit utsatt för våld (36%).
Spelberoende medför tydligt ökad suicidrisk.

2. arbetsgivare/arbetsplats/kollegor: den spelberoende har ofta stor sjukfrånvaro och i vissa fall (jo, jag har sett det) har den spelberoende stulit/förskingrat stora belopp (miljonbelopp har förekommit!) från arbetsplatsen.

3. sjukvården, socialtjänsten: missbruk är en mycket svårbehandlad åkomma och spelmissbruk är inget undantag. Sjukvård och socialtjänst är sedan 1 januari 2018 skyldiga att erbjuda utredning och behandling. Behandlingsinsatserna är oerhört resurskrävande och ger tyvärr ofta dåliga resultat och många köer till sjukvården för andra behandlingskrävande åkommor skulle kunna kortas ned om spelberoendet minskas.

Annons
Annons

Bör vi då försöka minska spelberoendet? Svaret är naturligtvis ja!

Spelberoende är sedan 2013 i diagnosklassifikationen DSM-5 en diagnos (beroendesyndrom) och bör hanteras därefter: om vi har en prevalens (förekomst) på 134 000 personer krävs inte bara behandling utan även profylax (förebyggande insatser). Denna prevalens motsvarar antal demenssjuka i Sverige. Skulle vi strunta i profylaxen mot demenssjukdomar bara för att prevalensen är konstant? (jo då, det går faktiskt att förebygga upptill 1/3 av alla demenssjukdomar).

Jag instämmer alltså inte i Per Gudmundsons slutsats. Kedjan i argumentationen går inte ihop, logiken är bristfällig. Så av vilken anledning vill ledarskribenten så starkt försvara spelreklamen? SvD:s läsare borde kunna begära ett svar på frågan.

Vagn Frede Nielsen
Kinna

Svar direkt | Per Gudmundson

Artikeln om spelreklam har resulterat i ovanligt många reaktioner i mejlkorgen, och även ett inlägg i Aftonbladet av sportjournalisten Robert Laul ”Det kan inte fortsätta så här – om spel och spelreklam” (26/1). Gemensamt för de kritiska reaktionerna är att de nästan alla bygger på moraliska, känslomässiga eller anekdotiska resonemang. Det vill säga alla utom repliken ovan, som via Läkartidningen hänvisar till Folkhälsoinstitutets studier av Per Binde, ”Att sälja en dröm – om spelreklam och dess påverkan” (2005) samt ”Spelreklam och spelberoende – en intervjustudie” (2007).

Jag vill verkligen inte förringa Folkhälsoinstitutets forskningsinsatser på området, eller förminska det problem som spelmissbruket utgör. Men forskningsläget om reklamens påverkan tycks inte vara så glasklart som artikeln i Läkartidningen gör gällande.

Annons
Annons

I Binde 2005 visar forskningsöversikten att det saknas studier som kan ge klara belägg för att ökad reklam leder till ökat spelmissbruk. Det sammanvägda intrycket är dock att reklam ändå i någon mån påverkar ”men att denna effekt, jämfört med andra faktorer som spelar in, inte är avsevärd”.

Inte någon avsevärd effekt, alltså.

Binde 2005 konstaterar vidare: ”Eftersom reklamens påverkan på människors konsumtionsbeteende ofta är subtil och för dem själva inte helt märkbar, är intervjustudier med självrapportering ett otillförlitligt sätt att mäta i vilken mån spelreklam påverkar spelbeteende.”

Binde 2007 är – häpp! – en intervjustudie med självrapportering. Studien bygger på intervjuer med 25 personer där en femtedel uppgett att spelreklamen haft en påtaglig inverkan på spelproblematiken.

Detta är den svenska forskning som man ofta hänvisar till när man vill påvisa reklamens effekter. Fem respondenter i en studie vars metod författaren pekat ut som otillförlitlig.

Mot detta står en tämligen omfattande statistik över spelandets utveckling. Som jag påpekade i min artikel sjunker spelandet om pengar generellt i Sverige. Andelen spelare med allvarliga problem tycks därtill vara tämligen konstant. Detta trots den ökande mängden påträngande reklam, trots tillgänglighetsexplosionen med internet och trots tillväxten av spelbolag. Spelmissbruket tycks helt enkelt bero på annat.

Ja, spelmissbruket är ett samhällsproblem. Men nej, det går knappast att skylla på reklamsnuttarna med Mikael Persbrandt.

Slutligen: I åtskilliga av reaktionerna antyds att jag har något personligt intresse av att fria spelbolagen från ansvar. Någon enstaka skriver rakt ut att jag antagligen är mutad.

Förvisso är dagstidningsindustrin beroende av annonser. Men det är knappast därför jag skriver. (Svenska Dagbladet är hursomhelst huvudsakligen beroende av prenumerationer – det är viktigare för mig att hålla mig väl med läsarna än med annonsörerna.) Jag är däremot intresserad av att försvara individens frihet. I denna frihet ligger också lust och last, mänskliga skröpligheter och tillkortakommanden, basala drifter samt fåfängliga förlustelser.

Sedan finns det förstås också en större principiell fråga, bortom enkla nöjen. Inskränkningar i yttrandefriheten – ja, kommersiell yttrandefrihet är också yttrandefrihet – kan förstås diskuteras. Men jag tycker man ska ha mycket mer på fötterna innan man överväger förbud.

Per Gudmundson
ledarskribent SvD

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons