Annons

Kommentar: Varför går forskningen isär om skärmtid?

Sissela Nutley.
Sissela Nutley. Foto: Simon Rehnström
Under strecket
Publicerad

Replikskifte | Skärmtid och psykisk ohälsa

Med anledning av Lydia Wålstens intervju med forskaren Amy Orben har följande kommentar inkommit.

Frågan om vår skärmtid är sannerligen en het potatis. Blir man deprimerad av mycket skärmtid? Det dras lika många slutsatser om faror och risker som det avfärdas och som i så mycket annat skapas en polariserad, infekterad och tämligen meningslös debatt. Som forskare i hjärnans utveckling och formbarhet vill jag därför ge en kommentar kring forskningsläget vad gäller dessa frågor. Den senaste tidens rubriker på temat har rört fynd från författarna Orben & Przybylski som i sin andra artikel för året visat att "skärmtid" inte har något nämnvärt samband med depression.

I vissa nyhetsartiklar framställs studien som ”studien som har alla svar”, kanske för att den var så stor med 17 000 deltagare där fynden om skärmar tolkats som ”ingen koppling till mående – inte ens innan läggdags”. I författarduons första studie som kom i januari raljerades det om att effekten av att äta potatis i deras analys var nästan lika stor för mentalt mående som skärmtid var. Den har visserligen fått kritik för sina okonventionella analysmetoder som anses urvattna effekternas omfattning men deras fynd pekar också på problemen med tillförlitligheten i sådana stora populationsstudier, och inte minst utmaningarna med tolkningen av resultaten.

Annons
Annons

Trots att studier publicerade på samma data har visat att exempelvis förekomsten av symptom på depression ökar markant med mer tid tillbringad på sociala medier (främst hos tjejer) blir alltså storleken på den effekten betydligt mindre när Orben & Przybylski analyserar resultaten.

Så vem har rätt? Resultaten i studier av denna typ kommer att skilja sig åt beroende på vilka frågor man ställer, vilka andra parametrar man tar hänsyn till och vilka analysmetoder som appliceras. Det finns två huvudsakliga problem med undersökningen där det första kan beskrivas med uttrycket "garbage in, garbage out" som syftar på att resultaten bara kommer att kunna spegla tillförlitligheten hos den data man har.

Självskattning av unga om deras skärmanvändande i efterhand (i deras första studie), kombinerat med trubbiga mått som egentligen är framtagna för att diagnostisera depression ger troligen ett underlag med tveksam upplösning och tillförlitlighet när det kommer till relationen mellan skärmanvändande och generellt mentalt välmående.

Det andra och huvudsakliga problemet med alla analyser och slutsatser kring denna undersökning är förstås att det är en så kallad korrelationsstudie. Den mäter endast deltagarnas uppfattning vid ett tillfälle och tittar då på om det finns en koppling mellan förekomst av depression kopplat till skärmtid. Den kan med andra ord inte uttala sig om orsak och verkan.

Så var står vi egentligen? Vi är långt ifrån att kunna ha svar på alla de frågor vi ställer oss idag, men ett par saker vet vi bestämt. Allt fler unga kämpar med att hantera svåra tankar och känslor idag. Allt fler lider av sömnbrist. Sömnbrist är en av de starkaste riskfaktorerna för att utveckla depression.

Annons
Annons

Allt färre får till sin vardagsmotion och endast 20 procent av unga tjejer i Sverige når WHO:s mål om motion 60 min/dag. Motion skyddar mot depression och ångest och har även behandlande effekter. Det vanligaste svaret för hur lång tid man lägger på mobilen är från 13-års ålder "mer än 6 timmar/dag". Mer skärmtid är kopplat till mer stillasittande, mindre sömn och sämre nattsömn. Som GenPep rapporten nyligen uttryckte det, skärmen konkurrerar ut en del av de skyddande faktorerna. Här kan man tala om indirekta effekter av mycket skärmtid, alltså oavsett vad man gör på skärmen.

Sen finns det ett antal studier som undersökt de specifika aktiviteterna på skärmen och kopplingen till mentalt mående över tid där effekterna skiljer sig åt både beroende på vad man gör på skärmen och hur livet ser ut i övrigt. Detta kallar jag för direkta effekter. Jag har i boken Distraherad (Natur & Kultur, 2019) sammanfattat forskningsläget kring det vi vet hittills i detta unga fält vad gäller den enda typen av studier som faktiskt kan uttala sig om orsak och verkan – där man alltså följer användare över tid. Allt annat, det vill säga slutsatser från korrelationsstudier är ganska ointressant.

Tills vi har svar på alla dessa frågor vi alla undrar över är mitt bästa råd att värna om det som vi vet är våra skyddande faktorer för mentalt mående. Får vi till det kan vi nog ägna oss åt skärmarna hur mycket vi vill resten av tiden (kanske med vissa undantag).

Så, hur får vi till det? Hur hittar vi balans i vårt användande? Mellan var tredje och varannan ungdom uppger nämligen att de använder skärmarna mer än de själva vill. Hur kan vi hjälpa dem att 1) bli motiverade och 2) faktiskt få till ett användande som är förenligt med, och kanske till och med kan främja mentalt och fysiskt välmående?

Jag har mina tankar, och tills techbolagen tar ett större ansvar för att hjälpa oss med detta, så behöver ansvaret för att hitta lösningar som fungerar tas av individen själv. Och då gäller det att vi med en mogen pannlob – det vill säga, vuxna tar oss an uppdraget att vara insatta i mekanismerna som gör att det är svårt att hitta balans, både för vår egen användning och för våra barns användning av skärmarna och hjälper till att skapa förutsättningar för det. Och den resan börjar med kunskap.

Sissela Nutley har disputerat inom kognitiv neurovetenskap med fokus på hjärnans utveckling och formbarhet. Hon är idag knuten till Karolinska Institutet och föreläser om hjärnans formbarhet, uppmärksamhet och relationen till sociala medier.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons