Annons

Reportern som gjorde det få andra vågade

Kaxig, orädd och otämjd. 1914 wallraffade Ester Blenda Nordström för första gången för Svenska Dagbladet under signaturen Bansai. Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det få andra vågade.

Under strecket
Publicerad

Ester Blenda Nordström startade sin journalistkarriär på Svenska Dagbladet under tidigt 1900-tal.

Foto: Svenska Dagbladet

1 / 6

Ester Blenda Nordström startade sin journalistkarriär på Svenska Dagbladet under tidigt 1900-tal.
Ester Blenda Nordström startade sin journalistkarriär på Svenska Dagbladet under tidigt 1900-tal. Foto: Svenska Dagbladet

Under årets Augustgala prisades Fatima Bremmer för ”Ett jävla solsken” en biografi om journalisten och författaren Ester Blenda Nordström.

Nordström, kanske mer känd under sin signatur Bansai, var en banbrytande journalist och författare.

”Hon kom från en välbärgad familj och var annorlunda redan från början. En besvärlig unge, envis och vildsint på ett sätt som kvalificerade henne för smeknamnet ’satpojken’. Stryk hjälpte dock inte, tvärtom. Hon var liksom tvärförbannad, vilket kom väl till pass när hon hamnade som reporter på Svenska Dagbladet. Karriären rivstartade”, skrev SvD Kulturs Fredrik Sjöberg i sin recension av Bremmers bok.

Tack vare SvD:s arkiv finns många av Ester Blenda Nordströms yrkesmässiga äventyr dokumenterade. Här följer några av dem – och citat ur hennes egna texter, publicerade i SvD.

Annons
Annons

SvD 19140628.

Foto: SvD/Arkivbild

2 / 6

SvD 19140628.
SvD 19140628. Foto: SvD/Arkivbild

Wallraffade som piga: ”Excentriskt infall”

Ester Blenda Nordströms karriärbana startar när hon får anställning på Svenska Dagbladet år 1912. Två år senare, söndagen den 28 juni 1914, publiceras första delen i det reportage som ska komma att göra henne känd för gemene man.

”I stället för en semester efter traditionella former har hon sökt anställning som tjänstflicka på en bondgård i Södermanland (...). Ett dylikt infall av en ung dam kan i första ögonblicket te sig uteslutande excentriskt”, presenteras Bansais berättelse.

Långt innan Günter Wallraff föds gör alltså Nordström genren till sin. Hon tar anställning som piga på en bondgård och går under en månads tid undercover för att rapportera om sina erfarenheter. Reportagen blev även en bok, ”En piga bland pigor”, som filmatiserades 1924.

”– Du ska sätta fram koppar, nu kommer snart pojka å ska ha kaffe. – Ä du dum du! Bara kaffe och inget bröd begriper du väl på hvardagsmorån. Inga skedar, hva fasen ska dom me’ skedar, när de inget doppa ä. Nu kommer di!

Fyra par stöflar dåna i trappan från vindan, fyra sömniga, långa drängar stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras ögonblickligen af Anna, hvars surmulna ansikte lyses upp af ett soligt leende.”

Läs hela artikeln här.

Annons
Annons

SvD 19140903.

Foto: SvD/Arkivbild

3 / 6

SvD 19140903.
SvD 19140903. Foto: SvD/Arkivbild

Sverigeresa: ”Inget går upp mot en bra motorcykel”

Knappt har Ester Blenda Nordström hunnit hem från gården i Södermanland innan hon beger sig ut på sin nästa expedition; en motorcykelresa runt södra Sverige på sin ”härliga Royal Enfield”. Första delen i reportageserien är mer än något annat ett hyllningstal till motorcykelns förträfflighet.

”Jag har hela sommaren varit fast besluten att göra en motorcykelfärd på åtminstone 200 mil, men just som jag stod färdig att ge mig af blef det krig och elände i stället och jag stannade hemma för att inte bli tagen på vägen af landstormen. (…)

Det finns ingenting som nu tillnärmelsevis går upp mot en bra motorcykel på en bra väg – inte ens en bil. O, alla ni som fördöma motorcyklar utan att veta hvad ni tala om – jag skulle önska att någon snäll och hygglig människa bjöde er på en färd på bagagehållaren en gång. När en maskin går som ett urverk 30 mil i sträck, har fjädrar så man gungar fram och en motor så man flyger fram, så är det omöjligt att bli annat än galen af förtjusning.”

Läs hela artikeln här.

Annons
Annons

SvD 19141213.

Foto: SvD/Arkivbild

4 / 6

SvD 19141213.
SvD 19141213. Foto: SvD/Arkivbild

Lärare i samebyn: Fascineras över ”lappkvinnornas harmoni”

Nästa äventyr leder Ester Blenda Nordström till nordligaste Sverige. Hon arbetar som ambulerande lärare i Lappland, lär sig finska över en sommar och bor under ett år i samisk gemenskap. Hon fascineras över tystnaden, över ”lappkvinnornas grandezza och harmoni”, men kanske framför allt över det storslagna landskapet.

”Sjön ligger hvit och oändlig framför oss, slät och jämn som lakan på blek, och horisonten är glödande röd af den sol, som aldrig går upp. Ett enda smalt spår drar i underliga krokar och krumbukter öfver den vida ytan rakt mot norr – mot den svarta skogen, där månen hänger blek och half i talltopparna. Jag vet, att vi ska långt, långt bortom den skogen och genom flera andra kanske, innan vi komma till vårt osäkra mål – ett lappläger midt inne i de vildaste ödemarkerna. (…)

Det enda ljud som hörs är hofvarnas svaga tramp i den lösa snön och pulkornas knarrande. Det är som färdades man i de dödas land! Så blekt lyser månen på intet annat ställe i världen, så tyst hänger tystnaden ingen annan städes, så hvit lyser snön aldrig annorstädes. Om du talar låter rösten som en hädelse, om du lägger ett oskrifvet pappersblad mot snön är det smutsigt och grått, och om du så hade jordens starkaste lampa att tända skulle du ej märka dess sken för månens kalla glans. Är du orolig känner du lugnet falla kring dig så lisande som balsam på sår, är du sorgsen förstår du med ens allt ditt lifs oändliga litenhet och tackar för att du fått lefva länge nog att se detta, och är du sjuk skall du önska att få dö, innan allt försvinner för din blick. Sådant är det i ödemarken!”

Läs hela artikeln här.

Annons
Annons

SvD 19190504.

Foto: SvD/Arkivbild

5 / 6

SvD 19190504.
SvD 19190504. Foto: SvD/Arkivbild

Återvänder till Norrland: ”Så förunderligt stilla”

Ester Blenda Nordström fastnar i norra Sverige. Under flera års tid återvänder hon gång på gång till Lappland och den samiska gemenskapen. Hennes sista reportage från Norrland är från en vårvintrig dag 1919 i jämtländska Bydalen. Kärleken till vidderna och fjällmiljön är stark.

”Att något kan vara så förunderligt stilla och vackert som dessa skogklädda fjällsluttningar. Granarna, björksnåren – bara en liten skogsråttas spår är något fulländat – som en fin tunn kedja av utsökt arbete, ringlande i krokar och böjningar, med slå skuggor, tryckt ned i dunmjuk snö. Så lyfter man ögonen från marken, från fåglars och fyrfotadjurs vägar, och runt om stå fjällen. De stråla i solen med en skönhet, som ingen jordisk varelse kan fatta med jordiska sinnen. Man blir bara så stilla och gripes av en obetvinglig längtan dit upp. Och man vänder skidorna och strävar uppåt.

Solen svider i ansiktet, stavarna frasa mot snön, slagen gå i sicksack på skrå mot sluttningen, och när man äntligen hunnit trädgränsen och vänder sig om, då har väl ej Frestaren själv kunnat breda en skönare dal för ens blickar och säga: Allt detta är ditt… Skogar och sjöar och älvar i sömn under snön och längst bort vid horisonten Storsjön som en stilla, blånande linje.”

Läs hela artikeln här.

Annons
Annons

SvD 19200718.

Foto: SvD/Arkivbild

Ester Blenda Nordström runt 1935.

Foto: Okänd

6 / 6

SvD 19200718.
SvD 19200718. Foto: SvD/Arkivbild

Reser i Sydamerika: Häpnar över måltiderna

1922 åker Ester Blenda Nordström till New York som tredjeklasspassagerare, tar arbete som servitris och liftar genom USA, erfarenheter som senare publiceras i bokenAmerikanskt”. Men innan dess hamnar hon i Sydamerika och rider bland annat åsna över Anderna mellan Argentina och Chile. I ett reportage i SvD publicerat under sommaren 1920 häpnar Nordström över de argentinska matvanorna på bondgården Polvadera nära Mendoza.

”Den enklaste måltid i Argentina räknas för ingenting om den inte åtminstone har tre kötträtter och soppa. Sen får det vara hur det vill med de andra rätterna. På hotellen består lunchen sällan av mindre än tio olika rätter och middagen av sju, åtta. Kött och fisk och soppa och sallader och legymer och efterrätter och frukt. Det är ett fullkomligt sisyfusarbete att äta sig igenom en argentinsk meny, om man ska göra det noggrant och utan fusk. Vanligen bruka vi hoppa över en fyra, fem, sex rätter till kyparnas oändliga förvåning och medlidande. Men jag lovar för, att på Polvadera fick ingenting gå orört förbi. Vi sutto bara i en enda gränslös häpnad och drucko vårt vin och åto vår kungliga diné och undrade över, hur olika livet och levnadsvanorna kunna vara på en liten bondgård i Argentina och en liten bondgård hemma.”

Läs hela artikeln här.

Ester Blenda Nordström runt 1935.
Ester Blenda Nordström runt 1935. Foto: Okänd
Svenska Dagbladets historiska arkivsvd.se
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons