Annons

Anna Victoria Hallberg:Resan till Toscana blev ett sätt att hitta hem

Hisham Matar föddes i New York 1970.
Hisham Matar föddes i New York 1970. Foto: Graziano Arici/TT

När den New York-baserade författaren Hisham Matar begav sig till Italien för att förkovra sig i renässansmåleri kom han att uppleva ett existentiellt språng. I ”A month in Siena” beskriver han sin resa i både yttre och inre bemärkelse.

Under strecket
Publicerad

Ambrogio Lorenzettis allegoriska fresk över det goda samhället, i Sienas Palazzo Pubblico.

Foto: TT

Författaren och arkitekten Hisham Matar (född 1970) har skrivit en rad uppmärksammade och väl mottagna böcker om sin fars försvinnande. Fadern, Jaballa Matar, var affärsman och överste i Libyen och blev under 1970-talet alltmer öppet kritisk till diktatorn Muammar Gaddafi. Familjen tvingades flytta, barnen placerades på internatskolor och 1990 kidnappas Jaballa Matar i Kairo av den egyptiska säkerhetstjänsten och förs till det ökända libyska fängelset Abu Salim. Vad som därefter händer Jaballa Matar finns det inga entydiga svar på. Olika rykten om tortyr och avrättning blandas med uppgifter om att han lever. Den libyska regimen har aldrig avslöjat vilket öde han gick till mötes, trots flera internationella påtryckningar. 

Hisham Matars författarskap har hittills kretsat kring de obesvarade frågor och olösta trauman som faderns bortfall lämnat efter sig: romanerna ”Ingen i världen” (2006) och ”Analys av ett försvinnande” (2012) har båda det politiskt motiverade bortförandet som huvudmotiv. Den självbiografiska boken ”Att återvända” (2016) utforskade sökandet efter en far genom återkomsten till ett hemland. När Gaddafi störtas under den arabiska våren 2011 reser Matar tillbaka till Libyen för första gången på drygt tjugo år. Drömska minnen blandas med försök att bringa klarhet i faktiska omständigheter. Stilistiken påminner om Matars litterära teknik, med ständiga sidospår, oväntade möten och den mörka skuggan från förr som ständig följeslagare. Staden Tripoli, nordafrikansk knutpunkt vid Medelhavet, där det arabiska samspelar med det europeiska, beskrivs utförligt och kunnigt med den koloniala historien som fond. Författarens röst är lågmält självklar men kommer aldrig riktigt till ro. 

Annons
Annons

Matar erhöll Pulitzerpriset för ”Att återvända” och denna sorgsna men vackra memoar om det förflutna efterlämnar lika många frågor som svar. I den nyutkomna ”A month in Siena” (Penguin) möter läsaren en författare som vill genomgå en personlig och konstnärlig metamorfos. Matar bokar på impuls en resa till italienska Siena för att kunna fördjupa sin livslånga förälskelse till den italienska målarskola som blomstrade där från 1200-talet till 1400-talet. Sienaskolan bär, med sitt religiösa och lite stereotypa måleri, på meningsfulla konnotationer för sökaren Matar. Jag tror att det är skolans sammanföring av det gåtfulla och det storslagna – en förening som skapar närmast episk konst – som utgör en så stor lockelse. 

En av de mest betydande konstnärerna inom Sienaskolan var Duccio (cirka 1255–1319), uttolkare av den bysantinska tradition som målade tvådimensionellt utan ambition att avbilda realistiskt. Duccio införde ett nytt element i sina tavlor som gör dem särdeles levande: figurerna ser ut att vara i rörelse. När Matar betraktar konst av Duccio, Giovanni di Paolo och bröderna Ambrogio och Pietro Lornezetti på plats i Siena, infinner sig den sorts inre existentiella språng som bereder plats åt både motstånd och hisnande förnyelse. ”Att uppleva deras alster är som att tjuvlyssna på en av konsthistoriens mest fängslande samtal där man diskuterade vad en tavla kan innehålla, varför konsten finns och vad den kan uppnå i det intima drama som utspelar sig i överenskommelsen mellan betraktare och avbildning”, skriver han.   

Annons
Annons

Ambrogio Lorenzettis allegoriska fresk över det goda samhället, i Sienas Palazzo Pubblico.

Foto: TT

Matar påverkas starkt av de välkända allegoriska freskerna av Ambrogio Lorenzetti, som finns i Palazzo Pubblico mitt i Siena. Den ena fresken illustrerar ett gott samhälle och ett rättrådigt politiskt styre medan den andra visar en demonisk härskare omringad av personer som representerar Högmod, Ondska, Girighet. Varje detalj bär mening i denna komposition. Om man upplevt freskerna på plats eller tittar noga på bilder av dem förstår man Matars omedelbara känsla av att den här konsten vill berätta något viktigt om människans plats på jorden. 

Men processionen i Lorenzettis allegorier är inte linjär utan cirkulär – den är målad för att våra ögon ständigt ska förflytta sig. Därför ”inleds” tavlan med att Rättvisa placeras ensam till vänster för att ”avslutas” med henne när den narrativa bågen når höger: hon personifierar utvecklingen från att administrera lagen till att befästa dess konsekvenser. I stället för att bildens iscensättning så att säga tar slut manas vi, detta är Matars tolkning, att återvända till freskens budskap om evigt betraktande och ständigt (under)sökande. Tavlans ramar skapar friheten för oss som iakttar. Livet befästs som oförklarligt men fyllt av mening. 

Ambrogio Lorenzettis allegoriska fresk över det goda samhället, i Sienas Palazzo Pubblico.
Ambrogio Lorenzettis allegoriska fresk över det goda samhället, i Sienas Palazzo Pubblico. Foto: TT

Tillvaron för Matar i Siena inrymmer även promenader med ett ömmande knä. Han lagar mat och upprättar distanserade relationer till nya bekantskaper som han möter slumpmässigt medan livet pågår. Precis som i fallet med staden Tripoli, vars stadsplanering och historia fick fint utrymme i memoaren ”Att återvända”, innehåller boken om Siena flera kärnfulla och vackra passager om hur italienarna ritar hus och skapar rum. I Siena, konstaterar Matar, finns ett arkitektoniskt motstånd mot funktion. Den mur i form av ett böljande band som omger staden utgjorde en fysisk gräns mot fiender under tider då staden behövde försvara sig. Men murens syfte har inte bara varit att utestänga, utan även att signalera sammanhållning inåt, mot staden och dess invånare. Innanför barriären råder en särskild mentalitet – här finns typiska rutiner och ett tempo som fortfarande värnas. Siena har tilltro till den egna karaktären, vilket manifesteras i hur husväggarna smyckas, gränderna tillåts leva och hur människor rör sig över det berömda torget, Il Campo. 

Annons
Annons

Vad är det som knyter samman främlingar i offentliga miljöer? Matar noterar att var han än står på Sienas solfjäderformade torg så är han synlig. Det innebär att han också kan se alla andra som befinner sig på torget. På Il Campo möjliggörs en naturlig koreografi som påminner alla, också ensamvargarna, om att det varken är klokt eller möjligt att existera mol allena. Matar fångar genom tillfälligheter och blixtbelysningar något essentiellt om varför att bygga för evigheten inte är detsamma som att exempelvis smälla upp ett köpcentrum. I en tid som är så materiellt betingad som vår blir torgets livsyttringar så särskilt slående: ändamålet är inte enkom kommers. Människans olika livsformer och interaktioner blir ett sätt att öva både nyfikenhet och ödmjukhet. 

Hisham Matars böcker är genrespecifika men delar stoff. Ett särdrag är författarens dämpade stämma och att berättandet är återhållet i sitt eleganta, precisa språk. Som läsare får jag känslan av att innehållet avtäcks långsamt men att så mycket i Matars eget liv har präglats av sorg och obesvarade frågor att de nya terränger han vill utforska beskuggas. Därför är det välkommet att ”A month in Siena” är rikt illustrerad och att läsaren på så vis också kan göra egna tolkningar och jämföra dom med Matars. 

Den episod som gör starkast intryck på mig tilldrar sig när Hisham Matar lämnar Siena för att besöka en bekant, Beatrice, som fyller 90 år och bjuder till födelsedagsfest på italienska landsbygden. Matar vill helst inte åka, en fest stör vardagsrytmen, men han övertalas. På plats i Toscana, dagen efter firandet, sitter Beatrice med slutna ögon i en fåtölj i sitt väldiga badrum. Matar är i närheten, på en stol. Utanför fönstren rör sig träden, golven är täckta av kelimer, två badkar och två handfat sprider ut sig ”som snäckskal i intimt samarbete”, rummet är belamrat med skönhetsprodukter. Medan Beatrice inlevelsefullt berättar om badrummets centrala placering i huset, där hon av romantiska och praktiska skäl ville kunna möta sin man då de väntade barn, blir Matar medveten om den tavla som hänger på väggen. Det är Michelangelo Pistolettos screentryck ”Il bagno turco” (Det turkiska badrummet), från 1971. Tavlans mjukt erotiska former, med kvinnokroppens gropar vid ländrygg och bara delvis synligt bröst, vävs samman med Beatrices upplysning att badrummet byggdes för att användas som ett utrymme för självständig samhörighet. Idén var att hon och maken skulle kunna ligga mitt emot varandra i varsitt badkar och tala innerligt om stort och smått. Symboliken var viktig, berättar Beatrice, men fostret dog, det blev inga barn, och andra saker kom ständigt emellan. De gemensamma stunderna i badrummet uteblev. 

Annons
Annons

Det flyktiga men förtroliga intermezzot hos Beatrice, liksom månaden i Siena i Matars sällskap, blir känslosamt för att konst och liv betingar varandra. Ett signifikativt budskap i boken är att konsten utgör en omistlig konkurrent till egot. Genom att se och tränas i estetisk förståelse och uppleva skönhet kan vi rikta uppmärksamheten bort från egna umbäranden och sätta jaget i relation till världen. 

Hisham Matar gör aldrig observationen själv men det är faktiskt först när han lämnar Siena och återvänder hem som upptagenheten kring faderns öde avtar.

Något intressant händer när Matar kommer hem, till New York. Han äter middag med vänner som är aggressivt trevliga och energiskt missnöjda på ett sätt som bara framgångsrika människor kan vara. En tidig morgon i lägenheten, efter en mycket varm natt, självtorkar han vid fönstret och får syn på en mamma ute på gatan som högljutt deklamerar för sina två små barn att de måste akta sig för trafiken. Nervöst velar hon runt vid övergångsstället och ger sig sedan ut på den bilfria och folktomma gatan med barnen i hårt grepp. Samtidens kosmopolitiska neuroser blir en påfrestande stark kontrast till livet i Siena och Matar längtar genast tillbaka. 

Så påminns han om att konstgallerierna i New York har mycket att erbjuda. Och i samma stad finns hans älskade hustru, fotografen Diana, som förstår och tolkar genom sin kameralins. Hisham Matar gör aldrig observationen själv men det är faktiskt först när han lämnar Siena och återvänder hem som upptagenheten kring faderns öde avtar: Jaballa Matar har, till slut, fått rättmätiga motvikter i konstens iscensättningar och påminnelser om våra ständiga försök att troget återge och berätta om mänskligt liv och lidande. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons