Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Resten av bilden

Po Tidholm. Berättar något viktigt om Sverige. Men bilden behöver kompletteras.
Po Tidholm. Berättar något viktigt om Sverige. Men bilden behöver kompletteras. Foto: Erik Ericsson/SVT
Under strecket
Publicerad

I Po Tidholms bok ”Norrland. Essäer & reportage” (Teg Publishing 2012) finns kapitlet ”Moderaten och jag” som ursprungligen publicerades i Månadsjournalen 2001. Det var jag som var moderaten i fråga, och Po och jag som gått i samma skola i den lilla by där alla kände till alla, reste i sällskap med den enastående och saknade fotografen Lars Tunbjörk till vår gamla hemort Arbrå för att med dubbla glasögonpar – ett från vänster och ett från höger – betrakta och beakta utvecklingen av byn.

Femton år senare gjorde vi under kylslagen vår om resan, med anledning av den dokumentärserie Po har producerat för SVT, ”Resten av Sverige”, som nyligen visats i tre avsnitt. Då liksom nu tämligen ense om vad vi ser, men skiljaktiga om hur det ska betraktas i mer filosofisk mening, och heller inte överens om de politiska slutsatserna.

”Resten av Sverige” är en påkostad och välgjord produktion som inte skäms för sig. Fotot är enastående och programledare tillika manusförfattare Tidholm är en mycket duktig berättare. Men så har han också förberett sig. Med hans ord: ”I 20 år har jag skrivit om landsbygd och avfolkning, och jag undrar fortfarande hur det kan vara så tyst när ett land faller i sär.” Po berättar att han under tre timmar ska ”leta efter den landsbygd vi kommer ifrån, det ödeland den sakta förvandlas till”.

Annons
Annons

Göran Greider skrev en fin och känslig recension i DN (30/11-12) när boken Norrland utkom, och tog fasta på den kluvenhet som de flesta kan känna inför landsbygdens utveckling. ”Både Tidholm och det här landet går snart i bitar”, skrev han. DN skrev att boken fick ”Göran Greider att gå sönder”. Ja, vad kan man annat göra inför något som av Greider benämns ”norrländsk vardagsapokalyps”?

Det är där sådana som jag kommer in. Som letar halvfulla glas. En Dyster får sällskap av en Yster, grovt förenklat. Jag har inte längre kvar min familj i Arbrå, men har ganska bra koll på vad som händer, tack vare vänner och nätverk, digital nyhetsförmedling och sociala medier. Och min bild är inte undergångsartad. Butiker stängs för att aldrig mer öppnas, ja. Men annat skapas och somligt frigörs. Gamla klasskompisar driver tatueringssalong i gamla banklokalen och tegrossist där man tidigare sålde livsmedel. Men om alla nya försök ska ha som måttstock att återskapa ett samhälle i svunnen tid, kan de bara framstå som otillräckliga, tafatta eller naiva.

Det är onekligen så att den generella trenden är sådan som beskrivs i programmet. Köpladorna med sina stora butikskedjor tar marknadsandelar och slår ut mindre centrumbutiker. Men inte alla, och inte överallt. Och en fråga som också bör ställas är om bybor på landsbygden i dag har tillgång till ett större och bättre utbud nu, än vad de hade när Po och jag växte upp på 80-talet? Svaret är ju tveklöst ja. För även om det inte finns någon fysisk elbutik eller skobutik kvar, har Arbråborna i dag tillgång till ett större utbud av tv-apparater och fritidsskor, av högre kvalitet och till lägre priser. Jag minns hur många timmar jag satt och drömde framför katalogerna från postorderföretagen i Borås. Tonåringarna i Arbrå kan i dag åka in till Bollnäs och gå i butik, som vi också gjorde, men har därutöver också möjlighet att beställa kläder och skor från ett outsinligt utbud på nätet.

Annons
Annons

Någon genmäler nu att livskvalitet väl ändå inte bara handlar om kommers. Att man förlorar något socialt när man inte träffar varandra på postkontoret som förr. Eller att samhörigheten på orten går om intet när folk stannar inne och istället umgås på Facebook. (Jag tror jag har hört alla förekommande abrovinklar på frågeområdet.) De slitna fraserna om hur man betraktar tillvaron kan jag låta bli att upprepa, men nog är det sant att vi väljer perspektiv. Och att det är med dessa frågor som med andra; två bilder kan existera samtidigt, och vara lika sanna och riktiga.

Jag tyckte förstås också att det var tråkigt när jag hörde att Netsmans handelsträdgård i Arbrå lade ner, som inte bara höll ett fantastiskt sortiment av växtlighet utan också förde in den stora världen i byn genom exotiska inslag som små vattensköldpaddor. Men barnen i trakten har nu i stället möjlighet att se små rödörade paddlande kräldjur på Mobackes Trädgårdscenter i Bollnäs som glädjande har byggt ut, och därtill öppnat ett suveränt matcafé i sina lokaler. På Mobackes finns dessutom en av Netsmans döttrar som utbildat sig till trädgårdsdesigner och har flyttat tillbaka till trakten, fast till en ännu mindre by.

I Resten av Sverige står vi i en filmsekvens utanför den nedlagda bensinmacken och pratar med bröderna Rolf och Sune Thalin. De drev under många år den förträffliga Thalins sport och fritid, där både Po och jag fått erfara den förväntansfulla lyckan i en ny cykel. Företaget som startade 1907 under namnet Arbrå Velocipedverkstad levde i 103 år. Men just Thalins sport och fritid är ett utomordentligt dåligt exempel på landsbygdsapokalypsen.

Annons
Annons

Under 15 år drev Rolf själv butiken som stängde 2010. Och de tre sista åren var de mest lönsamma, berättar han, inte utan stolthet. Att Thalins stängde berodde inte på svikande affärsunderlag, utan för att Rolf ville gå i pension och inte såg någon naturlig efterträdare. Och det finns många fler sådana exempel i landet, på duktiga butiksinnehavare med förståelse för sortiment och service och därmed en lojal kundkrets, som håller igång specialbutiker på orter med bara ett par tusen invånare.

Bröderna gör som synes i tv-dokumentären motstånd mot en alltför svart beskrivning. Som Po Tidholm säger, ”de tar Arbrås eventuella undergång med ro”. Med Rolfs ord: ”Fråga Arbråborna – de mår bra!” Jag ringer upp Rolf. Han vill gärna komplettera bilden av Arbrå i tv. Tycker att det blir missvisande att gå och ”leta flagnad färg och öde kåkar” längs Bondegatan, ty ”det är inte där det sker nu, all affärsverksamhet har ju flyttat till Storgatan”. Visst är det trist att man inte gör något åt de tomma lokalerna, det tycker han också, men saknar den del av berättelsen om Arbrå som han anser är långt väsentligare:

”I år är det första året vi har ökat i befolkning, utöver invandrare. Nu ska ett stort flerfamiljshus byggas. Det fanns en period för tio år sedan när det fanns 50–60 villor till salu. Nu finns inte en. Bruks [konstruktion och tillverkning av utrustning för bulkmaterialhantering] går som aldrig förr. Svedala Arbrå har sadlat om till ett företagshotell, och det är en sagolik ruljans. Fortum har kallat in mellan 200–300 ungdomar som jobbar på call center. Vi har en hälsocentral som är fungerande, ett apotek, och vi har en skola där det inte längre flyttar folk ifrån, det är fullt. Fotbollsklubben har köpt ut kommunen och äger nu själv anläggningen. Där är det nymålat och fint, det finns en nylagd gräsplan och det är 250–300 ungdomar verksamma hela säsongen. Och så handbollen naturligtvis. Föreningslivet är toppen.”

Annons
Annons

I hans ögon är det som sker naturligt. ”Förr åkte man bara cykel, men nu rör sig folk med bil, tåg och flyg. Då behövs inte längre fem mackar, fem mataffärer och fem fik på en sån här ort. Vi har väl kalibrerat oss fram till vad som är rimligt. Allt som behövs har vi ju. Arbråborna har själva valt vilka butiker de ska ha kvar. Det är inget märkvärdigt i sig. Och antingen är man med i utvecklingen, eller också stannar man kvar hemma och gråter. Vill man vara ledsen över att urmakeributiken är borta får man väl vara det, men man måste ju gå vidare. Annars blir man tvåa.”

Po Tidholm har gjort en viktig insats, det tycker Rolf också. Resten av Sverige är en utmärkt start för ett samtal om hur villkoren och framtiden för utveckling ser ut på olika håll i detta avlånga land. Men det är inte hela bilden. Vemodet ackompanjerat av programmets signaturmelodi, med Gustaf Frödings sorgsna strövtåg i hembygden där allt är dött och begravet, har rättmätig plats. Men får inte ta all plats med mindre pris än att vi avhänder oss nyfikenheten inför och viljan att släppa fram det nya.

Rolf får sista ordet: ”Vi kan inte leva i en annan värld än den som är här och nu. Man kan hålla på och jämra sig hur länge som helst och bryta ihop och uschla sig över att det är tio procent som inte jobbar. Jag hör aldrig någon som säger att det är 90 procent som jobbar. Men 90 procent som jobbar, det tycker jag är helt fantastiskt. Säger man det tillräckligt många gånger, kommer det att förändra sättet hur vi ser på det hela, och vi kommer att lyckas bättre.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons