Annons

Hello sunshineRevolutionerande när Springsteen väljer ny väg

Bruce Springsteen.
Bruce Springsteen. Foto: Chris Young/TT

Musikaliskt sett har inte Bruce Springsteen rört sig många steg från det som fanns på ”Born to run” – kanske är singeln ”Hello sunshine” ett tecken på en ny riktning.

Under strecket
Publicerad

Hello sunshine

Artist
Bruce Springsteen
Genre
Amerikana
Musikbolag
Columbia/Sony
År
2019

Betyg: 5 av 6

Det här är betydligt mer fascinerande än det rimligtvis borde vara.

Bruce Springsteens nya singel, det första stycket musik från kommande albumet ”Western stars”, väcker fler tankar och insikter än jag trodde var möjligt år 2019.

”Hello sunshine” är, i sammanhanget, nästan chockerande för att den är genuint intressant rent musikaliskt. Vilket genast får mig att undra när Bruce Springsteen egentligen senast var det.

Tjugo år sedan? Kanske trettio? Möjligen ännu längre sedan.

Och då syftar jag på just musiken, stunder som har fått mig att imponeras av framåtrörelse och förändring, inte bara spelglädje eller grävande längs samma john steinbeckska tågräls eller hans dokumenterade pubrock-palett.

Ja, textmässigt har Springsteen förstås aldrig slutat att utvecklats, både i värdig takt med sin egen stigande ålder och som politiskt samvete. Men det har – snart så långt bakåt mitt minne ens sträcker sig – alltid handlat om något annat än själva musiken. Musiken var liksom redan färdig kring, ärligt talat, 1975.

Sedan dess har den tagit små, små steg i olika riktningar som egentligen redan fanns representerade på albumet ”Born to run” och som mest låtit lyriken – samt väldigt tidstypiska ljudbilder av högst varierande tidlöshetsgrad – stå för alla former av framåtrörelse. Rörelserna i sidleds har varit så mikroskopisk att man som betraktare har inbillat sig att, till exempel, en försiktig gospelblinkning eller en trummaskin skulle förändra allt. Det gjorde de inte.

Annons
Annons

Jag kanske överdriver en smula eftersom jag blir så vanvettigt uttråkad när Springsteen gör dystert gravallvarlig rallarblues och därför vägrar acceptera den som en välkommen utveckling.

Under det här seklet har det dessutom snarare handlat om den outtröttlige livemaskinen, hans politiska patos, gym-rutiner och, mer nyligen, om författaren samt den skicklige estradören – jag vill nästan säga skådespelaren – på Broadway. Musiken i sig har allt oftare utgjort en redan vedertagen kuliss.

I skenet av detta är ”Hello sunshine” smått revolutionerande.

Efter blott några få sekunder träder en uppenbar hyllning till Jimmy Webb, Glen Campbell och ”Everybody’s talkin’” fram och eskalerar nästan skamlöst kring en melodi och frasering som karbonkopierad ur John Hartfords ”Gentle on my mind”.

Springsteen till och med brister ut i ett nynnande som vore han en reinkarnerad Harry Nilson och gör det över en vidsträckt – och smakfull – panorama-vy över ett svunnet sent 1960-tal i Los Angeles.

Just här har Bruce Springsteen aldrig varit förut: i den säreget vackra och kortlivade värld som uppstod när country och easy listening möttes i ett i övrigt psykedeliskt Kalifornien.

Frank Sinatra doppade tårna i den med ”Cycles” och ”Watertown”. Frankie Valli & The Four Seasons, Bobby Darin och Dion gjorde också små underverk i samma ådra.

Men fundamentet skapades av kompositören Jimmy Webb med Glen Campbell som hans främsta instrument. I sånger som ”Wichita Lineman” och ”By the time I get to Phoenix” uppstod en egen gene som Webb själv gärna hävdade handlade om ”ensamma hemmafruars dagdrömmar”.

I de flesta andras händer vore ”Hello sunshine” inte det minsta uppseendeväckande. Men när just Bruce Springsteen rör sig ens det minsta i en oväntad riktning – dessutom i en högst tilltalande sådan – så gör det detsamma om det musikaliska uttryck han söker sig till är femtio år gammalt.

Eftersom man inte kan undgå att notera hur det så länge egentligen har stått still så blir uppenbarligen glädjen desto större när det till sist inträffar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons