Richard Dawkins
Richard Dawkins Foto: Christer Sturmark

Richard Dawkins: Universum inte skyldigt oss någon tröst

Förutom att vara en av världens främsta evolutionsbiologer har Richard Dawkins länge varit en ledstjärna för många ateister runtom i världen. För andra är han en islamofob och en fanatisk ateist.

Publicerad

När jag läste ”Den blinde urmakaren” var det som om någon tände ljuset ... frigörande. Det sa min afghanske förare till mig imorse.”

Evolutionsbiologen Richard Dawkins twittrar detta dagen innan han kommer till Sverige. Boken ”Den blinde urmakaren” kom 1986 och är ett kraftfullt försvar för evolutionsteorin och en lika skarp kritik av religiös kreationism – vilket är tanken att människan är skapad av en gud. Boken gjorde Dawkins känd som en av de skickligaste förespråkarna för en ateistisk världsbild.

Dawkins är här på inbjudan av förlaget Fri Tanke, med anledning av att de ger ut hans nya bok ”Med vetenskapen i blodet” (Fri tanke, 2017) – en samling av 42 essäer och polemiska texter som alla på något vis hyllar rationalitet och vetenskap. På kvällen ska han tillsammans med astrofysikern Lawrence Krauss och kosmologen Janna Levin prata om vetenskapens nya horisonter. Levins specialitet är svarta hål, och på kvällens föreläsning spelar hon hur upp en inspelning av hur svarta hål låter när de krockar med varandra. Mörkare än så blir det inte. Men för en afghansk man var Dawkins ett ljus.

För många ateister runtom i världen har han länge varit just en ledstjärna. Någon som utan att vika ned sig kritiserar irrationella trosuppfattningar och river ned tempel som byggts över falska gudar. En fyr av rationalitet i ett hav av vidskeplighet och obskurantism. Men andra har en helt annan uppfattning. När jag berättade i sociala medier att jag skulle intervjua Richard Dawkins var det ett antal som kallade honom saker som ”fundamentalistisk ateist” eller ”fanatisk ateist”. ”Fråga honom varför han vill såra människor?” skrev någon. Just detta, att han sårar, var orsaken till att han avbokades från KPFA, ett radioprogram på Berkeley University, nyligen. Han hade inte sårat någon person dock, utan uttalat sig vad en del uppfattade som sårande om islam.

Annons

Är det din uppfattning att du har varit sårande mot islam?
– Inte mot enskilda muslimer. Min huvudpoäng, som jag gjorde till KPFA, är att det främst är individuella muslimer som faller offer för islam. Kanske allra främst muslimska kvinnor och homosexuella muslimer, för att nämna två grupper. Men också alla de som förhindras att bara njuta av livet – av dans, musik eller något så oskyldigt som att flyga drake. Att ha roligt är förbjudet, enligt extrema islamister och deras regimer.

”Detta är en märkvärdig tendens inom vänstern, man väljer hellre islamisternas sida även när det går rakt emot deras djupaste övertygelser om kvinnors eller homosexuellas rättigheter.”

– Så nej, jag skulle inte använda ordet sårande, men jag har sagt negativa saker om islam, i synnerhet om islamister. Men jag har verkligen inte sagt något negativt om individuella muslimer, för vilka jag har den största sympati just för att de är de främsta offren för islam.

Försöken att få föreläsare som besöker universitet avbokade, eller att förhindra dem från att prata, är en tilltagande trend i USA, men även här i Europa. Det verkar i regel handla om protester från vänsterkanten när en föreläsare inte uppfattas vara intersektionell nog, eller bara för höger?

Annons

– Det är särskilt tragiskt att det här sker på universiteten eftersom dessa framför allt borde vara platser för yttrandefrihet och ett fritt utbyte av idéer. Inte en plats där avvikande uppfattningar blockeras.

– Jag är djupt chockerad över den här trenden inom vänstern. För att ta ett exempel: i Storbritannien har Maryam Namazie, som är en feministisk ex-muslim, blivit förhindrad att tala, eller överröstad, av islamister som i detta backas upp av feminister. Namazie har kämpat hela sitt liv för kvinnors rättigheter i islamska teokratier. Borde inte feminister av alla människor vara sympatiskt inställda till en person som Maryam Namazie?

– Detta är en märkvärdig tendens inom vänstern, man väljer hellre islamisternas sida även när det går rakt emot deras djupaste övertygelser om kvinnors eller homosexuellas rättigheter.

Richard Dawkins under sin föreläsning i oktober i Stockholm.
Richard Dawkins under sin föreläsning i oktober i Stockholm. Foto: Emma Ulvaeus
Annons

Du har länge varit en skarp kritiker av kristendomen. Men det verkar inte ha gett dig så mycket problem. Min gissning är att din medverkan i radioprogrammet i Berkeley inte hade blivit inställt om det hade handlat om att du hade uttalat dig ”sårande” om kristendomen.
– Precis så är det. Vänstern skulle inte stoppa någon från att tala för att de hade uttalat sig kritiskt om kristendomen. Det är en dubbelmoral. Islam får specialbehandling. Av någon anledning anser man att kritik av religionen islam är rasistisk.

”Det finns så många källor till mening och tröst. Människor behöver inte ett himmelskt väsen eller låtsasvän. Det är barnsliga sätt att hitta mening eller tröst.”

Det finns ett växande antal människor i västvärlden som å ena sidan oroar sig för islams växande inflytande och å andra sidan oroar sig för kulturrelativismen hos vänstern. En del av dem vänder sig till kristendomen som ett slags identitet som kan tjäna som en skyddsvall mot båda krafterna. Vad tänker du om detta?
– Det är intressant, eller hur? Som jag alltid sagt är jag emot all slags religion. Men Ayaan Hirsi Ali, som jag beundrar, har till och med gått så långt som att säga att vi behöver kristendomen som en skyddsvall mot islam. Jag har aldrig stöttat den uppfattningen, men jag förstår hennes poäng. Och om jag hade tvingats välja, hade jag valt kristendomen.

Annons

– Alla religioner är dåliga, men vissa är sämre än andra. Och det råder ingen tvekan om att kristendomen inte är lika dålig som islam.

Någonting som är speciellt med islam är att det finns människor som kallar sig – och av andra kallas – ex-muslimer. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan, men trots att jag är en gudlös kristen skulle ingen kalla mig ex-kristen. Varför finns det något som kallas ex-muslimer?

– Det är för att det är farligt att vara en ex-muslim. Som en ex-kristen protestant riskerar du inte att bli dödad, men den risken löper ex-muslimer.

Apropå att förlora sin religiösa tillhörighet. Jag känner mig ofta som en misslyckad ateist, eftersom jag hela tiden söker efter en högre sanning eller större mening. Kan du förstå att din kritik av religion får en del att känna det som att du försöker beröva dem deras mening med livet?
– Jag skulle vilja säga två saker om det. För det första tycker jag inte att de behöver känna sig berövade på mening. Vetenskapen kan fylla det tomrum som religionen lämnat efter sig, åtminstone tillsammans med saker som musik, konst och inte minst kärlek. Det finns så många källor till mening och tröst. Människor behöver inte ett himmelskt väsen eller låtsasvän. Det är barnsliga sätt att hitta mening eller tröst. Väx upp.

– För det andra, även om det är sant att de får ut mening ur religionen, betyder inte det att deras trosuppfattningar är sanna. Att tron ger dem mening eller tröst är fullständigt ovidkommande för frågan om deras trosuppfattningar är sanna eller inte. Universum är inte skyldig oss någon mening med våra liv. Inte heller någon trygghet.

Richard Dawkins under sin föreläsning i oktober i Stockholm.

Foto: Emma UlvaeusBild 1 av 1