Annons

Richard gick i 87 timmar: ”Förnuftet värsta fienden”

Att gå extremt länge utan paus väcker intensiva känslor. Mardrömslika transtillstånd och euforiska lyckokickar. Richard Andersson vet, han gick över 87 timmar i sträck i Maratonmarschen. Nu laddar ett gäng nyfrälsta långgångare för premiär i tävlingen som beskrivs som ”djävulsk”.

Under strecket
Publicerad

Richard Andersson är för det mesta tyst när han går långt. Han ödslar ingen energi på att prata. ”Under första dygnet på tävlingen brukar det vara en hel del snack och skratt. Men jag försöker stänga ute allt sorl”, säger han.

Foto: Daniel Vesterhav Bild 1 av 5

Richard Andersson får ofta höra att han ser ”oberörd ut” när han går. ”Vilket kan vara sjukt irriterande för de andra, de kan inte läsa av mig”, säger Richard Andersson. Bilden är tagen utanför Nykvarn 2018 och mot slutet av tävlingen Maratonmarschen. Richard Andersson till höger och Agne Truss i mitten. Funktionären med gul väst heter Daniel Vesterhav.

Foto: Christer Janzon Bild 2 av 5

Laget ”0–24" tränar i ur och skur inför Maratonmarschen i juni. Just den här aprilmorgonen gav sig gänget ut i ett mulet Hågadalen i Uppsala. Jessica Persson, som tar på sig regnbyxorna, är ny i laget sedan några veckor. På bilden också Martha Jorsback, Elin Hammarsten och Mattias Sidebäck.

Foto: Anna Ehn Bild 3 av 5

Fikapaus i snöblandat regn.

Foto: Anna Ehn Bild 4 av 5

Martha Jorsback, Elin Hammarsten, Jessica Persson och Mattias Sidebäck i laget ”0–24”. Saknas vid träningstillfället gör Anne Aalto.

Foto: Anna Ehn Bild 5 av 5

Richard Andersson är för det mesta tyst när han går långt. Han ödslar ingen energi på att prata. ”Under första dygnet på tävlingen brukar det vara en hel del snack och skratt. Men jag försöker stänga ute allt sorl”, säger han.

Foto: Daniel Vesterhav Bild 1 av 1
Richard Andersson är för det mesta tyst när han går långt. Han ödslar ingen energi på att prata. ”Under första dygnet på tävlingen brukar det vara en hel del snack och skratt. Men jag försöker stänga ute allt sorl”, säger han.
Richard Andersson är för det mesta tyst när han går långt. Han ödslar ingen energi på att prata. ”Under första dygnet på tävlingen brukar det vara en hel del snack och skratt. Men jag försöker stänga ute allt sorl”, säger han. Foto: Daniel Vesterhav

Det hände på Maratonmarschens fjärde dygn. Richard Andersson hade gått i snart 80 timmar, dag som natt, utan sömn. Nu försökte han komma i kapp en av de funktionärer som turas om att hålla hastigheten på 5 km i timmen. Men det gick inte. Han kom inte närmare hur mycket han än kämpade.

Plötsligt fick han upplevelsen av att han och funktionären bromsade in, och stannade – medan i stället omvärlden började röra sig framåt. Träden, ängarna, människorna flöt förbi på sidorna. Själv kom han ingen vart.

– Jag fick panik. Det kändes som om jag var fast i en konstinstallation som skulle pågå för evigt. I en sorts trans, ett drömtillstånd. Eller en mardröm, snarare. Jag ville slänga mig i diket för att komma ur den. Det var en jättekris.

Annons
Annons

Richard Andersson får ofta höra att han ser ”oberörd ut” när han går. ”Vilket kan vara sjukt irriterande för de andra, de kan inte läsa av mig”, säger Richard Andersson. Bilden är tagen utanför Nykvarn 2018 och mot slutet av tävlingen Maratonmarschen. Richard Andersson till höger och Agne Truss i mitten. Funktionären med gul väst heter Daniel Vesterhav.

Foto: Christer Janzon Bild 1 av 1

Hjärnan vill överleva och därför skriker den: Lägg av! Sluta gå! Vila! Då gäller det att inte lyssna.

Men Richard avbröt inte tävlingen. Han gick vidare. Och vidare. Faktiskt i nästan åtta timmar till. Han och den andra deltagaren som var kvar, Agne Truss, gick båda 87 timmar och 48 minuter innan Agne Truss tillslut klev av banan. Och Richard Andersson slutade som vinnare 2018 på rekordlång tid och för andra året i rad.

Tävlingen, som alltså handlar om att gå så länge man orkar, har beskrivits som ”djävulsk”. Så vad besitter Richard Andersson för särskilda förmågor för att bemästra denna syssla?

Han skrattar till, säger att han inte har något riktigt bra svar på frågan.

Självklart har han en mycket god kondition. Han har sprungit och orienterat i hela sitt 52-åriga liv. När vi hörs på telefon en lördagsmorgon har han redan kört ett styrketräningspass hemma i lägenheten i Lund. Så ja, fysiken är på topp, och att mala på i ett och samma tempo passar hans kropp.

Richard Andersson får ofta höra att han ser ”oberörd ut” när han går. ”Vilket kan vara sjukt irriterande för de andra, de kan inte läsa av mig”, säger Richard Andersson. Bilden är tagen utanför Nykvarn 2018 och mot slutet av tävlingen Maratonmarschen. Richard Andersson till höger och Agne Truss i mitten. Funktionären med gul väst heter Daniel Vesterhav.
Richard Andersson får ofta höra att han ser ”oberörd ut” när han går. ”Vilket kan vara sjukt irriterande för de andra, de kan inte läsa av mig”, säger Richard Andersson. Bilden är tagen utanför Nykvarn 2018 och mot slutet av tävlingen Maratonmarschen. Richard Andersson till höger och Agne Truss i mitten. Funktionären med gul väst heter Daniel Vesterhav. Foto: Christer Janzon

Men den mentala biten är nog ändå allra viktigast. Man får inte vara rädd för sina demoner, säger han. Ty de kommer att dyka upp, alltmer ju mer fötterna värker och tröttheten kopplar sitt grepp och kriserna kommer slag i slag. För att inte tala om den överhängande känslan av meningslöshet när man går där, timme ut och timme in.

Annons
Annons

– Förnuftet är min värsta fiende. Hjärnan vill överleva och därför skriker den: Lägg av! Sluta gå! Vila! Då gäller det att inte lyssna, utan att trotsa den mentala gränsen. Huvudet kommer att kollapsa, så är det bara. Då gäller det att ha något som är starkare, något i … hjärtat. En vilja. En förmåga att bara låta benen gå trots att allt annat strejkar.

De har nu som mål att klara 24 timmar. Ett dygn i rörelse. ”Annars får vi byta namn”, säger Elin Hammarsten och alla skrattar.

Ibland, när smärtan är som störst, märker han hur han liksom klyvs i två personer. En som bara vill sluta gå, och en som vill fortsätta, inriktad på att klara av det uppsatta målet. De två rösterna samtalar och brottas med varandra. Den som vill fortsätta brukar vara starkast.

– Om man verkligen går in i smärtan och accepterar den fullt ut – och sedan tar sig igenom den och ut på andra sidan, då uppstår så intensiva känslor av glädje. Ja, av stark lycka. Det är en mental resa, och en lära för livet: Man klarade det. Man gav inte upp. Man blundade inte för det mörka.

På ett fik i centrala Uppsala träffar jag Elin Hammarsten, Mattias Sidebäck, Anne Aalto och Martha Jorsback. Det är kväll och alla fyra kommer direkt från sina olika jobb. Det här är laget ”0–24” ett gäng amatörer (eller ”soffpotatisar” som de skämtsamt kallar sig) som för första gången ska ställa upp i Maratonmarschens lagtävling i sommar. Från att tidigare knappt ha gått någonting, har de nu som mål att klara 24 timmar. Ett dygn i rörelse.

– Annars får vi byta namn, säger Elin Hammarsten och alla skrattar.

Annons
Annons

Laget ”0–24" tränar i ur och skur inför Maratonmarschen i juni. Just den här aprilmorgonen gav sig gänget ut i ett mulet Hågadalen i Uppsala. Jessica Persson, som tar på sig regnbyxorna, är ny i laget sedan några veckor. På bilden också Martha Jorsback, Elin Hammarsten och Mattias Sidebäck.

Foto: Anna Ehn Bild 1 av 3

Fikapaus i snöblandat regn.

Foto: Anna Ehn Bild 2 av 3

Martha Jorsback, Elin Hammarsten, Jessica Persson och Mattias Sidebäck i laget ”0–24”. Saknas vid träningstillfället gör Anne Aalto.

Foto: Anna Ehn Bild 3 av 3
1/3

Laget ”0–24" tränar i ur och skur inför Maratonmarschen i juni. Just den här aprilmorgonen gav sig gänget ut i ett mulet Hågadalen i Uppsala. Jessica Persson, som tar på sig regnbyxorna, är ny i laget sedan några veckor. På bilden också Martha Jorsback, Elin Hammarsten och Mattias Sidebäck.

Foto: Anna Ehn
2/3

Fikapaus i snöblandat regn.

Foto: Anna Ehn
3/3

Martha Jorsback, Elin Hammarsten, Jessica Persson och Mattias Sidebäck i laget ”0–24”. Saknas vid träningstillfället gör Anne Aalto.

Foto: Anna Ehn

Det är Elin som är lagledare, och initiativtagare. Hennes kusin är med i laget ”Walking dead” som vann lagtävlingen förra året. Då var Elin och Mattias funktionärer – de körde bilen med bajamajan på flaket och tog tid på deltagarnas toabesök – och blev sugna på att själva prova att gå. Det verkade spännande, tyckte de. En kul grej, och utmanade att testa sina gränser. Särskilt bra också eftersom de dras med skador i knän och vader och inte kan springa.

Jag grubblar över livet, stort som smått: vem man är och vad man vill. Man får tid att gå in i sig själv.

Alla i laget har barn och heltidsjobb och måste pussla med tiden för att hinna träna. De kör långrundor på fyra, fem, sex mil tillsammans en gång i månaden. Därutöver går de så mycket de hinner, och försöker utnyttja pauserna som uppstår i vardagen. Anne säger att hon brukar göra knäböj vid skrivaren på jobbet och Elin berättar att hon ibland gör ”utfallssteg” i korridoren på Akademiska sjukhuset där hon arbetar, för att få lite extra träning.

– Fast bara om jag jobbar natt och ingen ser mig, säger hon.

Stämningen är uppsluppen runt bordet. Skratten flyger över tekopparna. Gänget har tränat ihop ett par månader och börjar känna varandra väl vid det här laget. Mil efter mil utmed landsvägarna gör att man kommer varandra nära. Men mest av allt lär man nog ändå känna sig själv därute på de uppländska fälten, travandes i vägrenen mitt i natten när sömnbristen skaver i ögonen.

– Jag grubblar över livet, stort som smått: vem man är och vad man vill. Man får tid att gå in i sig själv, säger Martha.

Annons
Annons

Precis som Rickard Andersson pratar de om intensiteten i känslorna som uppstår där på gränsen av förmågan. Glädje, ilska, trötthet. Varje förnimmelse blir förstärkt. Liksom renare och tydligare, säger de.

– Det är jätteroligt att gå – i början. Sen får man ont överallt och då är det inte lika kul längre, säger Elin.

– När värken har vandrat upp i svanken och höfterna, det är hemskt, säger Martha.

– Jag blir fräsig och arg och går och tycker synd om mig själv, säger Elin.

– Då lämnar man dig ifred, säger Anne.

– Fast sedan blir jag snabbt glad igen! Humöret svänger kraftigt, jag åker berg- och dalbana. Jag har aldrig varit så förstörd psykiskt som under ett långpass, men heller aldrig mått så bra och känt mig så stark. Och en fin stjärnhimmel kan plötsligt göra en jättelycklig, säger Elin.

– Eller att komma in i det meditativa tillståndet, att bara vara här och nu. Det är en skön känsla, säger Anne.

Sedan tar jag en kopp kaffe och lite druvsocker. Och så stoppar jag in hörlurarna i öronen. Kicken jag får då, den är enorm! Jag nästan gråter av lycka.

De har olika strategier för att klara av smärtan och tristessen. Mattias pratar om att dela upp avståndet i mindre mål – nästa kilometer, nästa vägskylt, nästa dunge – då blir det lättare att klara av sträckan. Ju jobbigare det känns, desto kortare intervaller.

– Ibland kan målet vara att lyfta foten och ta ett steg till. Det gäller att hitta småsaker som får en att le, där och då. Man måste ha pannben, säger han.

Ett annat knep är att stoppa något gott i munnen. Chips, popcorn, nudelsoppa, smörgåsar, Ahlgrens bilar, varm choklad, torkade sojabönor, nötter, granola med pumpakärnor och aprikoser – gänget rabblar hastigt allt smarrig som piggar upp på färden likt små bloss av lycka.

– Jag kan gå där och fantisera om nästa paus då jag får ta en Lakrisal. En liten Lakrisal som smälter på tungan. Åh! Det är jättehärligt! Eller den där gången i vintras när du hade med dig överraskningsglögg, Elin. Och pepparkakor! säger Anne.

Också Rikard Andersson använder mat och dryck som en igångsättare när krafterna tryter. Han, som ju går så väldigt många timmar, lägger upp matintaget på ett speciellt vis. De första 25–30 timmarna av en tävling eller ett långt träningspass kör han ”naturellt”. Alltså utan något socker eller koffein, förklarar han. Under sina naturella timmar lyssnar han inte heller på musik. Han bara går och går i tystanden, och blir alltmer uttråkad och helt slut i hjärnan.

– Sedan tar jag en kopp kaffe och lite druvsocker. Och så stoppar jag in hörlurarna i öronen. Kicken jag får då, den är enorm! Jag nästan gråter av lycka. Musik är min drog, tung, elektronisk musik med mycket rytm. Det är magiskt, säger han.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons