Annons

Rikard Lejonhjärtas största framgång

Illustration av Gustave Doré. Rikard Lejonhjärta och Saladin, Slaget vid Arsuf 1191.
Illustration av Gustave Doré. Rikard Lejonhjärta och Saladin, Slaget vid Arsuf 1191. Foto: Lanmas/IBL

I dag är det dags för en militärhistorisk fråga. Den engelske kungen Rikard Lejonhjärta har gått till historien som en av medeltidens skickligaste fältherrar, och när han konfronterade den dåtida muslimska världens störste erövrare, sultan Saladin, segrade han varje gång. Hur gick det till? Hur segrade Rikard?

Under strecket
Publicerad

Både i europeiska och i arabiska skildringar framstår Rikard och Saladin som tappra och värdiga motståndare i den konflikt som har gått till historien som tredje korståget, och som utspelade sig inom ramen för dagens Israel.

Istället för djärva och dumdristiga fälttåg kors och tvärs genom landskapen i syfte att bemäktiga sig symboliskt prominenta men militärt svårförsvarade positioner kom kriget mellan de båda furstarna att utvecklas till ett dödligt schackspel mellan två försiktiga, planerande härförare som satte logistiska överväganden före den egna äran och den religiösa prestigen.

Rikard Lejonhjärta var den offensiva parten i kriget. Han ville erövra fästningar och städer, medan Saladin hade allt att vinna på att trötta ut motståndaren och dra ut på tiden.

För att förstå Rikards taktik måste man inse hans – helt korrekta – utvärdering av de två viktigaste utmaningar som en korsfararfältherre i Främre Orienten ställdes inför. För det första fanns det ont om mat och vatten. Mer än en expedition hade misslyckats eftersom befälhavarna hade överskattat sin förmåga att ordna proviant.

Annons
Annons

Rikard var noga med alltid anpassa arméns storlek efter möjligheten att skaffa förnödenheter. För det andra kunde man inte kriga mot en muslimsk trupp på samma sätt som man stred mot soldater i Västeuropa. Saladins elittrupper utgjordes av beridna bågskyttar, medan korsfararnas riddarkavalleri kämpade med lans och svärd.

Under västeuropeiska omständigheter kunde riddarna storma rakt in i fiendens led från hästryggen och sprida död omkring sig, men det lättbeväpnade muslimska rytteriet kunde ofta undvika detta hot genom att rida runt och avfyra pilar mot sina snart uttröttade fiender. En oförsiktig kristen fältherre kunde leda sina riddare rakt in i en dödlig fälla. Rikard var medveten om faran.

Den 22 augusti 1191 inleddes Rikards största offensiv under kriget. Han ledde sin armé söderut längs Palestinas kust i täta formationer. Först red tempelherrarna, sist johanniterna. De andliga riddarordnarnas trupper var de starkaste kontingenterna i korsfarararmén och måste vara beredda att försvara de mest utsatta ställningarna. Övriga soldater, framför allt infanteri, befann sig däremellan.

Slaget vid Arsuf har kommit att räknas som en av Rikards största framgångar

Rikard lät hälften av fotsoldaterna vandra längs den vänstra flanken, med inlandet – där Saladins trupper lurade – till vänster om sig, medan andra hälften gick vid kusten och vaktade mat- och vattenfororna på arméns svåråtkomliga högerflank. Bredvid kusten seglade en flotta med belägringsmaskiner och ytterligare proviant.

Allt som allt tycks Rikard ha fört befäl över mellan 15 000 och 20 000 soldater, medan Saladin förfogade över mellan 25 000 och 30 000. Det kristna rytteriet uppgick till mellan 2 000 och 3 000 riddare, det muslimska till omkring 10 000 man. Styrkeförhållandena var alltså i Saladins favör.

Annons
Annons

Rikards mål var att erövra hela kuststräckan med dess befästningar. Först därefter, om omständigheterna var gynnsamma, skulle man våga sig på operationer i inlandet. Saladin sökte efter bästa förmåga sabotera planen genom att provocera de kristna till just de anfall som gjorde dem till lätta måltavlor för det muslimska rytteriet. Efter ett flertal misslyckade provokationer höjde Saladin insatserna och vågade sig den 7 september på en större attack vid Arsuf, 15 kilometer norr om hamnstaden Jaffa.

Slaget vid Arsuf har kommit att räknas som en av Rikards största framgångar, men det var aldrig givet att han skulle segra. Rikard förbjöd visserligen soldaterna att gå till motangrepp när muslimernas rytteri anföll i omgång efter omgång, men eftersom armén var utspridd över ett stort område var det svårt att kontrollera att befallningarna åtlyddes.

De kristna tvingades åse hur många av deras hästar dräptes av muslimska pilar utan att de fick ge igen, vilket frestade på tålamodet. Till slut trotsade de hårt ansatta johanniterna i eftertruppen den engelske kungen och gick till motanfall. I detta kritiska läge kunde Rikard välja mellan att låta johanniterna offra sig själva i ett ensamt vågspel eller att följa upp deras initiativ med full kraft. Han valde det senare alternativet, och eftersom han agerade fort och konsekvent bar anfallet frukt.

Den samlade kraften i riddarkavalleriets chock var alltför stark för att Saladin skulle kunna hålla stånd, i synnerhet som många muslimska bågskyttar i detta läge hade stigit av hästarna för att kunna sikta bättre. Saladins trupper retirerade, vissa i vild flykt. En försiktig utvärdering ger vid handen att korsfararna miste 700 man och muslimerna omkring 7 000 i slaget vid Arsuf. Segern gjorde det möjligt för Rikard Lejonhjärta att utan svårigheter inta Jaffa den 10 september.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons