Annons

Claes Arvidsson:Rikets säkerhet är inte Löfvens grej

Det är inte statskonst att sätta bevarandet av Sveriges frihet i motsättning till vård, skola omsorg.

Under strecket
Publicerad

Löfvens besök på P7 i Revingehed blev en illustration av statsministerns fallerande statsmannaskap.

Foto: Johan Nilsson/TT

Löfvens besök på P7 i Revingehed blev en illustration av statsministerns fallerande statsmannaskap.

Foto: Johan Nilsson/TT
Löfvens besök på P7 i Revingehed blev en illustration av statsministerns fallerande statsmannaskap.
Löfvens besök på P7 i Revingehed blev en illustration av statsministerns fallerande statsmannaskap. Foto: Johan Nilsson/TT

Det har inte varit någon bra vecka för Sverige. I Agenda förra söndagen hade Stefan Löfven kunnat visa att han är en statsminister som leder landet och inte bara försöker ratta januariregeringen med dess inbyggda politiska motsättningar. Det gjorde han inte. Recensionerna har i stället summerat till en stor hög med sågspån.

Men inte nog med det. I veckan var Löfven på besök på regementet P7 i Revingehed utanför Lund. Det hade också kunnat bli ett tillfälle att visa det rätta virket, men igen blev den illustration av Löfvens fallerande statsmannaskap.

I samband med besöket slog han – mot bakgrund av diskussionen om försvarsbeslutet 2021–2015 – fast att det inte skulle mer pengar till försvaret än vad som överenskommits med C och L. Det vill säga i enlighet med försvarsberedningens förslag till kostnadsram. Att den ramen urholkats i en fotnot i budgeten med innebörden att prisökningar inte fullt kompenseras och att anslagsnivån därmed blir lägre, det hade han inget att säga om.

Annons
Annons

När Löfven var på förbandsbesök på F17 sommaren 2017 var beskedet att ”försvaret måste vara starkt, vasst och ha muskler. För är det så att någon får för sig att göra någonting mot Sverige ska de veta att det ska göra riktigt, riktigt ont.

På Revingehed sträckte sig den försvarspolitiska analysen inte längre än till att ”ÖB bedömt att pengarna räcker för att öka försvarsförmågan rejält”. Ja ha och jasså. Rejält är visserligen rejält, men kan i själva verket också sammanfattas som för lite och för sent. Om man ser till omvärldsutvecklingen – också i Sveriges närområde.

I stället talade Löfven om kostnadspressen:

”Det är många som pockar på uppmärksamheten. Det är skolor som ska stärkas. Det är sjukvård som ska förbättras, det är vägar och järnvägar som ska byggas, det är hela landet som ska leva, så det finns många, många som vill ta del av samhällets resurser.”

Kort sagt, statsministern lät som en kopia av finansminister Magdalena Andersson – med undantag för att han inte gjorde någon jämförelse mellan rikets säkerhet och att ”gå på bio eller köpa godis”.

Och det är en riktig analys att mycket annat också pockar på. Inte minst gäller det ”vård, skola, omsorg” och förstås hela rättsväsendet. Det är dock inte något argument för att inte rusta mer än ”rejält”; det är i själva verket bara en illustration av att den socialdemokratiska försvarspolitiken formas utifrån mantrat ”vi betalar inte, vi betalar inte”.

I det är som är ett skärpt säkerhetsläge med hot om att läget blir skarpt, är det mer än hög tid för S att göra ett försvarspolitiskt linjeskifte. Ta ansvar för rikets säkerhet. För Sverige. Och ja, ansvarstagandet faller inte bara på Löfven. Nästa försvarsbeslut borde också innehålla ett extra engångsanslag för att bättre komma i kapp med år av underlåtenhetssynder.

Jag bryr mig inte egentligen om hur finansieringen ordnas. I det rådande lågränteklimatet skulle staten kunna låna upp medel. Skulle man i stället fastna för en modell med värnskatt, säger jag ja till den också. Just do it.

CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons