Annons

”Riksbankens experiment har stått oss dyrt”

Riksbankschefen Stefan Ingves.
Riksbankschefen Stefan Ingves. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Minusräntan har förvärrat de finansiella obalanserna, sänkt värdet på den svenska kronan och bidragit till ökade förmögenhetsklyftor. Det skriver nationalekonomerna Fredrik N G Andersson och Lars Jonung.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | PENNINGPOLITIK

”Det är ett samhällsexperiment vi aldrig har gjort tidigare”. Så var rubriken för en intervju med riksbankschefen Stefan Ingves i november 2017. Formuleringen är träffande. Minusräntan har varit ett stort experiment som Riksbanken har utsatt svensk ekonomi för under åren 2015–2019. Nu är (förhoppningsvis) experimentet över och det är dags att utvärdera dess effekter. Förvisso är det i tidigaste laget. Vi har ännu inte sett alla effekter, men det går trots allt att säga en del i dag.

Enligt vårt synsätt har minusräntan haft fyra negativa effekter på svensk ekonomi.

För det första, penningpolitiken har kommit ur fas med konjunkturen. Enligt gängse nationalekonomisk teori för stabiliseringspolitiken ska Riksbanken strama åt i goda tider, det vill säga höja styrräntan, och gasa i dåliga, det vill säga sänka styrräntan. Riksbanken har gjort precis tvärtom. När den införde minusräntan 2015, hade Sverige den starkaste arbetsmarknaden för inrikes födda sedan 1980-talets famösa överhettning. Trots detta konjunkturläge sänkte Riksbanken styrräntan under nollstrecket. Riksbanken kom då ur takt med konjunkturen. Sverige fick krispolitik utan kris.

Annons
Annons

Riksbanken har under goda tider överstimulerat svensk ekonomi genom minusräntan. Det syns bland annat i tillväxt- och arbetsmarknadssiffrorna som varit ovanligt goda de första åren efter minusräntans införande. Nu vänder konjunkturen av allt att döma nedåt i en lågkonjunktur samtidigt som Riksbanken redan förbrukat mycket av möjligheten att med normala åtgärder stimulera ekonomin. Risken finns att nästa lågkonjunktur blir djupare och mer långvarig än om Riksbanken hade legat i fas med konjunkturen.

För det andra, hushållens skulder har ökat markant under åren med minusränta. Den internationella finanskrisen och en positiv styrränta höll tillbaka skulduppbyggnaden under åren 2010–2014. När Riksbanken införde minusräntan 2015 tog skuldtillväxten fart. Hushållens skulder i Sverige i förhållande till inkomst är i dag dubbelt så höga som i Tyskland och mer än 70 procentenheter högre än i USA.

De stigande bostadspriserna är kopplade till skulduppbyggnaden. Priserna på bostadsrätter har under åren med minusräntan ökat med 50 procent utanför storstadsregionerna, och med mellan 25 procent (Stockholm) och 47 procent (Göteborg) i våra största städer. Många hushåll befinner sig i en situation där de får svårt att klara en måttlig uppgång i räntan på grund av stora lån. De finansiella obalanserna i svensk ekonomi har alltså ökat genom Riksbankens experiment.

För det tredje, förmögenhetsklyftorna har vuxit som ett resultat av minusräntan. Efter skatt och transfereringar, det vill säga bidrag, är inkomstskillnaderna som uppstår via arbetsinkomster små i Sverige. Däremot finns stora skillnader i förmögenhetens utveckling. Riksbankens negativa ränta har bidragit till att höja fastighetsvärden och aktiepriser. Äldre hushåll som köpte sina bostäder under 1970- och 1980-talen har gynnats. Yngre hushåll har fått svårare att komma in på bostadsmarknaden. Hushåll med stora aktieportföljer har sett sin förmögenhet stiga ytterligare.

Annons
Annons

För det fjärde, den svenska kronan har fallit i värde. Jämfört med andra länder har svenska räntor i förhållande till konjunkturen varit mycket låga. Riksbankens relativt expansiva penningpolitik har därmed bidragit till kronans depreciering. Kronfallet har sänkt vår köpkraft internationellt sett. Grovt uttryckt: vi har blivit fattigare.

På lång sikt utgör den svaga kronan troligen en broms på vår tillväxt. Det är lärdomen från 1970- och 1980-talets devalveringspolitik. Den bidrog till ett lägre omvandlingstryck, vilket reducerade tillväxten på lång sikt. Tanken med den rörliga kronkursen och inflationsmålet var att få slut på 1970- och 1980-talens devalveringspolitik. Tyvärr har denna ersatts med en deprecieringspolitik som bidragit till att på nytt gynnas ett beteende som ger negativa effekter på samhällsekonomin.

Nu infinner sig frågan: Vad har Riksbanken uppnått med detta ekonomiska experiment? Var minuspolitiken 2015–2019 värd en överstimulerad ekonomi, med ökad upplåning och svagare krona? Vårt svar är nej.

Inflationen mätt med KPIF har stigit från 0,5 procent 2014 till 1,7 procent 2019. Detta var målet med den negativa räntan. Hur mycket uppgången faktiskt beror på Riksbankens penningpolitik och hur mycket som beror på det globala inflationstrycket kan diskuteras. Inflationen i Tyskland steg under samma period från 0,8 procent till 1,9 procent och i USA från 0,7 procent till 2,0 procent.

Den internationella forskningen ger inga empiriska bevis för att en låg inflationstakt kring noll är skadlig för samhällsekonomin. Som vi påpekade ovan satte Sverige sysselsättningsrekord 2014, det året då inflationen var som lägst. Med andra ord, Riksbanken valde att bekämpa låg KPIF-inflation, som inte skadade svensk ekonomi, med en politik som gav en rad negativa effekter.

Annons
Annons

Vår bedömning är att Riksbankens experiment med minusränta totalt sett har haft negativa effekter på svensk ekonomi. Vi ser redan att det har förvärrat de finansiella obalanserna, sänkt värdet på den svenska kronan och bidragit till ökade förmögenhetsklyftor. Tyvärr är effekterna långsiktiga så vi kommer troligen att få dras med sviterna av minuspolitiken under många år framöver.

Hade då allt varit frid och fröjd om Riksbanken hållit sin ränta över noll-strecket? Så hade naturligtvis inte varit fallet. Men svensk ekonomi, liksom Riksbanken, hade befunnit sig i ett bättre läge i dag för att möta framtidens utmaningar.

Varför satsade Riksbankens direktion så länge och så hårt på sitt experiment med negativa räntor? Svaret är enkelt. Riksbanken har förlitat sig för mycket på en ekonomisk modell som inte längre ger tillfredsställande vägledning i dagens ekonomiska landskap. Det framgår tydligt av de prognoser, inte minst över räntan, som direktionen publicerade under hela minusperioden. De var systematiskt felaktiga. Inte nog med att de var felaktiga. De fångade inte ens riktningen på rörelsen i styrräntan.

Riksbankens experiment med minusränta har stått oss dyrt och kommer troligen att kosta än mer under 2020-talet. Låt oss hoppas att Riksbanken lär av sitt misslyckande.

Fredrik N G Andersson
docent i nationalekonomi vid Lunds universitet
Lars Jonung
seniorprofessor vid Lunds universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons