Foto: Tomas Oneborg

20 år av oinskränkt makt – nu ska Ingves vingklippas

Efter bråken om minusräntan och hushållens skulder står riksbankschefen Stefan Ingves nu inför sin kanske sista strid. Den här gången om makt och oberoendet för hela Riksbanken.

Uppdaterad
Publicerad

Lek med tanken att statsminister Stefan Löfven, ihop med ett par av sina ministrar, skulle driva igenom en skattehöjning. Något i nivå med värnskatten, på 5–6 miljarder kronor om året.

Vad skulle hända?

Förmodligen ett ramaskri. Samarbetspartierna skulle hoppa av på ett ögonblick. Löfven hade nog inte kommit förbi sitt eget kansli med förslaget.

I förra veckan gjorde riksbankschefen i praktiken det här.

När Stefan Ingves bestämde sig för att rösta för att höja reporäntan med 0,25 procentenheter, levererade han en årlig kostnadssmäll för alla bolåntagare med ränta bunden max 3 månader på just dryga 5 miljarder.

Detta om bolåneinstituten, som många tror, väljer att följa efter Riksbanken.

Det hela hängde på Ingves själv. Räntebeslutet klubbades med röstsiffrorna 4–2 i Riksbankens styrelse, den så kallade direktionen. Två av de andra ledamöterna, Anna Breman och Per Jansson, ville inte höja.

Om Stefan Ingves hade anslutit sig till Breman och Jansson hade omröstningen blivit 3–3, och då hade Ingves utslagsröst gällt. Och svenskarna sluppit 5 miljarder kronor i ökade kostnader.

Ingen utomstående hade kunnat stoppa höjningen.

De sex i direktionen fattar sina beslut efter eget huvud, bara de siktar mot målet om ett stabilt penningvärde. De är inte folkvalda, sitter på mandatperioder längre än riksdagsledamöterna och kan inte avsättas, annat än i extremfall.

Så här har det varit i två decennier nu. Riksbanken är självständig. Så har politikerna, och därmed vi själva, ordnat saken.

Och på så vis lagt en enorm makt i händerna på sex tjänstemän.

Stefan Ingves på sitt tjänsterum på nionde våningen i Riksbankens hus på Brunkebergstorg i Stockholm.
Stefan Ingves på sitt tjänsterum på nionde våningen i Riksbankens hus på Brunkebergstorg i Stockholm. Foto: Tomas Oneborg
Annons

Att utöva den här makten är ingenting som riksbankschef Stefan Ingves ryggar för. Tvärtom.

– Det följer av ämbetet. Och beslut ska fattas. Om man har några bekymmer med det, då ska man förmodligen inte ha det här jobbet säger han till SvD.

– Det ingår inte i jobbet att plötsligt ta time out för att det var obehagligt att fatta beslut. Det är det vi gör. Och då påverkas väldigt många människor, och det är någonting man får fundera över. Då ska det göras, med min lite gammeldags finlandssvenska fast vad vore. Det vill säga, om man är satt att göra det, då gör man sitt bästa.

Intervjun äger rum på Riksbankschefens tjänsterum på nionde våningen i ”bunkern” på Brunkebergstorg i Stockholms city. I det luftiga rummet finns ett skrivbord, ett avlångt mötesbord och så en grupp med fåtöljer kring ett kaffebord där vi sitter.

På skrivbordet ligger travar av böcker och papper, med hantelvikter som tyngder. Riksbankschefen gillar att lyfta skrot. Bland böckerna märks Göteborgsekonomen Joakim Ruists nya bok ”Global Migration”.

Annons

Det är dagen efter räntehöjningen har offentliggjorts och minusräntan under stor uppståndelse har begravts.

Det är också två dagar sedan mötet där direktionen fattade det formella beslutet i det så kallade ”Fullmäktigerummet” på samma våning. Rummet med sitt ovala mötesbord är rikskänt sedan dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis hösten 1992 där mötte pressen och berättade om de räntehöjningar som samma eftermiddag landade på 500 procent.

Nu ska alltså reporäntan upp till 0.

Höjningen var väntad. Men det blev som sagt mer dramatiskt än många trodde. Främst på grund av Anna Breman, Swedbanks tidigare chefsekonom som tillträdde som ny direktionsmedlem bara drygt två veckor före mötet.

Det funkar inte riktigt på det sättet, att nu fattar jag ett beslut och nu är det så

Hur de andra fem i direktionen skulle rösta var mer eller mindre klart sedan tidigare. Att Breman, som helt ny, gick rakt emot majoriteten hade få räknat med.

Maktspelet mellan de sex på plan nio, har stora konsekvenser för samhället. Men det skildras sällan i detalj för en bredare offentlighet. Inte som politiskt beslutsfattande nagelfars.

Annons

Visserligen granskas Riksbanken löpande och direktionens representanter får förklara sig tre gånger om året i Riksdagens finansutskott. Men även om ett protokoll från mötet kommer om några veckor, är det mycket som hålls hemligt.

Trots upprepade frågor undviker Stefan Ingves till exempel att svara på vilket ögonblick han själv bestämde sig för att höja.

– Det funkar inte riktigt på det sättet, att nu fattar jag ett beslut och nu är det så. Det är något som växer fram som en del i det samtal som pågår mer eller mindre kontinuerligt tillsammans med medarbetarna. Det är en cyklisk process och den pågår under ett antal veckor. Och någonstans där på vägen bestämmer man sig för vad som ska ske.

– Sedan finns det alltid ett tillfälle när dörren stängs och alla som är inblandade i det här förstår och vet att nästa gång dörren öppnas, då måste ett beslut vara fattat.

Men när Stefan Ingves fick reda på hur de andra röstade, och att han själv skulle kunna sätta stopp för höjningen, vill han heller inte berätta.

Annons

– Det är en fråga för direktionen hur vi hanterar det.

Dagens inflationsmål har sin grund i händelserna hösten 1992, då kronan släpptes fri och prisstabilitet blev Riksbankens nya mål.
Dagens inflationsmål har sin grund i händelserna hösten 1992, då kronan släpptes fri och prisstabilitet blev Riksbankens nya mål. Foto: Tomas Oneborg

Direktionsmedlemmarnas egenskaper och hur de agerar bakom kulisserna är dock avgörande för att förstå varför vi har haft minusränta. Och varför vi nu lämnar den.

Men även för att greppa den konflikt som är på väg att blåsa upp mellan riksbankstoppen och politikerna. Vi ska återkomma till den.

Vem Stefan Ingves är vet annars de flesta svenskar.

Den på ytan lite kärva men samtidigt fromme tjänstemannen porträtterades till och med i Svensk Damtidning efter att han i januari 2018 inledde sin tredje mandatperiod som riksbankschef.

När den är slut kommer han ha varit riksbankschef i 17 år. Lägger man till de fem år på 1990-talet som han var vice riksbankschef, blir det 22 år som icke folkvald beslutsfattare. En på många sätt unik maktställning i svenskt samhällsliv.

Annons

Då är de fem kollegorna i direktionen desto mer okända.

Här uppe på nionde våningen har de sex sina rum bredvid varandra i vinkel med chefen i hörnrummet. I en händelse som ser ut som en tanke hamnade Anna Breman bredvid den andra kollegan som ville sänka, Per Jansson. På andra sidan om Ingves sitter ”höjarna”, Martin Flodén, Henry Ohlsson och Cecilia Skingsley på rad.

Totalt fem doktorer i nationalekonomi och en fil kand.

Att det spelar roll vilka som sitter i direktionen håller Stefan Ingves med om. De är människor, inga robotar.

– De som är högt skolade när det gäller det tekniska, som kan matematiken, tycker ju att om man stoppar in siffror i den ena änden så borde det komma fram ett visst beslut i den andra. Men om man då läser protokollen så ser man att det här är sex personer, det skiftar lite vad som är viktigt och mindre viktigt för de här individerna, och summan av beslutet blev det här.

Att sex, icke folkvalda tjänstemän ensamma skapar penningpolitiken är som sagt en relativ nymodighet i Riksbankens 350-åriga historia. Fram till 1999 var det politikerna som bestämde, i praktiken regeringen.

Annons

Devalveringarna på 70- och 80-talen var exempelvis politiska vägval. Även när Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent år 1992 var det politikerna i Riksbanksfullmäktige, bankens överstyrelse, som fattade det formella beslutet.

Riksbankens direktionsledamöter har sina rum på rad på nionde våningen i Riksbankens högkvarter.
Riksbankens direktionsledamöter har sina rum på rad på nionde våningen i Riksbankens högkvarter. Foto: Tomas Oneborg

Så långt det formella. Genom sitt kunskapsövertag och allmänna kultur har Riksbanken ofta agerat självsvåldigt. Historien om riksbankschefen Per Åsbrinks räntehöjning sommaren 1957, i praktiken bakom ryggen på politikerna, är ökänd.

Historien är återgiven i Tage Erlanders dagböcker och senast citerad i den färska biografin om Gunnar Sträng, av förre finansministern och Per Åsbrinks son Erik:

”Sträng avbröt sin semester i Halland och åkte upp till Finansdepartementet. När han oanmäld kom gående i en korridor på väg till sitt rum, mötte han en av tjänstemännen som förvånad frågade honom vad han gjorde där. ’Jo – dom har fått nervsammanbrott på Riksbanken’, svarade Sträng. Han ringde i vittnens närvaro upp Åsbrink och skällde ut honom: ’Du din kålrotsräknare, du kunde åtminstone ha ringt’.”

Annons

Sedan Riksbanken blev självständig 1999 har konflikterna flyttat in i direktionsvåningen. Holmgången för några år sedan mellan Stefan Ingves och dåvarande ledamöterna Lars EO Svensson och Karolina Ekholm är välkänd.

Den är också startpunkten för den process som ledde till minusräntan.

Under åren efter kreditkrisen 2008/2009 höll Riksbanken reporäntan aningen högre, av rädsla för hushållens skulder – en linje som drevs hårt av Stefan Ingves själv. Lars EO Svensson ville sänka mer och reserverade sig mot 25 penningpolitiska beslut i rad, ända tills han lämnade direktionen i april 2013.

Vi, och många andra, föreställde oss att det brukar ta en tre-fyra-fem år innan ordningen återställs efter en finanskris

Men då hade andra i direktionen redan börjat svänga. De ackompanjerades av en klagokör i massmedierna som tyckte räntan hölls för högt. Dagens Nyheters dåvarande politiske chefredaktör Peter Wolodarski skrev till exempel flera ledare om saken, där han bland annat kallade Riksbanken för ”en stat i staten”.

”De politiker som på 1990-talet trodde att det gick att delegera tung ekonomisk makt till några ämbetsmän insåg inte vilka friheter dessa personer skulle ta sig”, skrev Wolodarski då.

Annons

Sommaren 2014 röstade till slut övriga i direktionen ned sin riksbankschef för första och hittills enda gången i bankens historia. Den nya majoriteten slog till med en chocksänkning av reporäntan, från 0,75 till 0,25 procent.

Hänsynen till hushållens skulder i räntebesluten åkte ut genom fönstret. Från och med nu var det bara att få upp inflationen som gällde. Målet om 2 procents prisökningstakt om året skulle nås, kosta vad det kosta ville.

Stefan Ingves anpassade sig till den nya majoriteten.

Nu berättar han om hur riksbanksledningen, under åren efter 2008/2009, missbedömde varaktigheten av krisen.

– Vi, och många andra, föreställde oss att det brukar ta en tre-fyra-fem år innan ordningen återställs efter en finanskris. Vår vision var att då tar det väl den tiden den här gången också. Men efter ett tag inser vi, liksom i många andra länder också, att det blev inte så. Normaliseringen infinner sig inte, på det sätt som vi har föreställt oss. Vi är någon helt annanstans. I vårt uppdrag ingår att hantera inflationstakten. Den blir mycket lägre på många håll i världen, inte minst inom euroområdet som är en elefant och så påverkar det naturligtvis oss. Så har vi att ta ställning till: vad gör vi nu?, säger Stefan Ingves.

Annons

– Ekonomi, som Assar Lindbeck skriver i sin biografi, är att välja. Och då gör vi det. Vi konstaterar att inflationsförväntningarna är på väg ner, inflationen är på väg ner överallt. Stora saker händer i Europa som inte är lätta att förstå. Det uppkommer en diskussion om vad som händer med euron. Då har vi att förhålla oss till det som en liten öppen ekonomi. Och då gör vi det, genom att notera att vi är helt off när det gäller inflationstakten. Vi sätter first things first och så slutar det med minusränta, vilket ju inte var något man kunde veta 2014.

Riksbanken har också ansvar för att upprätthålla ett stabilt betalningsväsende, vilket genom åren har påverkat räntenivån.
Riksbanken har också ansvar för att upprätthålla ett stabilt betalningsväsende, vilket genom åren har påverkat räntenivån. Foto: Tomas Oneborg

Den här linjen, med ett närmast totalt fokus på inflationen, har riksbanksdirektionen följt närmast slaviskt i fem år.

Svensk ekonomi har under tiden gått som tåget. BNP-tillväxten varit stadig och hög, sysselsättningen på rekordnivåer.

Annons

Samtidigt har riksbankschefen och hans direktionskollegor ränt rakt in i nya problem. Med nya konfrontationer. Något som kan elda på den konflikt med politikerna som nu är under uppsegling.

Och även denna gång med klagokörer från medierna. Den här gången för att räntan har varit för låg, att Riksbanken med minusräntan har varit ett ”experiment” som nu har ”misslyckats”.

Här landar vi åter i mötet förra veckan.

För inte heller inflationen har betett sig som vanligt. När Riksbanken har stimulerat ekonomin med minusränta och flera andra åtgärder hade Stefan Ingves och hans kollegor på nionde våningen nog väntat sig långt större löneökningar som i sin tur skulle leda till långt mer högre priser.

Men så har det inte blivit.

Trots full fart i ekonomin i fem år, har inflationen nätt och jämnt segat sig upp till de 2 procent som är Riksbankens mål. Det är likadant världen över. Saken är ekonomivärldens största mysterium just nu.

Vissa hävdar till och med, som förra moderatledaren och ordföranden i riksdagens finansutskott Anna Kinberg Batra uttryckte det för SvD härom veckan: att de gamla reglerna för ekonomi helt enkelt inte gäller längre.

Annons

Flera i Riksbankstoppen verkar resonera likadant. Trots att konjunkturen har börjat vika och inflationen under hösten legat en bit under 2-procentsmålet, ser Stefan Ingves ut att ha släppt det blinda fokuset på inflationen. Att majoriteten av ledamöterna i direktionen har gjort ännu ett val och slagit in på en ny väg.

Det är inte min sak att bedöma vad andra tycker och tänker

Vissa har spekulerat i att det var just minustecknet man ville få bort. Men frågan är om det inte handlar om något större. Ett nytt vägval.

Om den låga inflationen beror på annat och Riksbankens verktyg är otillräckliga, tycks man resonera, är de negativa effekterna allt för stora för att man ska ligga kvar på minusräntan.

Haken är att Riksbanksdirektionen inte har formulerat sig i sådant klarspråk. Bara att man gjort naturliga justeringar när omvärlden ändrat sig. Det har bidragit till att finansmarknaden i övrigt inte har hängt med.

Banken Nordea har till exempel skapat en robot för att prognostisera centralbankers beslut, med utgångspunkt i makrodata. Enligt nyhetsbyrån Bloomberg har den funkat bra i stort. Utom för Riksbanken, som inte tycks ha följt statistiken i det beslut som majoriteten nu har fattat.

Annons

Flera ekonomiska bedömare, bland dem statliga Konjunkturinstitutet, tycker det är fel att höja nu. Och, som nämnts, två personer i direktionen, Per Jansson och Anna Breman.

Stefan Ingves håller inte med om att det handlar om ännu ett vägval, likt det 2014 då han blev nedröstad.

– Det råkar liksom vara en del av stämningsläget under gårdagen. Vi kan säkert bli bättre på att kommunicera, och tydligare och så där, det är en evig diskussion hur man hanterar det. Men redan när vi valde att höja räntan för ett år sedan, var vi tydliga med att – och det har vi sagt flera gånger därefter – att om utvecklingen blir som vi tror ja då kommer vi att höja räntan, och så har vi gjort det.

Men har då i princip de flesta i omvärlden missförstått direktionen?

– Det är inte min sak att bedöma vad andra tycker och tänker. Men vi har sagt i stort sett samma sak under lång tid.

Stefan Ingves har flera internationella uppdrag. Siffran på t-shirten syftar på ett kapitalkrav på banker som han var med och drev igenom.
Stefan Ingves har flera internationella uppdrag. Siffran på t-shirten syftar på ett kapitalkrav på banker som han var med och drev igenom. Foto: Tomas Oneborg
Annons

Omsvängningen 2014 och perioden har fått andra konsekvenser för svensk ekonomi. När Stefan Ingves blev nedröstad och direktionen slutade använda räntan för att häva hushållens galopperande bostadslån, bytte han strategi.

Stefan Ingves blev opinionsbildare. Mot ökade bostadspriser och högre hushållsskulder, för politiska åtgärder däremot.

– I det här valet som vi gör, så väljer vi att å ena sidan vara väldigt klara med syftet med vad det är vi gör, att få upp inflationstakten, det leder till minusränta, det leder till att vi köper ungefär 40 procent av statsskulden för att skapa mer pengar. Och samtidigt, om de här pengarna används så att riskerna blir för höga på bolånemarknaden, så blir det farligt för svensk ekonomi, säger han.

– Och då vill vi vara noga och tydliga, därför återkommer vi med det – gång på gång på gång – och så är vi också tydliga med detta i sak, för att varje gång Finansinspektionen anser att de behöver göra någonting mer så stödjer vi det, och säger att det är bra: gör gärna lite mer!

Annons

Resultatet har bland annat blivit skuldkvotstak och amorteringskrav i två omgångar. Även om det är Finansinspektionen som har infört reglerna hade de nog aldrig blivit verklighet utan Riksbanksledningens stadiga nötande i debatten.

Även mot detta finns en opposition.

Flera debattörer hävdar att bostadspriserna inte alls är orimligt höga, att nivån på hushållens skulder inte är farliga och att åtgärder som amorteringskrav gör mer skada än nytta.

Så sent som den 9 november i år sågade några av Sveriges tyngsta ekonomer åtgärderna i en debattartikel. Bland dem fanns nuvarande och föregående ordförandena i regeringens finanspolitiska råd Harry Flam och John Hassler. Och professor Lars EO Svensson.

”Åtstramningen har uppenbara och stora kostnader men ingen påvisbar nytta”, skrev de på DN Debatt.

Som utomstående frågar man sig: hur kan landets ledande ekonomer och riksbankschefen se så diametralt olika på en central samhällsfråga?

– Därför att de här individerna aldrig har behövt vara med och ta ett land igenom en mycket allvarlig kris, när väldigt många människor far illa, säger Stefan Ingves.

Annons

– Jag förstår att man kan komma till andra slutsatser genom att teoretisera om detta. Men om man har suttit med mitt i natten, när man inte vet vart det här tar vägen och när man vet att väldigt många människor kommer att fara illa, därför att vi är beyond the point of no return, då är det något som jag inte önskar ska inträffa, säger han.

– Och det innebär i sin tur, och det är bland det svåraste vi har att hantera som människor idag, att säga nu för att undvika att det ska bli dåligt sedan. Det ligger mer i den mänskliga naturen att säga: blir det dåligt sedan hanterar vi det då.

Frågan är då hur man ska då resonera om man står i begrepp att köpa en lägenhet eller villa för flera miljoner kronor och skuldsätta sig till taknocken. Vem ska man lita på?

– I slutändan får var och en avgöra vilka risker var och en är beredd att ta. Men man kan inte heller i ett samhälle räkna med att om jag tar mycket stora risker, så kommer någon att lösa ut mig ur det. Går det illa, blir många sittande med sina stora skulder under mycket lång tid.

Annons
Stefan Ingves har hittills varit riksbankschef i 14 år. Lägger man till de fem år på 1990-talet som han var vice Riksbankschef, blir det 19 år som icke folkvald beslutsfattare.
Stefan Ingves har hittills varit riksbankschef i 14 år. Lägger man till de fem år på 1990-talet som han var vice Riksbankschef, blir det 19 år som icke folkvald beslutsfattare. Foto: Tomas Oneborg

De sex i Riksbankens direktion, med Stefan Ingves i spetsen, har alltså en oerhörd makt. Såväl i opinionen som i funktionen.

Riksbankens oberoende är långtgående, även med internationella mått mätt. En relativt färsk genomgång av över 100 centralbanker är Riksbanken den näst mest självständiga centralbanken i Västeuropa efter Europeiska centralbanken, och den åttonde mest självständiga totalt.

Nu vill emellertid de folkvalda ta tillbaka en del av den makten.

Den 29 november i år lämnade den så kallade Riksbankskommittén över sitt slutbetänkande till regeringen. Sju av riksdagspartierna som suttit med i kommittén – vänsterpartiet har ställt sig utanför – har presenterat en uppgörelse med förslag på förändringar.

Annons

I slutändan handlar det om Riksbankens självständighet

Förslagen är knappast revolutionerande. Men ändå de första försöken från politikerna på två decennier att kringskära Riksbankens makt. Och det är förändringar som, om de skulle kommit på 1990-talet när självständigheten stadfästes, hade uppfattats minst sagt långtgående.

Bland annat föreslås antalet medlemmar av direktionen minskas till fem och riksbankschefen förlora utslagsrösten. En gräns på två mandatperioder införs. Målet för prisstabilitet kompletteras med en skrivning om att också ”bidra till en balanserad utveckling av produktion och sysselsättning”.

Och – kanske den största förändringen – att riksdagen i framtiden ska besluta om vad inflationsmålet ska vara. Under Riksbankens hittillsvarande 20 år som självständig har direktionsmedlemmarna bestämt detta själva. Nu får de en överrock.

Det nya förslaget måste först tas genom riksdagen och kan tidigast börja gälla i januari 2023. Men eftersom i princip alla partier står bakom har uppgörelsen i debatten efteråt framstått som ett faktum.

Annons

Enligt Stefan Ingves är det däremot inte alls säkert att utredningens förslag blir verklighet.

– Tiden får väl utvisa vart det där tar vägen när det gäller utredningen som sådan, säger han.

Stefan Ingves är ytterst medveten om det i slutänden är politikerna som sätter ramarna. Men det är uppenbart att han kommer, där det finns utrymme för tolkning, att försvara Riksbankens oberoende med hela sin kraft.

– Det är ytterst ett politiskt beslut, som ska vara i linje med Maastrichtfördraget därför att Sverige har vissa åtaganden gentemot EU vad gäller Riksbankens självständighet. Ytterst handlar hela utredningen om Riksbankens självständighet. Och hur den ska då utformas givet Sveriges åtagande som en medlem av EU.

Foto: Tomas Oneborg

Riksbanksutredningen, som är på nära 2 000 sidor, ägnar en hel del åt EU-juridiken. Nu antyder Stefan Ingves alltså att det, trots detta, kan finnas med problem med uppgörelsen beträffande EU-rätten.

– Det är ju alltså så om man skriver 1 800 eller 1 900 sidor så sitter det hela i detaljerna.

Vilka vill han inte säga i dagsläget. Riksbanken jobbar med ett remissvar som ska vara inlämnat i mitten av april. Mer än så vill han inte avslöja om vilken problematik det gäller.

Enligt Stefan Ingves handlar det om alltså om juridiska detaljer. Men när SvD ställer frågan än en gång om vilken problematik det rör sig om, tar han upp det allra mest grundläggande:

– I slutändan handlar det om Riksbankens självständighet.

Stefan Ingves på sitt tjänsterum på nionde våningen i Riksbankens hus på Brunkebergstorg i Stockholm.

Foto: Tomas Oneborg

Dagens inflationsmål har sin grund i händelserna hösten 1992, då kronan släpptes fri och prisstabilitet blev Riksbankens nya mål.

Foto: Tomas Oneborg

Riksbankens direktionsledamöter har sina rum på rad på nionde våningen i Riksbankens högkvarter.

Foto: Tomas Oneborg

Riksbanken har också ansvar för att upprätthålla ett stabilt betalningsväsende, vilket genom åren har påverkat räntenivån.

Foto: Tomas Oneborg

Stefan Ingves har flera internationella uppdrag. Siffran på t-shirten syftar på ett kapitalkrav på banker som han var med och drev igenom.

Foto: Tomas Oneborg

Stefan Ingves har hittills varit riksbankschef i 14 år. Lägger man till de fem år på 1990-talet som han var vice Riksbankschef, blir det 19 år som icke folkvald beslutsfattare.

Foto: Tomas Oneborg
Foto: Tomas Oneborg