Annons

Hasse Alfredson. En sån där farbror som ritar och berättarRikt och roligt om den stora humorkungen

Hans Alfredson, 1931–2017.
Hans Alfredson, 1931–2017. Foto: Jack Mikrut/TT

Absurditet och nonsens var humorkungen Hasse Alfredsons honnörsord. I en ny stor biografi tecknas inte bara hans livsporträtt, utan en hel era. Saknas gör däremot mer utförliga analyser, tycker Lars Ring.

Under strecket
Publicerad

Kalle Lind.

Foto: Gabriel LiljevallBild 1 av 2
Bild 2 av 2

Kalle Lind.

Foto: Gabriel LiljevallBild 1 av 1

Hasse Alfredson. En sån där farbror som ritar och berättar

Författare
Kalle Lind
Genre
Biografier
Förlag
Bokförlaget Forum
ISBN
9789137154206

351 s

Det är alldeles för ont om män som behärskar konsten att fnittra. Dock – den 28 juni 1931 föds det en, nämligen Hans Folke Alfredsson – efternamnet ännu stavat med två s. Inte anar väl modern, den skojfriska Aina, att sonen en dag ska bli hyllad med en tegelsten till levnadsteckning – och firad som Svea rikes humorkonung. Så blir det ändå. Komikern, På spåret-deltagaren, poddaren med mera, Kalle Lind, har nu skrivit den första stora biografin som är tänkt att täcka allt från den helsingborgska, idylliska uppväxten till slutet på den 86-åriga sagan om en man som kom att skildra – och själv gestalta – ett land som gick från socialdemokratisk vision till småborgerlig statsbyråkrati och – som alltid såg bakom och bortom, förstod att ingenting biter så som skratt.

Jag själv som vekt pojkbarn vann poäng och slapp bli mobbad när jag drog en Lindemanhistoria.

Kalle Lind.
Kalle Lind. Foto: Gabriel Liljevall
Annons
Annons
Bild 1 av 1

Vissa människor har ju fabulerandet och spånandet som tvång. Vissa blir visionärer, andra revolutionärer medan några hela tiden vänder och vrider på verkligheten som den var en Rubiks kub. Den som lyckas behålla en storskalig portion barnslighet – ett ord som hädanefter kommer att användas som vidunderlig förmåga att leka, och tillåta sig direkta upptåg från en ocensurerad diktarkälla – och kombinerar den med en stor portion akademisk bildning kan möjligen uppnå den alfredsonska storheten. Han var anglofil av sig också, och musikalisk. Humor är ju, när allt kommer omkring, en känsla för rytm.

För oss som är födda under andra hälften av 1900-talet var han en gudom – eller del av en. Dubbelnaturen Hasseåtage blev överstepräster för en livshållning där absurditet och nonsens var honnörsord – med en viss Robert Lind, Kramfors, som Övergud. Jag själv som vekt pojkbarn vann poäng och slapp bli mobbad när jag drog en Lindemanhistoria, och jag tog också till mig att seriös tramsighet kan vara en väg till lagom anspråk på tillvaron.

"Hasse Alfredson – en sådan där farbror som ritar och berättar" heter boken på 351 sidor och med finfint bildmaterial. Den är späckad. Mest roligt är att läsa om barndomen, om det Hälsingborg som var hans Sherwoodskog samt Lundaåren med alla vänner och alla spex. Kalle Lind drar sig inte för att leka med språket, han också, särskilt till en början. Mot slutet har han så mycket som ska med att det blir en aning katalogaria. Det han driver mest är att Hans Alfredson var så otroligt mångbegåvad, som illustratör, superbra på vers, på att göra musik, vara filmaktör, skriva skönlitterära böcker, vara trivsamt 60-talsskabrös samt att vara skåning och att njuta av livet, ofta via mat och dryck. Samtidigt menar Lind att flera stora tragedier påverkade Alfredson: fadern dör när Hasse bara är 15, sonen Mats dör genom en elolycka – och så Tages bortgång, alldeles för tidigt av malignt melanom. Mörkret tar över mer och mer – men efter "storebrodern" Tages död också en rastlöshet, en oförmåga att göra färdigt och att putsa, kalibrera och fördjupa. Det är säkert sant.

Annons
Annons

Man skrattar åt ordlekar, åt generösa textcitat och man lider när Hans F Alfredson och tiden går åt skilda håll.

Å andra sidan blir Lind också mer och mer kritisk till delar av det Alfredson skapar, ställer sig liksom över det och ser det från en eftervärld som så totalt är förändrad. Jag tycker inte att det är riktigt rättvist. Han skriver väldigt kort om den underbara "H.M.S Pinafore" av Gilbert & Sullivan och verkar inte förstå den geniala "Spader Madame". Det "fiasko" som uppstod var ju närmast en kulturkrock mellan publikförväntningar och musiken av Franz Schubert. Under sin tid som Skansenchef fick Alfredson mycket att hända, exempelvis öppnades Galejans nostalgiska tivoli.

Hasseboken handlar om en hel era och dess huvudpersoner, om tältturnéer och det nya tv-mediet. Det är en rik bok, även om jag ibland kan sakna mer utförliga analyser av texter. Man skrattar åt ordlekar, åt generösa textcitat och man lider när Hans F Alfredson och tiden går åt skilda håll. Hasse var – som vi alla – del av en generation, men också bunden av den. Sprickan som så småningom uppstod blev stundtals fylld av bitterhet.

Boken kommer lagom till julhandeln, det är förstås ingen slump. Många kommer att fnittra förtjust åt flickor från Gränna och ”guben i låddanoch ”hans drängar bådda”. Kalle Lind har lagt en stabil grund till en historieskrivning av ett mångfasetterat liv som var så rikt att det räcker till många böcker till.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons