Annons

”Rikta bistånd mot koldioxidinfångande”

En global uppvärmning under 2 grader förutsätter så kallade negativa utsläppsteknologier. För att få sådana på plats i tillräcklig storlek krävs subventioner, forskning och en fungerande avsättningsmarknad. Om Sverige vill bistå världen bör en betydande del av biståndsbudgeten riktas mot lösningar på klimatkrisen, skriver miljöekonomen Jonas Grafström från forskningsinstitutet Ratio.

Under strecket
Publicerad

Jonas Grafström.

Foto: Erik Cronberg Bild 1 av 1

Jonas Grafström.

Foto: Erik Cronberg Bild 1 av 1
Jonas Grafström.
Jonas Grafström. Foto: Erik Cronberg

DEBATT | KLIMATET

Om målen i Parisavtalet ska uppnås räcker inte ett arbete för kraftigt sänkta koldioxidutsläpp. Även negativa utsläppsteknologier (infångning och lagring av koldioxid, CCS) spelar en betydande roll för en uppvärmning under 2 grader Celsius. I FN:s klimatpanel IPCC:s scenariodatabas vilar exempelvis 107 av 113 lyckade scenarier på en framgångsrik implementering av CCS-teknik och ett storskaligt upptagande av koldioxid. Det senare både ur själva atmosfären och direkt från olika typer av utsläppskällor.

De koldioxidvolymer som måste sugas upp uppgår, trots antaganden om betydande absoluta minskningar av utsläpp, till omkring 810 miljarder ton. Det motsvarar drygt 20 år av de nuvarande globala utsläppsnivåerna.

Annons
Annons

Dessutom är den CCS-teknik som antas i dessa scenarier emellertid fortfarande på experiment- eller projektstadiet och de försöksprojekt som finns är mycket kostsamma. Detta trots att det sedan 1990-talets slut har lagts stora förväntningar på koldioxidinfångning. CCS-metoden förväntas alltså vara avgörande för att undvika storskaliga och katastrofala klimatförändringar – men tekniken är med andra ord ännu i sin linda.

CCS utvecklas i dag inom tre mycket olika sektorer, alla med sina egna risker, investerings-case och utvecklingstidslinjer. Lagring har långa ledtider jämfört med infångning, transportinfrastrukturen är inklämd mellan de två. Med nuvarande regelverk och politiska ramverk i hela Europa finns det betydande marknadsbarriärer och marknadsmisslyckanden som motverkar och förhindrar investeringar i nödvändig transportinfrastruktur och lagringsplatser.

Att så är fallet bör mana till eftertanke. Det basscenario redogjort för ovan förutsätter att de 195 länder som skrev under Parisavtalet är på väg att uppnå sina åtaganden, något som för närvarande inte är fallet. Uppfyllanden av länders vidtagna och planerade åtgärder efter 2015 års avtal är en besvikelse med få länder som kan sägas närma sig ”i närheten” av måluppfyllnad.

Det går att ifrågasätta att förhoppningar ställs till en framtida teknologi, men faktum kvarstår: en storskalig implementering av negativa utsläppsteknologier krävs, något som i sin tur förutsätter ett forskningsprogram i Manhattanprojektets storlek. Spridningen förutsätter även ekonomiska incitament, förslagsvis en avsättningsmarknad för infångade utsläpp.

Koldioxidinfångningstekniken kommer att vara dyr i början och initiala subventioner kan behövas för att den ska bära sig. Om Sverige vill bistå världen kan vi därför göra det genom att en betydande del av biståndsbudgeten riktas mot forskning om de teknologier som ska lösa klimatkrisen. Resultaten kan sedan delas fritt med världen.

Med tanke på de mycket låga internationella nivåerna av finansiering och politiskt stöd för de olika formerna av CCS-teknikerna, finns det potential för Sverige att göra en betydande insats för planeten på detta område.

Jonas Grafström
doktor i nationalekonomi och forskare på Ratio – Näringslivets forskningsinstitut

Läs mer i det nyutgivna ”Ratio Working Paper. No 309: Förutsättningar för storskaligt infångande av koldioxid.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons