Annons

Olof Ehrenkrona:Ring ut antiintellektualismens år

Ägnar sig åt moraliska fördömanden av andra.
Ägnar sig åt moraliska fördömanden av andra. Foto: Tomas Oneborg.

Det öppna samhällets mångfald ersätts av något som alltmer liknar en enfaldens doa-doa-kör.

Under strecket
Publicerad

Sommaren 1980 publicerade SvD:s kultursida en debatt om antiintellektualismen. Lars Gustafsson lanserade begreppet problemformuleringsprivilegiet: Är det för många gäster eller för få bord? Det är källarmästaren som bestämmer vari problemet består, skrev Lars Gustafsson som i mediavänstern såg den självrättfärdige restaurangbossen.

I samma artikelserie följde Leif Lewin ett spår som hade lagts ut av Sven Delblanc. Kalla honom reaktionär och ”ingen behöver då närmare befatta sig med innehållet i hans åsikter. /…/ Han har försetts med en klocka likt medeltidens spetälska, och när den ringer vet vi att här kommer någon utanför vår gemenskap”. 

Med en sådan sätter man sig inte ner i ett meningsutbyte. Avsky är den av ortodoxin påbjudna attityden”, skrev Lewin. Det var visserligen ”raka motsatsen” till en ”intellektuell hållning”, men samtidigt en ”effektiv maktutövning”, menade han.

Många känner säkert igen sig. Ingenting har hänt på fyrtio år, eller? Men, något har faktiskt hänt. Det har blivit värre.

Den politiska diskursen lider svårt av att det är viktigare att få rätt än att ha rätt och eftersom det inte går att få rätt om man erkänner att man hade fel, blir självkritiken ett självskadebeteende i stället för, som i de intellektuellas domän, en rening och ett nytt steg framåt i civilisationsprocessen.

Annons
Annons

I sin mest extrema form ser vi fenomenet uppträda i USA. Republikanerna i kongressen tycks kunna säga vad som helst utan att den fasta andelen sympatisörer rubbas i sin övertygelse. Presidenten kan till och med överge sina allierade och öppet liera sig med deras och USA:s motståndare utan att väljarna säger ifrån. I en allians med TV-kanalen Fox News formas en debattdiskurs som gör alla påståenden som tjänar den egna maktens intresse legitima och allt som hotar maktpositionerna till kätteri.

Trump får rätt i TV-rutan och behöver alltså inte ha rätt i verkligheten. Självkritik är förräderi, eftersom det vore att medge att någon annan, det vill säga motståndaren, då får rätt.

Engelsmännen väljer en premiärminister som har ett besvärande förflutet i mediabranschen. Men den opålitlige trumfar alla alternativ, och på valnatten helgas den dokumenterade sanningslösheten av valresultatet. Engelsmännen har gjort sig delaktiga i det förljugenhetens landskap som deras ledare har skapat. 

Sverige utgör inget undantag. Ett möte mellan moderatledaren och ledaren för riksdagens tredje största parti initierar ett mediadrev och skarpa moraliska fördömanden av statsministern.

När drevets problemformulering sedan visar sig vara fel gör drevkedjan sitt bästa för att dölja pinsamheten. Att ha fel är ju detsamma som att inte få rätt. Sanningen måste snabbt sopas under mattan.

Antiintellektualismen är till sitt väsen antiliberal. Den tar nämligen strid med förnuftet och de logiska premisserna för det rationella samtalet.

Därmed utmanar den också den problemlösning som är förutsättningen för alla framsteg. Liberaler som tror att de kan fördriva det onda genom att själva göra ont gräver bara hålet djupare under sin egen samhällsordning.

Ett fritt samhälle behöver ett medialandskap som hyllar sanningen och respekterar intellektualismens spelregler. Medborgarnas tillit till nyhetsflödet och ett debattklimat där den spontana ordningen sållar ut det rätta från det falska är lika viktigt som deras tro på redbarheten hos deras valda ombud.

Det har inte varit ett bra år för den fria pressen när det öppna samhällets mångfald ersätts av något som alltmer likar en enfaldens doa-doa-kör. Låt oss hoppas på ett bättre 2020.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons