X
Annons
X
Kommentar

Mats Wickman: Rivningar leder inte till ett hållbart samhälle

Det tar uppemot 100 år att kompensera den negativa klimatpåverkan som skapas vid en rivning av det så kallade Passagenhuset och ett nybygge på samma tomt. Är det verkligen genom rivningar som vi skapar det hållbara samhället?

Läs mer om Arkitekturdebatten

Många var vi som jublade när Nobel Center på Blasieholmen och Apple Store i Kungsträdgården stoppades, men tro inte för ett ögonblick att den nya blågröna majoriteten lagt om stadsbyggnadspolitik. Vi slapp Nobel Center och Apple i Kungsan tack vare ett mycket starkt folkligt motstånd mot båda projekten, men mer i skymundan är det business as usual. I torsdags kväll röstade stadsbyggnadsnämnden för en rivning av det så kallade Passagenhuset i korsningen av Regeringsgatan och Mäster Samuelsgatan. Så gott som samtliga partier röstade för rivningen. Endast Miljöpartiet hade kurage nog att motsätta sig beslutet.

Jag har tidigare i SvD Kultur skrivit om hur destruktiv den planerade rivningen är. Destruktiviteten har i dessa skogsbrandstider blivit ännu djupare. Att riva för att bygga nytt innebär stora koldioxidutsläpp. I en klimatutredning, som är del av beslutsunderlaget inför rivningen av Passagenhuset, framgår att det kan ta uppemot 100 år innan det nya, större huset har kompenserat den negativa klimatpåverkan som rivning och nybygge skapar.

Frågan är om dock om det nya huset får stå kvar så länge. Till exempel kommer Passagenhuset om det rivs – beslutet lär överklagas – aldrig att få fira sin 50-årsdag. Än värre var det med grannhuset till Passagen på Mäster Samuelsgatan, byggföretaget BPA:s gamla huvudkontor. Det var Stockholms kanske mest eleganta postmodernistiska hus, byggt så sent som runt 1990, och revs för några år sedan till förmån för ett anonymt, betydligt högre hus. Ägaren var också där multinationella Pembroke, som i Stockholm varit skickliga på att få stadsbyggnadspolitikerna att dansa efter sin pipa och säga ja till rivningar av förhållandevis nybyggda hus. I båda fallen har våra förtroendevalda svikit sin uppgift att förvalta vår stad på ett miljömässigt och kulturhistoriskt riktigt sätt. De enda som tjänar på de här rivningarna är Pembrokes aktieägare.

Annons
X

Det finns ytterligare en aspekt av frågan. För många stockholmare som upplevde Norrmalmsregleringen – det officiella namnet för Klararivningarna – var och förblev den ett trauma. Då rivningsdammet någon gång på 1980-talet hade skingrats stod två saker klara: 1. Oersättliga kulturhistoriska och arkitektoniska värden hade gått till spillo. 2. Många av de nya byggnaderna höll inte måttet arkitektoniskt.

När stadens tjänstemän och politiker nu genomdriver en ny rivningsvåg i samma område – vi kan kalla den för Norrmalmsregleringen 2.0 – förvärrar de det som hände för ett halvsekel sedan.

När stadens tjänstemän och politiker nu genomdriver en ny rivningsvåg i samma område – vi kan kalla den för Norrmalmsregleringen 2.0 – förvärrar de det som hände för ett halvsekel sedan. Genom att utplåna flera av de påkostade och högkvalitativa hus som ändå kom att resa sig ur spillrorna av de rivna Norrmalmskvarteren blir såren i stadsbilden ännu djupare, fantomsmärtorna ännu värre.

Stockholms stadsbyggnadsnämnd har under det senaste halvåret beslutat om rivningar av två stora fastigheter i City. Dels Passagenhuset, dels KPMG-huset (granne med Sheraton) som Elisabet Andersson skrivit om i SvD Kultur. Båda byggnaderna är förhållandevis påkostade med bland annat marmorinredningar. KPMG-huset har fasad av sandsten. Är det genom att riva dessa byggnader vi skapar det hållbara samhället?

Knappast.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X