Annons

”Rivningarna har förföljt mig i hela mitt liv”

Sergels Torg under byggnad 1967 – vy mot sydväst. Till vänster brandgavlar med reklam där Kulturhuset kommer att stå. I mitten syns Drottninggatan 35–39. Till höger: Klarabergsgatan.
Sergels Torg under byggnad 1967 – vy mot sydväst. Till vänster brandgavlar med reklam där Kulturhuset kommer att stå. I mitten syns Drottninggatan 35–39. Till höger: Klarabergsgatan. Foto: Göran H Fredriksson/Stadsmuseet

Ett laddat brev till Olof Palme, ”Tom och Jerry” på bio och spänningen att titta på rivningarna genom kikhålen. Många SvD-läsarna minns tiden då Stockholm bytte ansikte i mitten av 1900-talet.

Under strecket
Publicerad

Sergels torg är på väg att skapas när byggnader och verkstäder rivs i City på 1960-talet.

Foto: Roland Schröder Bild 1 av 5

Norra Smedjegatan försvann när Gallerian skulle byggas – här en bild från 1968.

Foto: Stadsmuseet Bild 2 av 5

Stockholmstidningen vid Vattugatan – bilden från tidigt 1900-tal.

Foto: Stadsmuseet Bild 3 av 5

"Amazing grace" spelas på Sergels torg.

Foto: Lennart Helleday Bild 4 av 5
Foto: Lennart Helleday Bild 5 av 5

De unika bilderna som läsaren Roland Schröder tog på 1960-talet gav inspiration till många av er. Här följer några av alla berättelser som kom in:

Katarina Liljedahl: I mitten av 60-talet bodde jag på Gärdet och minns väl hur jag tillsammans med min mamma kunde passera plank och gropar när vi var nere på stan. Rivningarna i Stockholm påverkade tydligen mitt barnhjärta oerhört mycket då jag åtta år gammal skrev brev till Olof Palme där jag ifrågasatte att man rev gamla fina hus för att ersätta dem med moderna tråkiga och fula. På baksidan hade jag tecknat en glad tomte på väg till ett gammalt fint hus och en ledsen/sur på väg till en modern 'låda'.

Brevet skickades till Palmes hem i Vällingby eftersom jag hade hittat hans adress i telefonkatalogen. Det här måste ha varit i slutet av 1970 eftersom jag fick ett svar från honom som han inledde med att han också önskade mig ett gott nytt år. Då hade jag flyttat tillfälligt från Stockholm och minns att jag fick läsa upp hans brev för min klass. Palme tyckte att det var roligt att jag redan börjat engagerat mig. Det här med rivningarna i Stockholm har förföljt mig genom hela mitt liv och yttrat sig på olika sätt. Stockholm är bitvis fortfarande en vacker stad, men den har misshandlats rejält under mer än en period och det är smärtsamt att behöva tänka på det. Det går ju aldrig att återskapa det som är förlorat, en insikt som människan gång på gång blundar för. Vi behöver verkligen vara mer rädda om denna stad.

Annons
Annons

Sergels torg är på väg att skapas när byggnader och verkstäder rivs i City på 1960-talet.

Foto: Roland Schröder Bild 1 av 1

Ulla Hvid: Under rivningsvågen var barna små och vi klättrade runt på ställningar och gångar med barnvagnen. Svårartat, men också spännande! Vi tillbringade alltid sportloven på stadens museer. Staden rivs fortfarande! Bor numera på östra Söder, bortom Slussenrivningen. Den är såååå sorglig! Gamla ”snurran” var så vacker! Numera är vi fångade på vår egen ö. Så kan det gå!

Sergels torg är på väg att skapas när byggnader och verkstäder rivs i City på 1960-talet.
Sergels torg är på väg att skapas när byggnader och verkstäder rivs i City på 1960-talet. Foto: Roland Schröder

Christer Sandberg: Detta satt långt inne för min del. Spännande bild då jag som liten grabb mindes på 70-talet hur mycket det revs och byggdes ”modernt” i city. Det fanns kikhål i skyddsplanken så att man fick en liten inblick vad som hände. Jag minns att det väsnades rätt så rejält så jag tyckte det var obehagligt att vistas där då. Tack för en underbart klurig bildgåta, den höll mig duktigt sysselsatt ska du veta.

Kenneth Andrén: Jag känner igen Jerns skor där vi handlade när jag var liten. Har en del minnen av husen som låg på Brunkebergsåsen. Jag gick på Norra Latin (tog studenten 1968) och tillbringade många frukostraster och håltimmar vid den spännande "gropen". Sedan utförde jag och några klasskamrater ett ”Operation Dagsverke” i ett hus som låg just där grävskopan låg...

Calle Möller: Vid Malmskillnadsgatan 46 mitt emellan Kungstornen och Hamngatan låg vår gamla pianofirma och på huset i Hamngatsbackens fond stod det ”Hoffmans” i neon lodrätt och ”Piano” vågrätt och så en pil som pekade i gatans riktning åt höger. Jag älskade de här kvarteren så ung jag var. Fullt av spännande trånga men charmiga tvärgator till ”vår” gata, den med sin ständigt köande trafik av personbilar, droskor, bud- och lastbilar, bussar, cykelbud och åkare med häst och vagn. På ömse sidor all sköns butiker, stora som små och några fina restauranger förstås (vårt pianomagasin hade nog den största lokalen). En riktig storstadsgata där husen var rikt utsirade, väl underhållna och hade tinnar och torn. På trottoarerna ett rikt folkliv. Nu allt rivet, öde och tyst... men modernt.

Annons
Annons

Norra Smedjegatan försvann när Gallerian skulle byggas – här en bild från 1968.

Foto: Stadsmuseet Bild 1 av 1
Norra Smedjegatan försvann när Gallerian skulle byggas – här en bild från 1968.
Norra Smedjegatan försvann när Gallerian skulle byggas – här en bild från 1968. Foto: Stadsmuseet

Christina Hasselberg: Jag och min man bodde under studenttiden på Regeringsgatan (där nuvarande Gallerian ligger). Vår bakutgång var Norra Smedjegatan, som ju inte finns längre. Vi drog barnvagn med äldsta dottern över trätrottoarerna som gick över rivningsgroparna på väg till närmsta mataffär som var Åhléns livs.

Runo Palmgren: Jag är uppväxt några mil från Stockholm och besökta ofta släkt i Stockholm. Ett av de viktigaste besöken i slutet av 50-talet som ung pojke var att handla julklappar på NK. De minnesbilder jag har är träbroar över avgrundsdjupa byggropar när man gick från Stockholms Central mot Hamngatan. Man gick väl lite extra sakta för att följa vad som pågick. Innan Klarakvarteren från Vasagatan upp mot Drottninggatan revs var målet att äta glass (helst banana split) i en riktig glassbar som var granne till biografen Svarta Katten på Vattugatan.

På den biografen gick filmerna nonstop och det var mest journalfilmer från händelser i Sverige och den stora vida världen. Men det som lockade oss barn var alla tecknade filmer som man varvade med. Troligen var det väl mycket Kalle Anka men även Tom & Jerry som jag kommer ihåg. Ett annat besöksmål var min mosters kontor i hörnet Drottninggatan/Fredsgatan. Lite kul att se alla allvarliga damer och herrar som sken upp när vi barn kom besök och sprang mellan skrivborden. Lite speciellt var det väl även när vi fick gå in till direktören och bocka och få några vänliga ord. Sen väntade en liten feststund på Bergs eller Philips konditorier. Bakelser och varm choklad blev det.

Annons
Annons

Stockholmstidningen vid Vattugatan – bilden från tidigt 1900-tal.

Foto: Stadsmuseet Bild 1 av 2

"Amazing grace" spelas på Sergels torg.

Foto: Lennart Helleday Bild 2 av 2
Stockholmstidningen vid Vattugatan – bilden från tidigt 1900-tal.
Stockholmstidningen vid Vattugatan – bilden från tidigt 1900-tal. Foto: Stadsmuseet

Göran Eriksson: Klara för mig är Vattugatan där Stockholmstidningen (Stocken) och Aftonbladet huserade. Pappa var journalist på Stocken, och jag fick följa med honom dit ibland. Sätteriet var det som drog, med dessa enormt skickliga typografer. Då fick man en blytyp med sitt namn. Pappa var i slutet av 1950-talet ansvarig för den så kallade Idag-sidan med kåserier, korsord samt inte minst ”Tre trumslagarpojkar” dit läsarna kunde skicka in roliga historier, vilket jag självfallet utnyttjade. Varje publicerad historia ersattes med fem kronor. Nu hade man tumme med den ansvarige så 1jag fick in ett antal historier.

Olof Terning: Jag är 70 år och kommer ihåg rivningarna i city. Så här efteråt förstår man hur fel politikerna hade. Jag minns dock att jag tyckte att Sergels torg och de nya hötorgsskraporna var riktigt häftiga då allt var nytt. Så tycker jag inte längre.

Läsaren Lennart Helleday har som så många gånger tidigare varit ute och plåtat på platsen för en gåta. En på dagtid och en när mörkret har intagit platsen:

"Amazing grace" spelas på Sergels torg.
"Amazing grace" spelas på Sergels torg. Foto: Lennart Helleday
Annons
Annons
Foto: Lennart Helleday Bild 1 av 1

Foto: Lennart Helleday

Magnus Darlington: Denna gåta fick mig att tänka på mina, i 10–12-årsåldern, hisnande hemfärder i slutet på femtiotalet med 56-ans buss över avgrunden mellan Hamngatsbacken och Klarabergsgatan. Min klasskamrat Hasse och jag steg på vid Karlaplan och brukade sätta oss längst fram vid motorn bredvid chauffören och hade därför god vy över omgivningen. Den gamla Hamngatsbacken efter Regeringsgatan upp mot Malmskillnadsgatan var så brant att ifall bussen var fullsatt slog bakvagnen i marken med en smäll. Och efter backkrönet bar det utför. Vägbanorna som korsade varandra i luften såg ut att bäras upp av tunna stolpar. Trottoarernas räcken var i trä. Påminde mest om en berg och dalbana.

Tack för alla fina historier. Om någon annan av er läsare har bilder eller historier så är det fritt fram att mejla till mittstockholm@svd.se. Välkomna tillbaka till en ny gåta på måndag den 18 november.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons