Annons

Roboten går i skolan åt cancersjuka Karan, 13

Karan är en självklar del av sin klass. Han svarar på frågorna genom sin robot.
Karan är en självklar del av sin klass. Han svarar på frågorna genom sin robot. Foto: Tomas Oneborg

13-årige Karan, som har leukemi, hänger med i skolan och gläds åt se sina klasskompisar även när behandlingen gör att han inte orkar vara på plats. En robot är hans ögon, öron och mun i klassrummet. Han styr den från en surfplatta hemifrån.

Under strecket
Publicerad

Karan visar hur han kan titta runt i klassrummet genom att föra fingret över skärmen, precis som om han vred på huvudet. Han ser allt och hör allt som händer.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 5

Rektor Julie Kelly på Internationella Engelska skolan i Länna och Karans Mamma Gurdeep. Längst fram står Karans robot.

Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 5

Karan får fortfarande en påfrestande cancerbehandling och har hög fysisk frånvaro i skolan. Ändå är han en självklar del av sin klass. Han svarar på frågorna genom sin robot.

Foto: Tomas OneborgBild 3 av 5

Karan älskade att spela fotboll. Nu har cancerbehandlingen gjort att han har alldeles för ont i sina fötter för att ens kunna gå. Fr v pappa Kulwinder, syster Mecki, 17 år och mamma Gurdeep.

Foto: Tomas Oneborg Bild 4 av 5

Skolan ligger bara några minuters promenad hemifrån men Karan behöver, än så länge, åka rullstol. Men han längtar till skolan och vill orka vara där så mycket han kan, särskilt om det är träslöjd.

Foto: Tomas Oneborg Bild 5 av 5

Allt började så bra hösten 2018. Karan och hans familj hade just flyttat in i ett stort, fint nybyggt hus i Länna. Bara lite jobb med trädgården återstod för att allt skulle bli klart. Ett stenkast från villan hade en ny skola öppnat och Karan hade turen att få en plats. Eftersom Karan gillar skolan och har lätt att knyta nya kontakter så kändes det snabbt bra i den nya klassen.

Men efter en flygande start skulle det bli nästan ett helt års uppehåll innan han fick lära känna sina klasskompisar på riktigt. De hann nästan glömma att han hade börjat. Nu, hösten 2019, är det delvis en robot som ”går i skolan” i Karans ställe. Roboten står på en bänk i salen och agerar ögon, öron och mun medan han styr den hemifrån från sin surfplatta. Karan hänger med bra under lektionerna eftersom han ser och hör allt. När roboten blinkar ser läraren och klassen att Karan vill svara. När den lyser blått betyder det att han inte vill prata.

– Jag gillar min robot även om den laggar ibland och gör mig irriterad, berättar Karan.

Annons
Annons

Karan visar hur han kan titta runt i klassrummet genom att föra fingret över skärmen, precis som om han vred på huvudet. Han ser allt och hör allt som händer.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Hans svar på lärarens frågor hörs genom robotens ”mun”. Karan får fortfarande mer eller mindre intensiv behandling för sin leukemi och orkar inte vara i skolan alla timmar.

Karan visar hur han kan titta runt i klassrummet genom att föra fingret över skärmen, precis som om han vred på huvudet. Han ser allt och hör allt som händer.
Karan visar hur han kan titta runt i klassrummet genom att föra fingret över skärmen, precis som om han vred på huvudet. Han ser allt och hör allt som händer. Foto: Tomas Oneborg

Men vi backar bandet lite, vad var det som hände denne fullt friske kille som älskar att spela fotboll? Hur kunde det gå så fort?

– Det började med att jag kände mig illamående och jag hade prickar på benen, bulor också fast jag inte hade krockat med något, berättar Karan i sällskap av pappa Kulwinder, mamma Gurdeep och storasyster Mecki som bjudit hem oss till Länna.

Föräldrarna började fundera på om det hänt något, hade han gungat eller blivit slagen? Hemska tanke om han var mobbad och blev utsatt på något sätt. Att han skulle vara allvarligt sjuk verkade så osannolikt att de inte ens tänkte tanken.

Karan fortsatte att gå i skolan trots att han till och från mådde dåligt. Men en torsdag kände han sig så dålig att föräldrarna såg till att få en tid på vårdcentralen i Jordbro. Karan tog själv bussen dit.

– Jag åkte från jobbet direkt dit för att möta honom där, berättar pappa Kulwinder.

Karan beskriver hur yr han kände sig när han gick från busshållplatsen till vårdcentralen. Men proverna han tog visade inga tecken på att han var sjuk.

– Basproverna var helt normala, säger Kulwinder som, liksom mamma Gurdeep, under intervjuns gång visar att de pratar i sjukvårdstermer som om de själva jobbade inom vården.

Annons
Annons

Rektor Julie Kelly på Internationella Engelska skolan i Länna och Karans Mamma Gurdeep. Längst fram står Karans robot.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 2

Karan får fortfarande en påfrestande cancerbehandling och har hög fysisk frånvaro i skolan. Ändå är han en självklar del av sin klass. Han svarar på frågorna genom sin robot.

Foto: Tomas OneborgBild 2 av 2

Läkaren, som hade sina farhågor, bokade tid för ytterligare prov, men sa ingenting om de misstankar hon hade just då. Hon gav Karan medicin mot illamåendet och uppmanade familjen att åka in akut om det blev värre.

Karan mådde fortsatt dåligt men stannade hemma under helgen. Fast när de kom tillbaka till vårdcentralen och fick svar på de nya blodproverna blev det bråttom. De uppmanades att ta en taxi direkt till Karolinska sjukhuset.

– När vi kom fram fick han tio stick på tio minuter utan bedövning. Det fanns inte tid, säger Gurdeep när hon berättar om hur en lång smärtsam resa började.

Karan fick diagnosen leukemi, blodcancer, och beskedet att han skulle vara tvungen att stanna på sjukhuset i några veckor. Sjukdomen var i ett akut läge och nu gällde det att agera snabbt.

– Jag kommer att missa skolan, minns jag att jag tänkte, säger Karan.

1/2

Rektor Julie Kelly på Internationella Engelska skolan i Länna och Karans Mamma Gurdeep. Längst fram står Karans robot.

Foto: Tomas Oneborg
2/2

Karan får fortfarande en påfrestande cancerbehandling och har hög fysisk frånvaro i skolan. Ändå är han en självklar del av sin klass. Han svarar på frågorna genom sin robot.

Foto: Tomas Oneborg

Familjen var i chock, som alltid vid cancerbesked. Kanske blir chocken om möjligt ännu större när det går så fort och när den drabbade bara är 12 år gammal.

– Allt rasade, marken under fötterna bara försvann och jag googlade intensivt för att förstå vad detta innebär, säger Gurdeep.

Tankarna på skolan och de nya klasskompisarna kändes inte viktigt i det här läget. Nu handlade allt om överlevnad.

Det var inte bara så att Karan hade fått leukemi, hans värden var dessutom skyhögt värre än de brukar vara hos barn i samma ålder med den sjukdomen.

– ”Jag har inte sett sådana här värden förut”, sa läkaren till oss berättar Kulwinder.

– Medicinen verkade inte på honom som på andra barn, förklarar Gurdeep.

Karan fick cytostatikabehandling och kräktes många gånger om dagen och fick andra jobbiga biverkningar som att fötterna svullnade upp, han tappade känsel i tårna, huden skavdes av.

Annons
Annons

Man vill ju ha lite kul även om man är sjuk.

Under en period tappade han minnet, transporterades tillbaka till sin förskoletid och fastnade där i femårsåldern ungefär. Det var en hemsk tid.

Han stannade, mer eller mindre konstant, på sjukhuset till april månad. Då fick han flytta vidare till rehabilitering på Lilla Erstagården, vårsolen lyste och det fanns några andra barn i Karans ålder där. Först då blev han medveten om hur mycket han hade saknat under sjukhustiden. Någon att spela tv-spel med, någon att bara hänga med i dagrummet.

– Och de hade så bra mat där, goda pannkakor. Och man fick ta ut sängen i köket! Det fanns ett spa med badkar och lift. Och alla pratade med varandra, berättar Karan.

– Ja, du vågade bada när den där liften fanns, fyller mamma Gurdeep i.

Karan berättar några anekdoter om allt som inte fungerade på Karolinska. Han blev, som svårt sjuk 12-åring, personligen berörd av en del av byggproblemen vi andra bara läst om i tidningen. Som att det blev stopp i rören så att duscharna inte gick att använda. Han drabbades också av att ingen i personalen blivit utbildad i hur de skulle använda de liftar som fanns. När han kom till Lilla Erstagården blev det tydligt hur mycket mindre ont det gjorde i hans ömma kropp tack vare en anpassad lift.

– Det finns mycket att göra för små barn på Karolinska, men nästan ingenting att göra för oss äldre barn. Man vill ju ha lite kul även om man är sjuk, säger Karan.

Karan och hans föräldrar öser visserligen beröm över sjukhusläraren Therese på Karolinska. Hon stimulerade honom på ett värdefullt sätt, såg till att han höll igång svenska, matematik, engelska. Han lyckades till och med få bra betyg på sexans nationella prov i matte, trots att han hade missat så mycket.

Annons
Annons

Karan älskade att spela fotboll. Nu har cancerbehandlingen gjort att han har alldeles för ont i sina fötter för att ens kunna gå. Fr v pappa Kulwinder, syster Mecki, 17 år och mamma Gurdeep.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 2

Skolan ligger bara några minuters promenad hemifrån men Karan behöver, än så länge, åka rullstol. Men han längtar till skolan och vill orka vara där så mycket han kan, särskilt om det är träslöjd.

Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 2

– Therese gav mig gamla nationella prov att öva på och ja, jag är bra i matte! säger Karan med eftertryck.

Karan älskade att spela fotboll. Nu har cancerbehandlingen gjort att han har alldeles för ont i sina fötter för att ens kunna gå. Fr v pappa Kulwinder, syster Mecki, 17 år och mamma Gurdeep.
Karan älskade att spela fotboll. Nu har cancerbehandlingen gjort att han har alldeles för ont i sina fötter för att ens kunna gå. Fr v pappa Kulwinder, syster Mecki, 17 år och mamma Gurdeep. Foto: Tomas Oneborg

Bra lärare i all ära, men han saknade kompisar. Klassen han bara hade hunnit gå i under tre veckor hade visserligen gjort en stor fin tavla med hälsningar till honom. Den blev han enormt glad för.

När vi ses har Karan precis fått veta från sina klasskompisar hur det var för dem när de fick höra varför han inte hade kommit tillbaka efter de tre första veckorna förra året

– De berättade att vissa hade börjat gråta när de fick höra att jag hade cancer.

En sjuksköterska från Karolinska hade kommit till skolan i Länna för att berätta för klassen om Karan, om vad cancer är och låta dem ställa alla frågor de ville.

Nu är de glada att Karan faktiskt är i skolan regelbundet – och de har blivit vana vid att han är där i form av en robot också.

Hur det här läsåret blir för Karan får framtiden utvisa. Han är glad att roboten gör att han är en del av klassen oavsett var han är. Att bara få styra roboten och se alla i klassen ger en känsla av närhet. Några av dem känner han mer än andra och umgås med utanför skolan, precis som det är för de flesta. Men han Karan måste tyvärr också underkasta sig en upptrappning i medicinering för att kunna bli frisk igen. Roboten får nog vara beredd att ta den fysiska närvaron på en hel del lektioner i höst.

Skolan ligger bara några minuters promenad hemifrån men Karan behöver, än så länge, åka rullstol. Men han längtar till skolan och vill orka vara där så mycket han kan, särskilt om det är träslöjd.
Skolan ligger bara några minuters promenad hemifrån men Karan behöver, än så länge, åka rullstol. Men han längtar till skolan och vill orka vara där så mycket han kan, särskilt om det är träslöjd. Foto: Tomas Oneborg
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons