Annons

Robust säkerhetspolitik kräver mer realism

Dag Sundström och Per Egon Johansson, om vilka förhållningssätt som bör styra svensk försvars- och utrikespolitik.

Under strecket
Publicerad

Utifrån rådande förutsättningar är det tydligt att Sverige genomgår en period av ovanligt stort risktagande i säkerhetspolitiken.

Foto: Tomas Oneborg/SvD Bild 1 av 1

Utifrån rådande förutsättningar är det tydligt att Sverige genomgår en period av ovanligt stort risktagande i säkerhetspolitiken.

Foto: Tomas Oneborg/SvD Bild 1 av 1
Utifrån rådande förutsättningar är det tydligt att Sverige genomgår en period av ovanligt stort risktagande i säkerhetspolitiken.
Utifrån rådande förutsättningar är det tydligt att Sverige genomgår en period av ovanligt stort risktagande i säkerhetspolitiken. Foto: Tomas Oneborg/SvD

Under hösten har Ann Linde tillträtt som ny utrikesminister. Det ger ett utmärkt tillfälle till utvärdering av den svenska säkerhetspolitiken under 2000-talet, och en genomlysning av vilken roll Sverige bör spela för att forma en stabil och säker miljö i Östersjöområdet.

I slutet av augusti uppnåddes en principiell politisk enighet kring en ökad försvarsambition som innebär att anslagen ökar från 1,0 till 1,5 procent av BNP över en 5-årsperiod. Efter 15 år med ett successivt försämrat säkerhetsläge i Europa är överenskommelsen lika nödvändig som välkommen.

Ett återtagande av en tillräcklig försvarsförmåga kan inledas och signalvärdet att Sverige åter tar ökat ansvar för det egna landet och närområdet har stor betydelse i omvärlden.

Annons
Annons

Försvarsberedningen konstaterar att i vissa situationer ”går det inte att utesluta ett militärt angrepp mot Sverige”, och att ”en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige”.

Samtidigt gör beredningen bedömningen att ”dagens krigsorganisation i grunden inte är utformad för att möta ett väpnat angrepp med krigshandlingar på svenskt territorium” samt att det kommer att ta lång tid att återskapa en försvarsmakt med rimlig förmåga att föra en uthållig sammanhållen försvarsstrid i Sverige vid ett angrepp.

Slutsatsen måste bli att Sverige genomgår en period med osedvanligt stort risktagande i säkerhetspolitiken.

Vilka lärdomar kan då dras av svenskt säkerhetspolitiskt agerande under de senaste två decennierna, och hur kan hanteringen av försvarspolitiken förbättras så att sådant risktagande undviks i framtiden?

1) Omvärlden måste tolkas ur olika perspektiv.
Under 1990-2000 talet utvecklades en utpräglat liberalistisk syn på internationell politik i regeringskansliet. Ökad handel och samverkan i kombination med allt mer inflytelserika internationella institutioner skulle omöjliggöra krig i allt större delar av världen. Trots Rysslands fjärmande från väst med början 2003 och Putins svidande attack på USA:s strävan efter världshegemoni i München 2007 fortsatte den svenska säkerhetspolitiken att negligera möjligheterna av en internationell utveckling i mer neorealistisk maktpolitisk riktning.

Intrycket är att man levt i en ”liberalistisk bubbla” med tendenser till spegeltänkande där andra antas tänka och resonera som man själv gör.

Annons
Annons

2) Den svenska självbilden bör granskas.
Sveriges självbild kännetecknas av flera olika, ibland motstridiga, perspektiv. Å ena sidan en ambition att upprätthålla en bild av en ”moralisk stormakt”. Å andra sidan perspektivet av ett litet land i norr utan större möjligheter att hävda sig, allra minst militärt. Militära lösningar betraktas ofta med skepsis och med ett inslag av pacifism trots att svensk militärmakt under det kalla kriget hade stor betydelse för Sovjets militära planeringsinriktning.

I basalternativet för krig i norra Europa föredrog Sovjet att undvika militär konflikt med Sverige. Sveriges potentiella styrka, både enskilt och tillsammans med grannländerna är betydande. Sveriges BNP utgör ca 40 procent av Rysslands räknat i USD. Korrigerat för köpkraftsskillnader uppgår Sveriges BNP till ca 20 procent av Rysslands.

Dessutom har Sverige en stark ekonomi och en bred industriell bas med en internationellt sett avancerad försvarsindustri. Få tycks vara medvetna om att Sverige tillsammans med övriga nordiska länder har större BNP nominellt än Ryssland. Dessutom är EU:s samlade BNP ca 12 gånger större än Rysslands.

3) Sveriges ”Grand Strategy” bör utvecklas.
Med ”Grand Strategy” menar vi Sveriges samlade ansträngningar diplomatiskt, militärt, handelspolitiskt och kulturellt för fred och stabilitet med fokus på närområdet. En kungstanke här bör vara att tona ned skapade motsättningar mellan olika delar i strategin, t ex mellan diplomati och militär makt, samt skapa ökad förståelse för den diplomatiska potentialen i militära förmågor och den samlade styrkan i helheten.

Annons
Annons

Ett starkt försvar står inte i motsatsställning till en stark röst för mänskliga rättigheter, folkrätten och internationell fredsdialog eller till mer förtroliga förbindelser och mer samarbete med Ryssland.

En relevant fråga är om en starkare svensk militär förmåga på en högre ekonomisk nivå skulle kunna bidra till att forma en mer gynnsam säkerhetspolitisk och militärstrategisk situation i Östersjöområdet tillsammans med länder som Tyskland, Polen och Finland.

4) En långsiktigt stabil försvarsambition bör beslutas.
Försvarets personella och materiella utveckling och kostnadseffektivitet gynnas av långsiktighet i den ekonomiska ambitionen. Materielutredningen har pekat på ett uppdämt behov av materielinvesteringar uppgående till 168 miljarder SEK under en tioårsperiod.

De historiska underinvesteringarna i ny materiel till försvaret jämfört med ambitionsnivån 1,5 procent av BNP uppgår till ca 5 miljarder SEK per år under mer än 10 år. Bristerna avseende ny materiel som mer eller mindre direkt borde anskaffas uppgår då till minst ca 50 miljarder SEK.

Utan speciella materielsatsningar utanför ordinarie budget kommer uppbyggnaden av försvarsförmågan till den nya ambitionsnivån att ta mycket lång tid.

Försök att anpassa materielanskaffningen efter politiska skeenden är alltså en svår uppgift och hastigt uppkomna försvarsbehov efter en längre tids nedrustning leder till mycket stora investeringsbehov i materielstocken.

Sammanfattningsvis finns det alltså viktiga lärdomar från det tidiga 2000-talets säkerhetspolitiska missgrepp inför det fortsatta arbetet med att forma en bra svensk säkerhetspolitik. Möjliga slutsatser i ett sådant framtida arbete skulle kunna vara:

– Iaktta försiktighet med utrikespolitiska varumärken av typen ”ismer”, då en robust säkerhetspolitik måste vara verklighetsförankrad och spegla ett flertal olika idéperspektiv.

– Sverige som drivande aktör för internationell rätt och med stora ekonomiska resurser bör rimligen ta ett större ansvar än idag för den militärstrategiska situationen i Östersjöområdet tillsammans med partnerländer.

– Sveriges ”Grand Strategy” bör utformas så att de olika delarna, diplomati, militärmakt, kulturutbyte med mera, samverkar på ett effektivare sätt. Kanske bör Theodore Roosevelts policy ”speak softly and carry a big stick” tas till heder i Sverige, vilket skulle innebära en stor förändring.

– Fastlägg en stabil långsiktigt hållbar finansieringsnivå för försvarsmakten som möjliggör hög kostnadseffektivitet.

DAG SUNDSTRÖM är partner InterPares och tidigare Director McKinsey & Company.

PER EGON JOHANSSON är entreprenör och tidigare statssekreterare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons