Annons
Recension

Smash FestRobyn bjöd på eufori i duggregnet

Robyn spelar i museiparken vid Sjöhistoriska museet.
Robyn spelar i museiparken vid Sjöhistoriska museet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Den andra upplagan av Smashfestivalen bjöd på såväl jazz-funk som progg-rock, men allt var ändå en lång dags väntan på huvudakten. Som en svensk Madonna bjöd Robyn på en lika suggestiv som euforisk show som publiken sent ska glömma.

Under strecket
Publicerad

Spelningen är Robyns enda i Sverige i sommar.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 3
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 2 av 3
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 3 av 3

Smash Fest

Genre
Festival
Medverkande
Robyn, Kindness, Dungen, m fl.
Var
Sjöhistoriska, Stockholm

Den andra upplagan av Smash har en tydligt äldre och lugnare publik än förra årets kaotiska spelningar med Lil Pump och Post Malone. Kontrasten mellan Zhalas dj-set, bestående av österrikisk after ski-techno för amfetaminister, och Kindness mjuka spelning blir därför extra slående.

Adam Bainbridge, som han egentligen heter, öppnar med ”Swingin party” och de ytterst smakfulla house-influenser som alltid har funnits i Kindness blir extra understrukna live.

Samtidigt ger det en felaktig bild av hur det låter, det är knappast Swedish House Mafia, snarare då ett Level 42 under queerflagga. Och när kvällens huvudakt Robyn gör ett gästinhopp på ”Cry everything” slår Kindness-spelningen i taket.

Det är ljusår från Robyn, men publiken verkar köpa det.

Dungen har gjort en spännande resa, från att först ha avfärdats som någon kvarleva från Roskilde-festivalen 1972, till att ha blivit ett band som remixas av fjorddiscons fader Prins Thomas. Med låttitlar som ”Trollkarlen och fågeldräkten” och en fri proggrock med snygg tvärflöjt i motljus har de dock definitivt ena benet kvar i den där festivalsommaren i Danmark för länge sedan, men det är imponerande att se energin i deras urladdning. Det är ljusår från Robyn, men publiken verkar köpa det.

Annons
Annons

Spelningen är Robyns enda i Sverige i sommar.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 3
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 2 av 3
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 3 av 3
1/2

Spelningen är Robyns enda i Sverige i sommar.

Foto: Fredrik Sandberg/TT
2/2
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Inget ont om The Knifes Olof Dreijer, men en timmas dj-set på festivalens enda scen är kanske inte det publiken allra helst vill underhållas av i väntan på Robyn. Festivalen är slutsåld, 22 000 människor står mest och hoppas att Robyn ska hinna gå upp på scenen innan ösregnet kommer.

Exakt klockan 22 händer det. Röken stiger från scenen och där står hon, Robin Carlsson, som inte har skämt bort huvudstaden med livespelningar de senaste tio åren. Spelningen hon gjorde på Artipelag förra hösten var ett evenemang endast för inbjudna, här får vi se delar av hennes fulla publikpotential.

Robyn har sannerligen vuxit fram som en svensk Madonna.

Öppningen med den roliga titeln ”Send immediately to Robin”, adresserad
av Kindness, lånar stora delar av Lil Louis gamla houseklassiker ”French kiss”, men spelad live är den möjligen svår att känna igen. Den sätter dock en suggestiv ton – och massiva laserstrålar tillsammans med rök får den regntunga augustihimlen att se fullständigt magisk ut.

Uppföljande ”Honey” är en av Robyns allra främsta låtar, och det är imponerande att hon valde att släppa något som mer eller mindre är deep house som singel från senaste albumet. Att våga välja bort de catchiga refränger som har byggt hennes varumärke visar prov på vad som kan hända när en artist tar över styret av sin karriär.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Sedan börjar euforin, den byggs upp med ”Indestructible”, ”Hang with me” och ”Be mine”. Den senare har stöpts om till en version som låter lite som ett soundtrack till ”Snuten i Hollywood”, tänk Pointer Sisters cirka mitten av 80-talet.

Robyn har sannerligen vuxit fram som en svensk Madonna, nästa år har det faktiskt gått ett kvarts sekel sedan hon släppte debutsingeln ”Do you really want me”. Den finns dock inte längre med i hennes set av daterade skäl, hennes paradnummer är numera ”Dancing on my own” – där den massiva allsången än en gång får henne fint ur balans.

Efter det är det en promenadseger där ”Call your girlfriend” och den magnifika ”With every heartbeat leder fram till finalen i ”Who do you love”. Det är djupt imponerande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons