Annons

Magnus Eriksson:Rockhjälten som gjorde musik av sitt liv

Ronnie Lane och Eric Clapton, 1983
Ronnie Lane och Eric Clapton, 1983 Foto: Andre Csillag/REX / TT NYHETSBYRÅN

Det kryllar av dolda storheter i rockhistorien. En av de oförtjänt ­förbisedda är den brittiske sångaren, musikern och låtskrivaren Ronnie Lane. En nyutgiven cd-box samlar Lanes egenartade produktion som också på sin tid ansågs svår att genrebestämma – till och med för skivbolagen.

Under strecket
Publicerad

Ronnie Lane hör till rockens förbisedda hjältar, trots att hans roll i modsbandet Small Faces ger honom en självklar plats i 1960-­talets brittiska rock- och pophistoria. Där grupper som Rolling Stones och Animals sökte sina intryck i Chicagobluesen var Small Faces, Who och Dusty Springfield mer inspirerade av Memphissoulen och den musik som skapades i den afrikansk-amerikanska popfabriken Motown i Detroit.

När sedan Small Faces sångare och gitarrist Steve Marriott ersattes av Rod Stewart och Ronnie Wood och gruppen rätt och slätt blev The Faces, var Lane fortfarande en central gestalt. Han hade skrivit några av Small Faces ­bestående låtar, däribland ”Itchycoo Park”. Han skrev även flera av Faces bästa låtar (”Debris”, ”Last ­orders please”, ”Ooh la la”, ”Flags and banners”), sånger där ­Faces försökte låta mer som Stones än Stones själva gjorde; de betraktades ju annars som Stones småbröder. Det är sånger som pekar framåt; de är melodiösa och bärs inte upp av tunga riff och gitarrmangel.

Men Lanes vantrivsel med musikbranschen tilltog. Hösten 1973 hoppade han av från Faces och ett år ­senare var gruppen upplöst. När den låg i spillror gav Stewart ut sin femte soloskiva ”Smiler” och Lane och Wood sina första soloalbum: ”Anymore for anymore” och ”I’ve got my own album to do”. Året därpå började Wood sin vandring in i Rolling Stones med att vikariera på bandets USA-­turné. Stewart förberedde en amerikansk karriär med ­”Atlantic crossing”; han är unik då han lyckades med konststycket att göra en tråkig skiva i Muscle Shoals-studion i Alabama. Även Lane gav ut en ny skiva det året, ”Ronnie Lane’s slim chance”. Den sålde lika dåligt som den första. En förklaring är att skivbolaget hade svårt att beskriva hans musik. ”Anymore for anymore” har akustisk prägel. Folkmusik och music hall vävs in i blues och country. Visserligen var den brittiska folkrocken stor, men den var ­entydigare än Lanes musik.

Annons

En sång som ”The poacher” kunde dock ha varit inspelad av Fairport Convention eller Steeleye Span, även om oboefanfarer och stråkar distanserar den från folkrocksmönstret. Men skivan innehöll också ”Careless love”, en del av både den klassiska jazzens, bluesens och den amerikanska folkmusikens standardrepertoar. Lane bearbetade Blind Willie Johnsons holy blues ”Bye and bye (gonna see the king)” från 1930, och han gjorde en fin version av ”Amelia Earhart’s last flight”, skriven av Red River Dave (Dave McEnery) bara dagarna efter att Amelia Earharts plan försvann spårlöst den 2 juli 1937. Därutöver visar ­albumet Lanes klass som låtskrivare.

Lane sjunger hela tiden med närvaro och känsla för sångernas lyriska nyanser. Jimmy Jewells sax, Ken Slavens fiol, Benny Gallaghers dragspel och Graham Lyles slide och mandolin understryker stämningarna, men utan att bryta musikens lågmälda karaktär. ”The poacher” framkallar bukoliska stämningar i bilden av fiskaren vid floden en tidig morgon. De lantliga bilderna återkommer i flera sånger, och de speglar en avgörande förändring
i Lanes liv vid den här tiden.

Han hade tidigare kallats ”Three-Piece för sina oklanderliga kostymer, men sedan han köpt en gård i östra Wales dit han lockats av flickvännen Kate McInnerney (en hippie och medelklassig dropout ”with brains and beauty”, enligt bandkollegan Ian McLagan) sökte han ett annat liv än den modstillvaro i London han varit med om att ikonisera. Lane kom att romantisera lantlivet, den fria jakten och en kringflackande tillvaro som han identifierade med den romska folkgruppens. Och han klädde sig på ett sätt som förde tankarna till kringresande tivoli- och cirkusarbetare. För Small Faces-pengarna köpte han en mobil studio och på den första skivan hörs ljuden från landet som omgav gården liksom frågan från en granne om Lane sett ett av hans får; han spelade även in musik utomhus.

Drömmarna om det fria livet förverkligade Lane även med turnén ”The passing show”. Förutom hans grupp Slim Chance utlovade affischerna dansflickor, clowner, karnevalsstämning och ”all the fun of the cirkus”. Tanken var att följet skulle slå sig ner på måfå och ge sin föreställning. Det lär ha hållit för sju shower och Lanes ekonomi fick utstå hårda påfrestningar.

Den obetalbara affischen för ”The passing show” återges i en nyutgiven box, ”Just for a moment. Music 1973-1997” (6 cd, Universal), som rymmer det mesta av Lanes ­musik i eget namn och ett underbart bildmaterial. Vi får också utförliga presentationer av de olika faserna i Lanes karriär. Hans fyra solo­skivor får varsin cd där med singlar, en del konsertupptagningar och annat samtida material. De två avslutande skivorna rymmer inspelningar från Lanes sista år i livet.

De fyra skivorna kom under loppet av fem år. Efter turnén med tältet spelade Lane in sin andra lp-skiva, ”Ronnie Lane’s slim chance”, på baksidan prydd av en stor och sexistiskt stilren bild på Lane och en dansande Kate McInnerney från cirkusturnén. Bandet är nybildat med Ruan O’Lochlainn på klaviatur och saxar, Steve Simpson på stränginstrumenten och den blivande, mångåriga följeslagaren Charlie Hart på orgel, dragspel och fiol.

Albumet rymmer samma vackra, på en gång ohämmade och pietetsfulla stilblandning som solodebuten. Lane framför countrymoraliteten ”A bottle of brandy” med sargad övertygelse. Den får instrumental karaktär av mandolin och dragspel. I ”Blue Monday” drar Lane ner tempot, men behåller det karaktäristiska Fats Domino-gunget och låter O’Lochlainn och Hart mötas i en sax- och dragspelsduell. Lanes cajundoftande version av Chuck Berrys ”You never can tell” bekräftar den integrativa estetiken. Och music hall-traditionen hyllas med en sprittande version av ”I’m gonna sit right down (and write myself a letter)”. Till det kommer en rad original präglade av samma tänkande.

Kanske är det orättvist att ge exempel från Lanes tolkningar av andras sånger när hans skivor visar vilken fin låtskrivare han själv var. Flera av dem han arbetade med vittnar om hur omsorgsfullt Lane arbetade fram sina sånger. Han kunde hålla på med en idé flera veckor, fila på enstaka ord, lägga in en melodislinga från en tidigare sång. Ordet craft återkommer. Ordet är bra eftersom det betecknar det mästerliga kunnandet på ett annat sätt än ”hantverk”.

Den tredje skivan, ”One for the road”, består enbart av Lanes egna sånger. Multiinstrumentalisten Ruan O’Lochlainn har lämnat gruppen. Soundet är mer sammanhållet än på de föregående skivorna, även om de akustiska instrumenten fortfarande ger kontur åt musiken.

Efter inspelningen av ”One for the road” var krisen akut. Charlie Hart berättar att pengarna var slut och att Lane inte ens hade råd att betala musikerna. Det blev ett par ströturnéer, bland annat i Skandinavien. Jag minns själv en ganska grinig spelning i Ronneby i december 1975 när bandet var i upplösning. Utan eget band blev Lanes nästa projekt en skiva tillsammans med Pete Townshend. De var noga med att inte göra en tidstypisk ”stars with friends”-skiva, men även om de båda spelade på varandras låtar får inte musiken någon tydlig duo-karaktär. Det hindrar inte att ”Rough mix” är mycket bra, och Lanes låtar är med i boxen.

Under inspelningen fick Lane allt tydligare sjukdomssymptom. MS fanns i familjen, och i slutet av 1970-talet fick Lane själv den slutliga diagnosen. Han turnerade dock flitigt, bland annat med Eric Clapton, och 1979 gav han ut sitt fjärde soloalbum, ”See me”. Det var en skiva där Lane försökte få ihop ledande musiker i stället för att lita till ett eget band. Trots att hans hälsa försämrades under inspelningen rymmer skivan flera av Lanes bästa sånger, som den uppsluppna ”One step” med Carol Grimes på ­andrastämman, den luttrade ”Lad’s got money” och den melankoliska ”Barcelona”. Clapton förgyller flera spår med smakfulla inpass.

Efter ”See me” spelade Lane in material med parhästen från Small Faces, Steve Marriott, som gavs ut först år 2000, ”The legendary Majik Mijits”, i mina öron ett lyckat men mindre angeläget försök att återuppliva den musik Small Faces gjort på 1960-talet.

Några år senare var Lane rullstolsburen. Han flyttade till USA efter en konsertturné för att samla in pengar till MS-forskningen. Klimatet i Texas var hälsosammare, och efter något år i Houston bosatte sig Lane i Austin. Där sam­­­­­­­­ar­betade han med flera av stadens ledande musiker, men alla grupper var tillfälliga. För att försörja sig i Austin måste man spela i flera band. Sjukdomen gjorde att Lane inte kunde planera på det sättet eller öva med ett fast band.

Boxen rymmer dock flera inspelningar från Austin, många av dem har getts ut tidigare, både från konserter, studio och radiosändningar. Lane får allt svårare att sjunga, men han anpassar sin sång till de begränsningar sjukdomen framtvingar. Det finns också en innerlighet i sången som griper tag. Den utsökta gitarristen Rich Brotherton är med på flera inspelningar och vi hör även den fina fiddlern Mary Hattersley i något spår. Brotherton ­ersatte Alejandro Escovedo som samarbetspartner när Lane sparkat denne för att han drack för mycket. Att få sparken av en Faces-medlem för att man dricker för mycket är en merit, löd Escovedos lakoniska kommentar.

1994 flyttade Lane till Arizona. Han hade träffat en kvinna därifrån, en ursprungsamerikan, som han levde med sina sista år. Han avled 1997, vid 51 års ålder.

Ronnie Lane är en av rockmusikens stora. Hans integrativa estetik och respekt för de traditioner han leker med gör honom till en Ry Cooders och David Lindleys själsfrände. I dag skulle hans musik ha kallats ”Americana”, trots sin brittiska grundton. Men den är oändligt mycket bättre än det mesta som går under sådan musikkritisk bekvämlighetshetsflagg.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons