Anthony Fitheoglou och Michail Sarafidis, bägge från Grekland, samt Tomasz Geras från Polen djupt försjunkna i arbete.
Anthony Fitheoglou och Michail Sarafidis, bägge från Grekland, samt Tomasz Geras från Polen djupt försjunkna i arbete. Foto: Adam Wrafter

Röda stugor som protest mot skyskrapor

Det finns en längtan efter hus i gammal stil. På nätet kämpar Arkitekturupproret för traditionellt inspirerade nybyggen. I Bergslagens skogar finns en sommarskola i klassisk arkitektur, finansierad av Ax:son Johnson-stiftelsen.

Publicerad

Byggandet har gått på högvarv de senaste åren. Samtidigt har klagomålen på det nybyggda blivit allt mer högljudda. MIssnöjet har tagit sig uttryck i krav på hus i gammal stil och ilska över ”fyrkantiga lådor”.

Arkitekturupproret, med sina idéer om traditionellt inspirerad arkitektur, verkar idag ha överröstat Yimbys – Yes in my backyards – rop på skyskrapor.

Och för fyra år sedan startade en sommarskola i klassisk arkitektur på Engelsbergs bruk. Här får studenterna, som kommer från hela världen, öva på att rita hus i gammal stil.

– Hur går det? ropar läraren George Saumarez Smith till tre killar som kämpar med att mäta upp pilastrar på en herrgårdsflygel.

1/3

George Saumarez Smith, brittisk arkitekt och lärare på kursen.

Foto: Adam Wrafter
2/3

Studenter klättrar på förstukvistar och drar sina måttband runt vitmålade träkolonner.

Foto: Adam Wrafter
3/3

Jofrid Sandgren Østenstad är nöjd med kursen så här långt, och funderar över hur hon ska uppfatta Ax:son Johnson-stiftelsens intentioner med kursen.

Foto: Adam Wrafter

Dagens uppgift: att mäta upp gamla byggnadsdetaljer och överföra dem till ritningar.

– Detta är en mycket praktisk utbildning, konstaterar George Saumarez Smith när han går runt i tweedkavaj bland studenterna som är utspridda i en lummig bruksmiljö.

Annons

Genom uppmätningarna lär sig eleverna hur de gamla husen är uppbyggda. Här på Engelsbergs bruk är de flesta husen från 1700- tal och 1800-tal. Många av dem har klassiska detaljer – herrgårdens förstukvist bärs upp av stiliga kolonner, en bit därifrån står ett rödmålat dass i empirestil.

Vi befinner oss i Bergslagen, i en trakt präglad av bergens mineraler, vidsträckta skogar och forsande vatten. En gång fanns här ett hypermodernt järnbruk, ett brukssamhälle med hårt kroppsarbete, sot och rök. I dag är Ängelsberg en idyll där små robotklippare smyger fram i gräset.

Fåglarna sjunger, fåren bräker och den svenska flaggan vajar i en behaglig sommarvind. Studenter klättrar på förstukvistar och drar sina måttband runt vitmålade träkolonner. Gruset knastrar under George Saumarez Smith bruna brogueskor.

Dass i empirestil.
Dass i empirestil. Foto: Adam Wrafter
Annons

Engelsbergs bruk ägs av Ax:son Johnson-familjens bolag Nordstjernan. Bruket, som är klassat som världsarv Unesco, är en perfekt plats för den som är intresserad av traditionell byggnadskonst.

Britten George Saumarez Smith kommer hit varje sommar för att undervisa som gästlärare. Skolans lärare flygs in från olika länder. Huvudlärarna, arkitektparet Christopher Liberatos och Jenny Bevan, kommer från USA. Hemma i Charleston har de en firma specialiserad på klassisk arkitektur.

– Ax:son Johnson-stiftelsen är fantastisk, säger Christopher Liberatos och konstaterar att stiftelsen satsar generöst på kursen. Studenterna betalar 980 euro i kursavgift för fyra veckor med helpension, men många får stipendier från stiftelsen som täcker hela eller delar av kursavgiften.

Det handlar om att arbeta vidare i en tradition.

Kursen är ett samarbete mellan Intbau, ett nätverk för traditionellt byggande grundat av Storbritanniens prins Charles, och svenska Ax:son Johnson-stiftelsen.

Annons

Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse är kanske mest känd för att ge ut tidskriften Axess. Men stiftelsen har en omfattande verksamhet – inte minst inom området arkitektur och stadsplanering, där stiftelsen verkar på flera olika nivåer. Den jobbar mot internationella organ och svenska kommuner och den finns på högskolor.

Christopher Liberatos och Jenny Bevan från USA, ansvariga lärare på kursen.
Christopher Liberatos och Jenny Bevan från USA, ansvariga lärare på kursen. Foto: Adam Wrafter

Klassisk arkitektur kan vara synonym med gammal grekisk och romersk byggnadskonst, eller arkitektur inspirerad av antiken.

Det finns ingen officiell koppling mellan Arkitekturupproret och skolan.

Men kursen här fokuserar i bred mening på förmodernistisk arkitektur, alltså det som byggdes fram till fram cirka 1930, samt det som på engelska kallas vernacular architecture – folklig och lokalt förankrad byggnadskonst.

– Det handlar om att arbeta vidare i en tradition, säger Jenny Bevan när hon ska förklara sommarskolans innehåll.

Annons

Hon har pigga bruna ögon, håret är uppsatt i en snabb knut. Hon utstrålar värme och entusiasm – även när hon pratar om Borlänge, som i höstas röstades fram till Sveriges fulaste stad i en omröstning organiserad av nätverket Arkitekturupproret. Nu ska skolans studenter ta sig an Borlänge och rita förslag på byggnader till staden.

Jenny Bevan och Christoper Liberatos har redan varit där och träffat företrädare för kommunen.

– Det var inte alls så fult som vi trodde, vi såg en del verkligt fina platser i Borlänge, säger Jenny Bevan och tillägger att de blev väl mottagna i kommunen, där Arkitekturupprorets omröstning väckt blandade känslor.

– Det finns ingen officiell koppling mellan Arkitekturupproret och skolan, men vi känner en del personer från Arkitekturupproret, förklarar Christopher Liberatos.

Arkitekturens fundamenta – kolonnordningar.
Arkitekturens fundamenta – kolonnordningar. Foto: Adam Wrafter
Annons

Tidigare år har skolans elever bland annat gjort egna motförslag till det Nobel Center som Nobelstiftelsen planerade i Stockholm och det stora resecentrum som danske Bjarke Ingels ritat för Västerås. Det finns en udd här mot samtida arkitektur och byggande. Framför allt är det tydligt att modernismen inte står högt i kurs.

– Men vi är inte anti-modernister, betonar Jenny Bevan och tillägger att hon visst kan uppskatta modernistisk arkitektur.

En knarrande trätrappa leder upp till ritsalen i den ombyggda smedjan från 1917. Här är det traditionellt arkitektarbete som gäller. Ett ritbord ser ut som det gjorde för några decennier sedan – det finns ingen dator, men skalstock, ritbordsborste, linjal och vinkelhakar.

Studenterna ritar enbart för hand. Nu har de just ägnat några dagar åt det som kallas arkitekturens fundamenta, med studier av de grekiska kolonnordningarna.

1/2

Eleverna ritar för hand, men är det inte en dator som skymtar mitt i rummet.

Foto: Adam Wrafter
2/2

Jofrid Sandgren Østenstad fyller i en korintisk kolonn.

Foto: Adam Wrafter

Jofrid Sandgren Østenstad står böjd över ett stort papper. Hon drar försiktigt med pennan för att fylla i en linje på en korintisk kolonn.

24-åringen har just avslutat fjärde året på KTH:s arkitekturutbildning. Hon ser kursen på Engelsbergs bruk som en bra komplettering. Och hon tror att alla arkitektstudenter kan ha nytta av att fördjupa sig i antikens byggnadskonst.

Annons

– Jag tror man lär sig mycket om proportioner och förhållanden, sådant som kan vara nyttigt att kunna även om man inte alls ska hålla på med klassisk arkitektur.

Jofrid Sandgren Østenstad är nöjd med kursen så här långt, och hon funderar över hur hon ska uppfatta Ax:son Johnson-stiftelsens intentioner med kursen.

– De verkar kanske lite konservativa, men inte extremt konservativa, säger hon med ett skratt.

– Men de verkar också progressiva på så sätt att de är intresserade av att främja forskning och få fram ovanliga perspektiv och andra röster än de man brukar höra, säger hon och berättar om kursens inledningsseminarium på temat skönhetens roll i skapandet av byggnader och platser.

Jofrid Sandgren Østenstad ska snart påbörja sitt sista år på KTH:s arkitektutbildning i Stockholm. Nu vill hon fördjupa sig i klassisk arkitektur.
Jofrid Sandgren Østenstad ska snart påbörja sitt sista år på KTH:s arkitektutbildning i Stockholm. Nu vill hon fördjupa sig i klassisk arkitektur. Foto: Adam Wrafter
Annons

De som går på Engelsbergs sommarskola har ansökt med en portfolio med ritningar, teckningar, målningar eller annan design. 23 personer tas in varje år. Eleverna kommer hit av lite olika skäl, och med olika bakgrund. Men många är arkitekter eller arkitektstudenter som tycker att det ingår för lite arkitekturhistoria i den vanliga utbildningen.

– Det är viktigt att känna till historien, säger en ung arkitektstudent från London som hittade kursen lite av en slump, via designsajten Dezeen. En finsk produktdesigner hittade kursen via finska Arkitekturupproret. En 60-årig arkitekt från Holland berättar att han sökt sig hit eftersom han på senare år blivit allt mer intresserad av förmodernistisk arkitektur.

Alex Dowthwaite, nyutexaminerad arkitekt från Melbourne, säger att det inte går att hitta någon liknande kurs i Australien.

– Det är därför jag rest i 42 timmar för att komma hit, säger han och granskar sin skiss av en ädikula, en liten byggnad med två kolonner där Minervas uggla slagit sig ned på taket.

– Det ser ut lite som ett gravkapell, säger han med ett belåtet flin.

Annons
Alex Dowthwaite från Australien är missnöjd med mycket av det nya som byggts i hemstaden Melbourne de senaste åren.
Alex Dowthwaite från Australien är missnöjd med mycket av det nya som byggts i hemstaden Melbourne de senaste åren. Foto: Adam Wrafter

Vi har fått höga skyskrapor som förstör våra städer och gör dem mörka.

Alex Dowthwaite är en pratglad 25-åring som ogillar mycket av det byggande han sett i Australien på senare år.

– Vi har fått höga skyskrapor som förstör våra städer och gör dem mörka, säger han och berättar att hemstaden Melbourne upplevt en byggboom som påminner om den i London, en boom som till stor del varit driven av utländskt kapital samtidigt som lokala planbestämmelser släpat efter.

Hans intresse för äldre arkitektur är bland annat en reaktion på de byggen han sett poppa upp de senaste tio åren. Han förklarar att han vill satsa på att rita nya hus i gammal stil, och att han vill göra det ordentligt. Beställarna finns, men mycket av det som görs i genren är taffligt utfört, säger Alex Dowthwaite.

– Det finns en efterfrågan på klassisk arkitektur i Australien men det finns inte många som kan svara på efterfrågan. Så man ser väldigt dåliga exempel, kolonnerna kan hamna upp och ner, säger han och skrattar.

Annons
Lusthus från 1848.
Lusthus från 1848. Foto: Adam Wrafter

I dag uppfattas det ofta som att klassicismen representerar en ideologi som är höger eller reaktionär.

Många här är medvetna om att ett intresse för klassisk arkitektur kan vara laddat. Det klassiska formspråket användes under 1900-talet av auktoritära och fascistiska regimer i bland annat Tyskland och kommunistblocket. I Sverige har SD på senare år drivit frågan om klassisk arkitektur.

– Klassicismen anammades under 1900-talet av vissa politiska krafter och det fortsätter att vara ett stort problem. I dag uppfattas det ofta som att klassicismen representerar en ideologi som är höger eller reaktionär. Men klassicismen är bara ett språk och det kan användas på olika sätt, det kan användas aggressivt eller lågmält, säger gästläraren George Saumarez Smith.

Annons

Det är kvällsföreläsning i seminariesalen. Studenterna sitter på gröna, modernistiska, Arne Jacobsen-stolar. George Saumarez Smith visar några av sina projekt i England - det är nya, exklusivt möblerade hus i 1700-talsstil, men också bostäder för låginkomsttagare i Poundbury, staden som prins Charles låtit bygga på sina ägor.

Eleverna ritar allt för hand.
Eleverna ritar allt för hand. Foto: Adam Wrafter

– Klassicismen ska inte bara vara för eliten, eller för vissa platser, säger George Saumarez Smith.

Världen står inför stora frågor. Klimatförändringar, resursslöseri och sociala orättvisor är frågor som i högsta grad rör vår byggda miljö och arkitektkårens arbete. Är det då rätt att lägga engagemang på stilövningar och studier av kolonner?

George Saumarez Smith tycker att frågan är fel ställd.

Annons

– Arkitekterna kan inte ensamma lösa klimatfrågan, säger han men tillägger att arkitekter kan göra mycket för människors vardagsmiljö. Samtidigt har han, som undervisat i 10 år, märkt en förändring i studenternas attityder. Sociala frågor och samhällsfrågor blir allt viktigare för studenterna - och det märks även här på Engelsbergs bruk, säger han.

Fransmannen Emile Kufel och britten Jakub Ryng närstuderar arkitekturen på Engelsbergs bruk.
Fransmannen Emile Kufel och britten Jakub Ryng närstuderar arkitekturen på Engelsbergs bruk. Foto: Adam Wrafter

Det är toppkvalitet, massor av studenter som söker.

På Jakobsbergsgatan i centrala Stockholm sitter Peter Elmlund, hjärnan bakom kursen på Engelsbergs bruk. Han är ansvarig för arkitektur- och stadsplaneringsprogrammet på Ax:son Johnson-stiftelsen. Det var han som såg till att sommarskolan kunde starta 2016.

– Ett typiskt stiftelseprojekt. Det är toppkvalitet, massor av studenter som söker. Om vi fortsätter så blir det ju som en institution, säger han och berättar att det finns planer på att låta kursen utvecklas till något större.

Annons

Kursen ligger helt i linje med stiftelsens ambition att stödja det som ligger ”lite utanför mainstream”. Men samtidigt är Engelsbergkursen något av en udda liten fågel i stiftelsens arbete med arkitektur och stadsplaneringsfrågor, tillägger han.

– Det här har varit en sidogrej som vuxit, jag kunde inte förutse att det skulle bli så populärt.

Egentligen är det stadens struktur, urbana frågor och offentliga rum - snarare än arkitekturstilar – som är fokus för det program inom Ax:son Johnson – stiftelsen som Peter Elmlund ansvarar för.

Studenter från 16 olika länder deltar i kursen.
Studenter från 16 olika länder deltar i kursen. Foto: Adam Wrafter

Ax:son Johnson-stiftelsen är en allmännyttig, skattebefriad forskningsstiftelse som främst stödjer humaniora och samhällsvetenskap. 2002 började stiftelsen satsa på ett särskilt program inom arkitektur och stadsplanering. Programmet heter Urban City Research. Det leds av Peter Elmlund som också svarar på frågor om stiftelsens engagemang på området.

Vi försöker påverka strukturerna på lång sikt.

Annons

Han är civilekonom med bakgrund som kulturredaktör på Finanstidningen. Han beskrivs som en ”doer” med stort nätverk, en idealist med passionerat intresse för stadsbyggnadsfrågor. Peter Elmlund förknippas också med New Urbanism, en rörelse som växte fram i USA på 1990-talet och förespråkade en återgång till den traditionella staden. Han var en av dem som introducerade rörelsen i Sverige, men i dag pratar han hellre om annat.

– Det har gått ganska bra, vi påverkar på det internationella planet, säger han själv när han ska summera det arbete som han ansvarat för under 15 år.

Han reser sig från en bekväm soffa och hämtar ett papper som visar hur Urban City Research arbetar på olika nivåer. Här finns samarbeten med bland annat OECD, FN-organet UN Habitat och geografiska institutionen vid Uppsala universitet. Här finns Engelsbergs sommarskola, ett forskningscentrum som arbetar med offentliga rum på KTH och mycket mer.

– Vi identifierar problem och sedan försöker vi på olika sätt åtgärda dem genom forskning och utbildning. Vi är väldigt operativa. Att ge sig ut i den tillfälliga debatten ger inget, stadsbyggnad är ett så kolossalt maskineri. Vi försöker påverka strukturerna på lång sikt, säger Peter Elmlund.

Annons
Pasi Savolainen är industridesigner från Finland.
Pasi Savolainen är industridesigner från Finland. Foto: Adam Wrafter

Direktörerna för de stora byggbolagen och konsultbolagen kan ju inget om stadsplanering.

Problemen han tycker sig se är bland annat storskalighet, en miljörörelse som glömmer människan, en konservativ byggbransch, en överdriven tro på marknadskrafter och valhänta politiker.

– Det finns ett yrvaket intresse hos politiker för staden, de har fattat att det här är viktigt. Men vilka talar politiker i kommunerna med? Jo, de talar med direktörerna för de stora byggbolagen och direktörerna för de stora konsultbolagen. Och de kan ju inget om stadsplanering, suckar han.

Ax:son Johnson-stiftelsen är en privat stiftelse med begränsad insyn. Peter Elmlund kan inte svara på hur på hur stor andel av stiftelsens arbete som fokuserar på arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor.

– En stor andel, svarar han bara.

Annons
Genom att mäta upp gamla byggnader lär sig eleverna hur husen är uppbyggda.
Genom att mäta upp gamla byggnader lär sig eleverna hur husen är uppbyggda. Foto: Adam Wrafter

Den privata stiftelsen har bland annat satsat på masterutbildningar på Arkitekturskolan i Lund och på KTH i Stockholm. Men stiftelsens intåg på svenska lärosäten har inte varit okontroversiellt. På KTH blev det först kalla handen när stiftelsen föreslog ett samarbete. Stiftelsen gick då vidare till Lund.

Arkitekturskolan i Lund tackade ja. Det blev ett mastersprogram i urban design, alltså samspelet mellan stadens rum och byggnader. Men även i Lund fanns det en tvekan, berättar Christer Malmström, som blev chef för Arkitekturskolan 2009 när Ax:son Johson-stiftelsen fortfarande var ny på skolan.

– Det fanns en misstro, en oro för att det skulle finnas en dold agenda, säger han och berättar att även han kände viss oro.

– Men det visade sig ganska snabbt att det var obefogat. Stiftelsen förstår att vi måste ha akademisk frihet. Jag blev själv ganska förvånad, och glad, över den stora friheten, säger Christer Malmström.

Annons
Cecilia deBary McCammon har kommit från USA till Engelsbergs bruk.
Cecilia deBary McCammon har kommit från USA till Engelsbergs bruk. Foto: Adam Wrafter

Jag förstår inte varför de lägger ut dessa enorma summor, men så länge de gör det är det bra.

I Lund är stiftelsen nu också verksam på grundutbildningen. På KTH i Stockholm invigdes 2016 ett forskningscentrum, Centre for the Future of Places, finansierat av stiftelsen med minst fem miljoner per år.

Många talar gott om de utbildningar och den forskning som stiftelsen stöttar och finansierar. Men satsningarna väcker också frågor.

– Jag förstår inte varför de lägger ut dessa enorma summor, men så länge de gör det är det bra, säger Alexis Pontvik, professor emeritus i arkitektur som själv undervisar på masterskursen vid stiftelsens forskningsprogram på KTH. Han beskriver en påkostad utbildning där han bland annat åker med studenterna på en resa för att studera stadsrum i Italien.

Liksom många andra som kommer i kontakt med Urban City Resarch har Alexis Pontvik funderat över vad stiftelsen står för och vad det är för kultursyn som kommer till uttryck i engagemanget för arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor.

Annons

Kanske väcker stiftelsens engagemang inom området också frågor eftersom den är ganska ensam i sitt slag i Sverige.

– Jag skulle gärna se en större mångfald av sådana här aktörer. I Sverige är vi lite fattiga på aktörer som är kulturellt aktiva inom ämnet arkitektur, säger Alexis Pontvik.

Tommi Oja från Estland mäter upp fönstrets höjd.
Tommi Oja från Estland mäter upp fönstrets höjd. Foto: Adam Wrafter

Samtidigt fortsätter Urban City Research att växa. Verksamheten är som sagt bred och det är inte självklart att man kan se någon ideologisk linje.

Marknaden kan inte planera städer på ett bra sätt.

Förra året utkom "Hur blev det så här?", en djupgående granskning av tre aktuella stadsbyggnadsprojekt i Stockholm som finansierats av stiftelsen och Samfundet St Erik. Skriften kom till på initiativ av Peter Elmlund som är kritisk till vad han uppfattar som ett allt för marknadsstyrt stadsbyggande.

Annons

– Marknaden kan inte planera städer på ett bra sätt. Marknaden kommer alltid att specialisera sig på det som lönar sig bäst, den kan inte skapa en bra helhet, säger han.

Inom kort räknar stiftelsen med att skänka en stadsplan till Avesta kommun, en strukturplan som ska ligga till grund för framtida detaljplaner för centrum. Planen har tagits fram i samarbete med konsultbolaget Spacescape efter många samtal med kommunens företrädare.

Peter Elmlund beskriver en stad som på 1970-talet förstörde sin storgata.

– Staden behöver en storgata, så nu planerar vi att göra en ny vid sidan om, säger han.

I Sverige är de här frågorna så himla politiserade.

Även detta framstår som ett typiskt stiftelseprojekt - påkostat och med ambitioner om ett traditionellt stadsliv.

Vad säger du till dem som uppfattar att ni är konservativa eller reaktionära?

Annons

– Jag tycker att det är ett konstigt sätt att se på saken. Men visst, vi är kritiska till vad modernismens funktionsuppdelning gjorde med våra städer och visst, vi föreslår att man ska gå tillbaka till beprövade lösningar. Och visst, vi är kritiska till storskalighet, säger Peter Elmlund som gärna talar sig varm för den traditionella staden och småskalighet.

– Sedan är det ju så att i Sverige är de här frågorna så himla politiserade; om man säger sådant som jag säger så uppfattas det som nostalgiskt, höger eller konservativt.

George Saumarez Smith, brittisk arkitekt och lärare på kursen.

Foto: Adam Wrafter Bild 1 av 18

Studenter klättrar på förstukvistar och drar sina måttband runt vitmålade träkolonner.

Foto: Adam Wrafter Bild 2 av 18

Jofrid Sandgren Østenstad är nöjd med kursen så här långt, och funderar över hur hon ska uppfatta Ax:son Johnson-stiftelsens intentioner med kursen.

Foto: Adam Wrafter Bild 3 av 18

Dass i empirestil.

Foto: Adam Wrafter Bild 4 av 18

Christopher Liberatos och Jenny Bevan från USA, ansvariga lärare på kursen.

Foto: Adam Wrafter Bild 5 av 18

Arkitekturens fundamenta – kolonnordningar.

Foto: Adam Wrafter Bild 6 av 18

Eleverna ritar för hand, men är det inte en dator som skymtar mitt i rummet.

Foto: Adam Wrafter Bild 7 av 18

Jofrid Sandgren Østenstad fyller i en korintisk kolonn.

Foto: Adam Wrafter Bild 8 av 18

Jofrid Sandgren Østenstad ska snart påbörja sitt sista år på KTH:s arkitektutbildning i Stockholm. Nu vill hon fördjupa sig i klassisk arkitektur.

Foto: Adam Wrafter Bild 9 av 18

Alex Dowthwaite från Australien är missnöjd med mycket av det nya som byggts i hemstaden Melbourne de senaste åren.

Foto: Adam Wrafter Bild 10 av 18

Lusthus från 1848.

Foto: Adam Wrafter Bild 11 av 18

Eleverna ritar allt för hand.

Foto: Adam Wrafter Bild 12 av 18

Fransmannen Emile Kufel och britten Jakub Ryng närstuderar arkitekturen på Engelsbergs bruk.

Foto: Adam Wrafter Bild 13 av 18

Studenter från 16 olika länder deltar i kursen.

Foto: Adam Wrafter Bild 14 av 18

Pasi Savolainen är industridesigner från Finland.

Foto: Adam Wrafter Bild 15 av 18

Genom att mäta upp gamla byggnader lär sig eleverna hur husen är uppbyggda.

Foto: Adam Wrafter Bild 16 av 18

Cecilia deBary McCammon har kommit från USA till Engelsbergs bruk.

Foto: Adam Wrafter Bild 17 av 18

Tommi Oja från Estland mäter upp fönstrets höjd.

Foto: Adam Wrafter Bild 18 av 18