Annons

Med ”Älskade” slänger Morrison läsaren skoningslöst in i slaveriet

Sara Stridsberg och Toni Morrison.
Sara Stridsberg och Toni Morrison. Foto: Jeff Christensen/TT & Jessica Gow/TT

”En amerikansk verklighet där du blir fångad, såld och våldtagen och dina vänner hänger i snaror i träden och flyter i floden utan huvud”. Sara Stridsberg skriver om slaveriet, moderskärlek och Toni Morrisons ”Älskade”.

Under strecket
Publicerad

När Toni Morrisons fruktansvärda roman om moderskärlek ”Älskade” når världen 1987 är det Margret Atwood som skriver om den i New York Times. Hon skriver att romanen är en litterär triumf. ”It’s a hair raiser.”

Inte långt innan det har Atwoods egen roman ”Tjänarinnans berättelse” publicerats, en bok som nu återigen kopplat sitt skräckgrepp om oss. Mardrömsvisionen av ett framtida USA kidnappat av kristna tyranner, en värld där kvinnor tas tillfånga och våldtas och tvingas föda barn åt sina kidnappare för att sedan avrättas. Det må vara en roman, men ingenting som händer där har inte hänt människor i verkligheten, någonstans i världen, någon gång. Till exempel i USA alldeles nyss, i den världsordning som kallades för slaveriet, där folk flyttades omkring över världen som brickor i ett hemskt spel. Så det vi fruktar har redan hänt. Kanske är det därför vi är så rädda. För att vi vet att vi har grymheten inom oss.

Älskadeutspelar sig i en sådan amerikansk verklighet där du blir fångad, såld och våldtagen och dina vänner hänger i snaror i träden och flyter i floden utan huvud och du inte har en aning om var du kommer ifrån, Carolina kanske eller Louisiana eller om du kom över oceanen i ett lastrum bland levande döda. En ordning där du blir mätt och räknad och får ge bort din mjölk till andras barn och till de egna barnen bara om något blir över. En värld där du inte vet vem i raden av bortvända ryggar på fältet som är din mamma, där du slåss med ugglorna om födan och sitter instängd i burar och föder ditt barn ensam i skogen och bär munjärn ibland, ett Amerika där du kan få för dig att den blodiga pryglade ärrade massan du har på ryggen är ett vackert klarbärsträd och där allt du kan hoppas på är att bli galen och försvinna in i en skyddande, lindrande dimma, ett politiskt vanvett där du inte vet var dina barn är begravda eller om du själv har något namn, kanske är det baby eller boy eller bara here boy.

Annons
Annons

I ett hus intill Ohiofloden bor en före detta slavkvinna, Sethe, tillsammans en levande dotter och ett litet argt barnspöke som hon och dottern leker med om dagarna eftersom ingen annan vill hälsa på dem. Det lilla tvååriga spöket härjar runt i huset och är bråkigt och krångligt och våldsamt. Och det är lätt att förstå eftersom hennes mor Sethe har skurit halsen av henne arton år tidigare och skickat henne över till den andra sidan, i skräck för att dottern ska bli hämtad till Sweet home, slavgården som Sethe själv flytt från.

Det är en sak att få friheten, en helt annan att ta denna frihet i anspråk.

I ”Älskade” är det ingen skillnad på levande och döda. De svarta som ännu är levande är skuggor, vålnader och spöken, och de riktiga döda är arga och oroliga. Det är ett genomtraumatiserat USA, där allt är inlåst i det gamla, trots att de första vingslagen av frihet har snuddat vid människorna, slaveriet är nyss avskaffat enligt konstitutionen, men fortsätter ändå. Det är en sak att få friheten, en helt annan att ta denna frihet i anspråk. Sethes triumf där hon sitter på botten av världen med den döda dottern i sin famn och blod och bröstmjölk rinnande över sina händer säger allting om svårigheten att leva i den värld som Gud och de vita har gett henne. Men Gud får säga vad fan han vill nu. Inga måttband kommer att behövas för hennes döda barn, inga siffror eller anteckningsböcker eller hängsnaror. Det finns det som är värre än döden på samma sätt som det finns en oförklarlig kärlek och skönhet som löper intill det obarmhärtiga.

Toni Morrison själv har sagt om ”Älskade” att hon ville att läsaren skulle bli inslängd i den här romanen lika brutalt och skoningslöst som de amerikanska slavarna slängdes in i ständigt nya sammanhang och platser och klipptes av från det de kom ifrån och älskade. Att älska inget är det enda sättet att överleva i en sådan värld. Det är ingen idé att lära känna ett ansikte som du ändå inte skulle få följa tills det blev vuxet. Sethes brott är att hon älskar ändå, och alldeles för mycket, att hon inte accepterar förskingringen. Hennes handling blir till slut en helig handling i en värld där ingenting tycks vara heligt.

Varifrån kommer hennes omänskliga styrka? Kanske är det minnet från en av kvinnorna på majsfältet i hennes barndom som böjer sig ner över henne och viskar: ”Det är jag som är din mamma. Glöm inte det. Det är jag som är din mamma.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons