Annons

John Sjögren:Romaner som fyller tillvaron med vördnad

Genom vardagliga uppenbarelser låter hon oss skåda rakt in i skapelsens mysterium. Idag promoveras Marilynne Robinson, en av den amerikanska samtidslitteraturens stora prosaister, tillika Barack Obamas favoritförfattare, till hedersdoktor i Lund.

Under strecket
Publicerad

Marilynne Robinson.

Foto: Jessica Gow/TTBild 1 av 2

Marilynne Robinson med Barack Obama i samband med att hon tilldelades National Humanities Medal 2012.

Foto: IBLBild 2 av 2

Marilynne Robinson.

Foto: Jessica Gow/TTBild 1 av 1
Marilynne Robinson.
Marilynne Robinson. Foto: Jessica Gow/TT

”Vilket fantastiskt instrument man är, vilken förmåga man har att erfara.” Dessa ord, yttrade av Marilynne Robinsons litterära skapelse John Ames, skulle kunna fungera som en sammanfattning av den amerikanska författarens inte alltför omfångsrika men tungt vägande författarskap. För är det något som Robinson är mästare på så är det att gestalta människans oerhört rika erfarenhetspotential. Få författare har lika enkelt men drabbande lyckats fånga vad det innebär att vara en sant seende människa. Om man kan tala om något sådant som en religiös livskänsla, så är Marilynne Robinson en av dess främsta uttolkare.

Marilynne Robinson, född i Idaho 1943, debuterade efter en doktorsexamen i engelska vid University of Washington med den hyllade ”Systrar olika som bär” 1980. Trots en nominering till det prestigefulla Pulitzerpriset skulle det dröja närmare 25 år innan Robinson följde upp den uppmärksammade debuten. Då med en roman som inte bara nominerades utan också vann Pulitzerpriset. Med ”Gilead” (2004) inledde Robinson den romanserie, hittills omfattande tre böcker (”Home” kom 2008 och ”Lila” 2014 ), som hon blivit mest känd för och som kretsar kring ett antal människoöden under mitten av 50-talet i den fiktiva staden Gilead i Iowa, den amerikanska delstat i vilken Robinson själv lever och arbetar.

Annons
Annons

I och med sin Gilead-trilogi har Robinson definitivt etablerat sig som en av den amerikanska samtidslitteraturens stora prosaister, även om stor är ett adjektiv som känns svårt att fästa vid Robinson. Hennes böcker präglas ju så tydligt av en anspråkslös enkelhet. Själv gör hon i intervjuer och framträdanden ett lika lågmält, om än skarpt, intryck. Stor spridning fick dockdet öppenhjärtigta samtal mellan Robinson och president Barack Obama (en stor beundrare av Robinson) som The New York ­Review of Books publicerade i november förra året. Häromåret besökte Robinson även Sverige i samband med att hennes senaste roman ”Lila” kom i svensk översättning.

Nu har Robinson också utsetts till hedersdoktor vid Lunds universitet. Att det är vid teologiska ­fakulteten som Robinson idag promoveras till hedersdoktor är helt på sin plats. Såväl Robinsons skönlitterära som essäistiska verk är genomsyrade av hennes kristna tro. Helt utan den apologetiska ihärdighetens eller den polemiska försvars­ställningens poser utgör Robinson en av de vitalaste och viktigaste kristna rösterna inom den samtida litteraturen.

Det är i ”Gilead” som Robinson introducerar sin märkvärdiga och ytterst levande romangestalt John Ames. Romanen är utformad som ett enda långt brev som den åldrande prästen Ames skriver till den lille son som han sent i livet välsignats med och som han således aldrig kommer få se växa upp. I breven blandas vardagsbetraktelser med fragmentariska teologiska resonemang. Ames berättar om sin far och farfar (också de präster), om den djupa relationen till staden som givit romanen dess namn, om förhållandet till vännerna i familjen Boughton (som står i centrum i ”Home”) och givetvis om hustrun Lila. Han berättar också om de ensamma och mörka åren, om den första hustrun som gick bort i samband med förlossningen av den dotter som knappt hann öppna ögonen innan livet slocknade i dem.

Annons
Annons

Trots den tragedi som Ames gått igenom är han långt ifrån någon svartsynt man. Tvärtom är han en människa som ständigt tycks uppfatta och verkligen se tillvarons djupdimensioner. Om den sekulära blicken ser en värld tömd på gudomlig närvaro, så är John Ames seende den sekulära blickens ­sakrala motsats. Robinsons präst ser en såpbubbla sväva genom luften, ser månen gå upp över en kyrko­gård, ser barn lekande i en vattenspridare och skådar genom dessa vardagliga uppenbarelser rakt in i Guds skapelses heliga mysterium.

Ja, Robinsons författarskap handlar som sagt i mångt och mycket om vad det innebär att verkligen se. Eller uttryckt på ett annat sätt: det handlar om att vara närvarande nog för att kunna se. John Ames tycks äga en sådan närvaro. Det rör sig här dock inte om någon självhjälpsfloskel i stil med att leva i nuet, även om det på många sätt är vad Ames gör, utan snarare om att vara öppen för hela den perceptions- och tolkningsarsenal som det mänskliga medvetandet besitter. Robinsons verk är ett slags återupprättande av det mänskliga subjektet och dess förmåga att erfara, eller åtminstone ana, skapelsens djupaste innebörder.

Man kan med fördel läsa Robinsons skönlitterära verk mot ­bakgrund av en av hennes essäböcker, ”Absence of mind” (2010). I denna resonerar Robinson kring det mänskliga medvetandets unika och häpnadsväckande förmågor. Hon kritiserar en scientistisk världsbild som kommit att bli alltmer dominerande i vår västerländska kultur, en världsbild i vilken det ”upplevda livet” helt ­exkluderats och metafysiken gjorts överflödig. Vad Robinson kallar the self eller _the mind _menar hon har uteslutits ur en stor del av det moderna tänkandet. Vilket givetvis resulterat i en förkrympt bild av verkligheten.

Annons
Annons

Marilynne Robinson med Barack Obama i samband med att hon tilldelades National Humanities Medal 2012.

Foto: IBLBild 1 av 1
Marilynne Robinson med Barack Obama i samband med att hon tilldelades National Humanities Medal 2012.
Marilynne Robinson med Barack Obama i samband med att hon tilldelades National Humanities Medal 2012. Foto: IBL

Vad Robinson gestaltar i sina romaner är hur ­tillvaron innehåller ett tilltal som det mänskliga medvetandet har förmågan att svara på, att skapelsen är ett mysterium som den förundrade och förstående människan ständigt kan dras djupare in i. Kanske är det denna förmåga som konstituerar den religiösa livskänsla som jag inledningsvis talade om. En känsla som är högst allmängiltig och som en troende ur vilken religiös tradition som helst säkert kan känna igen sig i. Robinson åstadkommer dock inte denna allmängiltiga känsla genom någon vag ­universalism. Tvärtom är hennes böcker djupt präglade av den mycket specifika kristna tradition som hon tillhör. Robinson växte upp i ett presbyterianskt hem, men tillhör idag en kongregationalistförsamling i Iowa City där hon ibland predikar. Inte minst förhåller sig Robinson i sina romaner till den protestantiske tänkaren Jean Calvins läror.

I sin kanske mest hjärtskärande roman, ”Home”, utgår Robinson från Calvins mest berömda men också mest svårsmälta lära; den om predestinationen, det vill säga föreställningen att vissa människor är förutbestämda att bli frälsta, andra fördömda. Romanen handlar om familjen Boughtons svarta men högt älskade får, alkoholisten Jack, som efter tjugo år återvänder till Gilead, till sin syster Glory och sin sjuke gamle far, pastor Boughton. Robinson reder på intet sätt ut eller tar ställning till frågan om predestinationen, utan gestaltar snarare känslan av att leva med en sådan föreställning. När Jack, som verkar så hopplöst oförmögen att förändras och närmast framstår som ett levande bevis för predestinationens riktighet, tvingar pastor Ames att lägga ut texten om Calvins lära låter dock Robinson till sist Ames hustru Lila säga de enkla och förlösande orden, tillika romanens djupaste filosofiska sanning: ”En människa kan förändras. Allting kan förändras.”

Annons
Annons

Även i ”Gilead”, som delvis skildrar samma tidsperiod och samma händelser som i ”Home” men ur John Ames perspektiv, finns en mycket vacker och förlösande scen i förhållande till Jack. Ames har boken igenom kämpat med sina bittra känslor inför sin bäste väns son. Men när Jack anförtrott Ames sin livshistoria och än en gång är på väg att lämna Gilead och sin döende far, något som kan likna ännu ett svek, söker Ames upp Jack för att välsigna den förlorade sonen. Ames lägger sina händer på Jack och låter så Guds nåd omfamna också den till synes fördömde. Pastorn läser välsignelsen över Jack: ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.” Och det är uppenbart att inte bara Jack, utan också Ames själv, drabbas av nådens transformativa kraft. ”Faktum är”, skriver Ames, ”att jag skulle ha tagit mig genom seminariet och ordinationen och alla mellanliggande år bara för det ögonblicket.”

Robinson har alltså varit mycket trogen sitt specifika kristna arv. Ändå har hon lyckats tilltala en mycket bred läsekrets. Det visar om inte annat att trohet mot en tradition inte nödvändigtvis bygger murar, utan tvärtom kan öppna upp för en djupare kommunikation människor emellan. Hos Robinson blir det unika och partikulära en väg till det universella. Detta blir tydligt i hennes relation till platsen. Tre av Robinsons fyra romaner utspelar sig som sagt till största del på samma plats, den lilla staden Gilead i den amerikanska mellanvästern. På denna lilla plätt på jorden öppnar sig dock en hel värld för läsaren.

Annons
Annons

Förhållandet mellan globalt och lokalt tematiseras inte minst i Robinsons senaste roman ”Lila”. Den handlar om den hemlösa Lila som lever ett liv på vandring. En dag kliver hon in i en kyrka i en stad i Iowa, där en viss John Ames håller predikan. Lila blir så småningom Ames hustru och slår sig ner i den stad där Ames är rotad sedan generationer. Romanen upprättar ett slags samtal mellan Lilas rotlösa och Ames rotade liv. Två liv och perspektiv som tillslut möts och ingår äktenskap; en förening mellan globalt och lokalt.

Vad det innebär att vara rotad på en plats, vad ett hem är, är frågor som återkommer hos Robinson. Allra tydligast gestaltas de i romanen som heter just ”Home”. Där funderar den motvilliga hemvändaren Glory över hemkomstens mysterium. En fundering som på sätt och vis sammanfattar såväl hennes eget som Jacks och Lilas öde: ”Vi må vara trötta eller bittra eller förvirrade, men Gud är trogen. Han låter oss vandra så att vi ska veta vad det innebär att komma hem.” Kanske säger de orden också något om det där med predestinationen, hur den blir obegriplig utan nåden. Ty visst må vissa av oss vara mer benägna att gå vilse än andra, men ytterst är vi alla ämnade att få erfara den nåd som endast hemkomstens glädje kan skänka.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons