Annons

Theresa Benér:Romeo Castellucci bryter vaneseendet och skapar liv

Scenkonstnären Romeo Castellucci är aktuell med en föreställning på Passagefestivalen i Helsingborg/Helsingör.
Scenkonstnären Romeo Castellucci är aktuell med en föreställning på Passagefestivalen i Helsingborg/Helsingör. Foto: Caroline Seidel
Under strecket
Publicerad

Fem mycket långa män, svarta afro-européer, poserar vid en bil de just vält över på sidan. Två av männen går närmare oss åskådare och ser oberört rakt igenom oss. Två andra håller på bilen, en Mercedes, som om den vore en trofé. Kanske är detta ett uttryck för de hunsades revansch, mot århundraden av kolonialism och strukturellt förtryck? Eller är det början till ett nytt liv, ett nytt förbund mellan människa och konst?

I den italienske scenkonstnären Romeo Castelluccis verk går ingenting att enkelt reducera till massmediala slogans. Hela hans konstnärskap går ut på att bryta vårt vanemässiga sätt att avläsa bilder som illustrationer av något vi redan visste. Castelluccis konst har den till synes omöjliga ambitionen att i tid, rum, gest och handling iscensätta ett stycke verklighet som inte är reducerad och korrumperad av språk, kultur, ekonomi och politik.

Men fem svarta killar som välter bilar – hur kan en sådan scen förändra den europeiska publikens medvetande? På vilket sätt skulle den kunna punktera utbredda fördomar om vem som i utsatta områden och ”no-go-zoner” angriper kapitalismens heliga fetischer, bilarna?

Annons
Annons

Jo, det gör Castellucci genom att ikläda de fem männen fotsida, kritvita linnen. I ”La vita nuova” föds de varsamt fram, en efter en, i en enorm varvshall, där rader av bilar står övertäckta av tyg. De två meter långa svarta männen rör sig långsamt, i ritualiserade koreografier, som vore de ett ursprungligt, andligt brödraskap. De bär vita pilgrimsstavar och grupperas runt en stor guldring. På fötterna har de vita damsandaletter med hög klack, vilket förmedlar en paradox av skörhet åt deras långa gestalter. Skorna kan också ses som en modern variant av klassiska koturner, de höga platåskor i trä som användes på teatrarna i den antika grekiska tragedin.

Ett suggestivt ljudlandskap av Scott Gibbons mixar ekon av maskinhallar, biltutors kakofonier, bjällror och bräkande getter. Här antyds en berättelse om människan som lämnat sitt naturnära, agrara tillstånd för att konstruera samhälle och kultur enligt nya gemensamma koder. Romeo Castellucci och hans scenkollektiv Societas söker i alla sina verk formulera situationer som tvingar oss att reflektera över våra kollektiva föreställningar och kulturella konstruktioner.

Slutscenen av ”La vita nuova” har en text, av Claudia Castellucci, som i enkla fraser berör skillnader mellan konst och konsthantverk. Konsten, säger en av aktörerna, har endast en skenbar frihet, så länge konstnärer upprepar och varierar vad andra gjort. Konsthantverket däremot, det ”kvinnliga” hantverket, som ornamenterar och dekorerar vardagen, söker inte status i fina utställningar. Den uppochnervända bilen, med motor på tomgång och hjul som snurrar i luften, belyser den dekorativa konstens revolt: en konst som inte tar sig fram, trots snurrande hjul.

Castellucci och Societas spelar ”La vita nuova” i Helsingörs Kulturværftet på Passagefestivalen (med gatuteater i Helsingborg/Helsingör). I deras scenkonst uppstår verkligt nytt liv genom denna mångtydiga ogripbarhet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons