Prostituerade kvinnor på den lagliga Berlinbordellen Artemis.
Prostituerade kvinnor på den lagliga Berlinbordellen Artemis. Foto: Franka Bruns/TT

Här dansar svenskar som röstar för förbud nakna

Svenskar flyttar till Berlin där de kan gå på sexklubb, röka inomhus och halsa vodka på en parkbänk. Författaren Lotta Lundberg ser ett hyckleri utspela sig på kulturarbetarnas kanarieö.

Uppdaterad
Publicerad

Gaslyktorna kastar långa skuggor över det så kallade buset när jag kliver av S-bahn.

I shisha-baren sitter grabbarna med sina guldkedjor och rakade skallar och suger på vattenpipan, på trottoaren hänger några trötta prostituerade med lackstövlar upp på låret. Hotellet hyr ut per timme – inte bara till de otrogna som vill hitta en säng att döva sina skuldkänslor i.

En trasig kundvagn står i rännstenen, om dagarna skjutsar barn från östra Europa varandra upp och ner på parkeringsplatsen. En Mercedes AMG vrålar utanför spelhallen. Ur bilradion dånar libanesisk musik. Ännu en guldklocka glimmar till i natten. I rabatten bakom Fixbussen, som delar ut rena sprutor, kissar en kille ner sina egna byxben.

Jag ser ingen kränkning, bara att polisen gör det den ska: skyddar oss boende.

Klockan är halv tre på morgonen och jag snabbar förvisso på steget, men jag är inte rädd. Hörnet längst ner på min gata är en så kallad KBO – kriminalitätsbelasteter Ort. Där kan polisen stoppa mig när som helst och kolla om jag bär vapen eller droger. Jag kan tvingas legitimera mig utan anledning. På svenska kallas det visitationszon och jag läser i tidningarna att det är kontroversiellt.

Många svenskar lär ogilla sådant. Det anses integritetskränkande.

Jag ser ingen kränkning, bara att polisen gör det den ska: skyddar oss boende.

Berlin har ett tiotal av dessa kriminalitetsbelastade orter. Mitt gathörn av den fattiga men ack så sexiga världsmetropolen åker in och ut på listan över KBO:s, som uppdateras en gång i månaden. Andra kvarter har varit det i åratal.

Annons

Intressant nog är just dessa stadsdelar de mest eftertraktade för de svenskar som kommer hit: Wachauer Straße, Kottbusser Tor, Alexanderplatz, Görlitzer Park, Hermannstraße. Det är i Neukölln, Kreuzberg och Friedrichshain svenskarna vill bo. Förmodligen inte för att de kan få sin integritet kränkt när de är på väg till affären, utan för att det är här det händer. Här hänger ju alla andra (svenskar?).

1/2

Kitkat Club i Berlin.

Foto: Alamy
2/2

Kit Kat Club precis efter öppningen.

Foto: Alamy

Det flyttar minst en svensk om dagen till Berlin. Det är svårt att få tag i exakta siffror, eftersom många ungdomar och kulturarbetare aldrig registrerar sig hos myndigheterna. För tio år sedan kunde man varken låna böcker på biblioteket, hyra film eller cykel, öppna bankkonto eller köpa simkort utan att vara registrerad. En inte sällan ovärdig men ändå stärkande process. Ty efteråt ägde man staden. Man kunde som John F Kennedy säga: ”Ich bin ein Berliner” och cykla rakt genom Brandenburger Tor.

I dag har man allt man behöver i sin smarta telefon.

Om 5 000 är anmälda, så är förmodligen lika många här utan papper. I 15 år har jag sett dem komma, få klamydia och gå. Jag ser dem röra sig i horder över den livsbejakande savannen, om vilken redan Mark Twain sa: ”I don't believe there is anything in the whole earth that you can't learn in Berlin, except the German language.”

Annons

De har en sak gemensamt: de älskar Berlin. Älskar!

Det lyser nästan ett rosa skimmer kring dem som en gång varit här och just älskat. Berlin är som en barnförbjuden film. Det är coolt, det känns lite farligt, framförallt är det så tillåtande. Här blir alla kulturarbetare äntligen konstnärer. Jag slutar snegla på alla andra. Jag kan vara den jag är. Alla ska inte med. Nej, inget sådant. Men alla får plats. Till och med rökarna.

Fatta, folk röker på trottoaren, de röker inomhus. Restaurangen får själv bestämma vilka kunder den vill ha. Folk kan välja. Folk får välja.

Klubben Cassiopeia i Berlin
Klubben Cassiopeia i Berlin Foto: Lisa Ducret/Alamy

Den senaste som förbjöd rökning var Hitler.

Vi går inte längre i fascismens ledband, säger Berlinborna. Låter inte det friskt?

Leva och låta leva, säger konferenciern till Liza Minnelli i ”Cabaret”.

Annons

I en stad som krossats och delats, där extremt högmod alltid gått före fall, begår man inte längre misstaget att snegla på alla andra och rätta sig in i den oreflekterade normalitetens led.

Var och en ska bli salig efter sin fason, sa redan Fredrik den store för 300 år sedan. Att minnas är i Berlin en dygd. Sorg och skuld är inget man skyfflar in till kyrkan eller terapeuten. Inte bara Kierkegaard förstod att friheten ger människan svindel. Den lever i oss, intill oss och gör oss just levande.

I oktober demonstrerar tusentals ungdomar utanför Reichstag, ett hundratal har kommit från Sverige. De slår upp sina tält och sittstrejkar för klimatet. Och hade de velat hade de kunnat köpa en back öl och halsa i parken. Och när pilsnern är slut kan de dra till närmaste bensinmack och köpa en flaska vodka. Mitt i natten. Absolut. Det är som sagt en mycket tillåtande stad.

Men inte så tillåtande att det räcker med att sitta av tid för att bli medborgare på riktigt. Om man eftersträvar medborgarskap måste man kunna språket. För att få rätten att besluta över andra människors framtid och infrastruktur måste man kunna delta i debatten på landets eget språk, tyska. Kunna läsa en dagstidning, ringa en rörmokare, fråga fröken i skolan vilka sidor man måste ta igen när man har tid hos tandläkaren. Förstå på vilka valar en liberal demokrati vilar.

Annons

Det anses varken exkluderande eller ens rasistiskt. Annars skulle ju vem som helst kunna komma hit och rösta på vad som helst. Vad hade Berlin blivit då? Om alla svenskar efter avsutten tid hade gått till valurnan och röstat fram flygskam och systembolag?

Mera förbud. Mot att cykla utan hjälm. Mot att gå på gatan. Mot omskurna män. Hade synagogorna tvingats stänga för att man inte ansåg sig ha råd att prioritera vakter och polis? Ett Berlin utan judar är inte bara groteskt. Det är otänkbart. Dit går vi aldrig igen.

Nattklubben Bel Ami i Berlin.
Nattklubben Bel Ami i Berlin. Foto: Alamy

Inne på sexklubben Kitkat-club måste man ta av sig tröjan, helst mer. Annars kan man gå till pizzerian runt hörnet eller gå hem och kolla ”Bolibompa”. På en sexklubb har man sex. I lite olika bås, i en stor bassäng. Det kallas playareas: sängar och soffor som är lätta att torka av, före nästa nummer. Bara inredningen skulle få Nicole Kidman i ”Eyes wide shut” att rodna. Porrfilm på väggarna. Att det går an. Borde man inte ha en triggervarning på dörren?

Annons

Hit går svenskar som vanligtvis röstar på partier som förbjöd bastuklubbarna på sin tid.

Svenskar försöker också komma in på Berghain. Väldens kanske mest kända technoklubb. Ett enormt och övergivet kraftverk i gamla Östberlin. Där underkastar man sig först en sadistisk dörrvakt som inte släpper in någon som luktar turist, men väl en tant som jag. De vill ha dit original. I kön gör man bäst i att inte le, inte prata högt och framförallt inte på engelska.

Är det rasism? I Berlin blir inte alla lucia.

På Berghain har man också sex. I små knasiga bås. Mest stora farliga killar i läder. I kön smusslar man med drogerna; ecstasy, gräs, koks och gud vet bara vad. Annars är det omöjligt att stå ut där inne. För drogskeptiker och tanter går det lika bra med shots.

Berlin är en livsinställning, fördömt att evigt bli till, aldrig bara vara. Den största kulturella extravagans man kan föreställa sig, sa David Bowie. Landstingens mindfyllda göre sig med andra ord inte besvär.

Berlin har träffande nog kallats för kulturarbetarnas kanarieö. De svenskar som kommer hit är ofta författare, konstnärer, skribenter, CSN-vivörer. Jag undrar så hur de tänker när de åker tillbaka till Sverige. När lamporna släckts och vardagen ropar. Vilket parti kommer de att rösta på då? Vågar de vara så som de var när de var här? Då de kastade av sig sin moraliska korsett, dansade nakna hela natten, drack vodka på en parkbänk i soluppgången och lärde sig diskutera med riktiga argument, utifrån sak – och inte person.

Annons
Besökare utanför technoklubben Berghain.
Besökare utanför technoklubben Berghain. Foto: Alamy

Eller handlar det om att under kort tid få var fri, uppleva en liten skärva av autenticitet? Komma i kontakt med det geniunt mänskliga som får plats i Berlin och under en svinnande tid i sin ungdom sluta jämföra och fördöma. Innan det är dags att återvända till det syftesorienterade stamsamhället, ängslan och åsiktskorridorerna. Där det heter att polisens id-kontroller är integritetskränkande. Fast hur många svenskar tycker egentligen så? Hur många tycker att det faktiskt är bra i smyg?

De flesta säger att de lämnar kvar sin koffert här i Berlin. Jag önskar att de tog den med sig till Sverige. Inte för att de inte är välkomna tillbaka, utan för att de – om de bara vågade – ta med det personliga ansvar de fick här hem, skulle vi vara fler som kunde andas.

Hyckleri är varken befriande eller klädsamt. I Berlin blir det bara pinsamt.

Kitkat Club i Berlin.

Foto: Alamy Bild 1 av 5

Kit Kat Club precis efter öppningen.

Foto: Alamy Bild 2 av 5

Klubben Cassiopeia i Berlin

Foto: Lisa Ducret/Alamy Bild 3 av 5

Nattklubben Bel Ami i Berlin.

Foto: Alamy Bild 4 av 5

Besökare utanför technoklubben Berghain.

Foto: Alamy Bild 5 av 5