Annons

Jeana Jarlsbo:Röster om 1900-talets nattsvärta

Förra århundradets omvälvande krig och totalitära regimer har skapat kollektiva trauman och gett upphov till en rik flora ögonvittnesskildringar. Claude Mouchard, poet och översättare, har gjort en ingående studie av den så kallade vittneslitteraturen.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

”Här förändras alla värden. Varje mänskligt begrepp, som fortfarande skrivs och uttalas som vanligt och har kvar sin vanliga uppsättning bokstäver och ljud, innehåller här något annat, som ingen där hemma på fastlandet har behov av att namnge: här gäller andra mått, här gäller andra seder, och varje ord har en annan betydelse.” Dessa rader, skrivna av den ryske författaren Varlam Sjalamov (1907–1982), inleder en av berättelserna i ”Skovelmästaren. Berättelser från Kolyma” (i svensk översättning av Nils Håkansson, 2003). Den plats Sjalamov skriver om är Kolyma, belägen i nordöstra Sibirien, där han under Stalintiden tillbringade nästan 20 år i arbetsläger under vidriga förhållanden. Frigiven efter Stalins död återvände Sjalamov så småningom till Moskva och återupptog sitt brutalt avbrutna författarskap genom att, i litterär form, nedteckna sina fasansfulla erfarenheter från arbetslägret i Kolyma.

Sjalamov tillhör den stora skaran författare vars verk vittnar om 1900-talets totalitarism, folkmord och stora kollektiva trauman. Intresset för denna vittneslitteratur tycks bara växa, vilket på nytt bekräftas av en nyutkommen, engagerande studie, Qui si je criais…? Œuvres-témoignages dans les tourmentes du XXe siècle (Vem, om jag ropade…? Vittneslitteratur i 1900-talets oroligheter, Laurence Teper, 507 s) av Claude Mouchard, poet, översättare och professor emeritus vid Sorbonne-universitetet i Paris.

Annons
Annons

Med imponerande kunskap om ämnet och stor poetisk kraft borrar Mouchard sig in i förra århundradets omfattande vittneslitteratur och dess komplexa problematik. Hans djuplodande analyser spänner över ett brett litterärt fält: de berör i första hand diktare från olika språkområden som vittnat om Förintelsen och koncentrationslägren (bland andra Imre Kertész, Robert Antelme, Paul Celan, Nelly Sachs, Avrom Sutzkever) och om kommunismens brott (som Varlam Sjalamov, Osip Mandelstam, Anna Achmatova), eller om både kommunismens och nazismens läger (Margarete Buber-Neumann). Mouchard tar också upp till diskussion japanska diktare vars verk skildrar de tragiska effekterna av atombomben över Hiroshima och Nagasaki (här kan nämnas Toge Sankichi och Ibuse Masuji), men även filmaren Rithy Panh och hans skakande dokumentär ”S-21” om massmordet i Kambodja under de Röda khmerernas tid vid makten.

Titeln på Mouchards bok syftar på inledningen till den första av Rilkes mästerliga ”Duinoelegier” (1923) – ”Vem, om jag ropade, skulle väl höra min röst / i kretsen av änglar?”. En stark önskan att göra sin röst hörd, både av sin egen samtid och kanske framför allt av eftervärlden, kan urskiljas i vittneslitterära verk, trots deras mångfald och det faktum att de kan vara förankrade i helt olika historiska förhållanden. Det förklarar varför vittneslitterära verk enligt Mouchard har en benägenhet att införliva sin egen reception eller åtminstone föregripa den, i den meningen att de generellt sett vänder sig till en ”odefinierbar läsare” eller, med den ryske poeten Osip Mandelstams ord, till en ”dialogpartner”.

Annons
Annons

Att vittna för de otaliga offer – den anonyma majoriteten – vars röster aldrig kunde bli hörda eftersom de för alltid försvann in i mörkret och tystnaden, blev en plikt och ett stort ansvar för överlevande ögonvittnesförfattare som Primo Levi, Sjalamov eller Solzjenitsyn. ”Hur skulle jag kunna svika blicken hos dem som förs till krematoriet?”, skrev den israeliske författaren Ka-Tzetnik 135633, överlevande från förintelselägren. För andra diktare, som själva inte upplevt det värsta men förlorat släktingar och vänner i dödslägren, blev skrivandet en form av vittnesbörd – på avstånd och ändå så smärtsamt nära – präglat av en påtaglig känsla av maktlöshet. Det gällde till exempel Nelly Sachs eller Paul Celan. I detta sammanhang kan också nämnas den ryska poeten Anna Achmatova och hennes betydelsefulla diktsamling ”Rekviem”. Dikterna skrevs mellan 1935 och 1940 i samband med att några nära släktingar till Achmatova föll offer för Stalinterrorn och blev fängslade eller avrättade.

Oavsett vilken traumatisk erfarenhet olika vittneslitterära verk refererar till kan de ibland genomkorsas av en och samma bild. ”En grav i skyn”, ”en grav i luften”, ”en grav av luft”, ”en grav i molnen” – denna bild återfinns både i Mandelstams ”Rader om en okänd soldat”, Celans ”Dödsfuga” och Kertész ”Kaddish för ett ofött barn” (eller Nelly Sachs ”Gravskrifter skrivna i luften”).

Mouchard uppmärksammar att en del av såväl nazismens som kommunismens våld hade till syfte att systematiskt bryta ner miljoner människors existens och tillintetgöra offrens mänskliga värdighet, genom att fastnagla dem i ett förnedrande, hotfullt ”här och nu”. Vittneslitteratur ska följaktligen betraktas inte bara som ett sätt att överföra information om massdeporteringarna, koncentrationslägren eller Förintelsen, utan också som en form av ”motstånd mot förödelsen”: genom litterära vittnesbörd rekonstrueras, om än i skör eller riskabel form, livets och ordets dimensioner.

Annons
Annons

Hos ögonvittnena har jagets relation till rum och tid satt sin prägel på själva skrivandet. Dikter som uppstod i koncentrationslägrens upplösningstillstånd frapperar läsaren genom sin hastighet. De kretsar ofta kring ett skört ”här och nu”, hotat av tillintetgörelse vilket ögonblick som helst. Här kan nämnas den israeliske poeten Avrom (Abraham) Sutzkevers dikter, skrivna i ghetto år 1942, vars påfallande hastighet för tankarna till ett hallucinatoriskt lopp.

När vittneslitterära verk alstrades i efterhand, konfronterades inte sällan deras upphovsmän med ett avstånd mellan jaget som skrev eller talade och jaget som funnits ”där borta”, vilket var fallet med bland andra Imre Kertész och den franske författaren Robert Antelme, deporterad under andra världskriget av politiska skäl.

Att bära litterärt vittnesmål om Förintelsen (Shoah) har hos åtskilliga författare medfört en kamp mot stumheten, mot svårigheten av att artikulera ett överförbart budskap. Den vittneslitterära skrivprocessen har inte sällan varit förenad med en svår relation till minnet, exempelvis hos den israeliske författaren Aharon Appelfeld, född 1932 i Bukovina, dåvarande Rumänien. I sin självbiografi berättar han om sina svåra barndomsupplevelser: åtta år gammal skickades han till ett koncentrationsläger i Transnistrien, men så småningom lyckades han fly därifrån och irrade därefter omkring under flera års tid. Appelfelds verk har växt fram i brottningen med vad han själv kallar för ”hemska fläckar på minnet”. Ett sådant minne, förklarar han, väcker till att börja med ”en magma av ord eller snarare sagt otillförlitliga ord, en förvanskad rytm och svaga eller överdrivna bilder”.

Annons
Annons

Lika plågsamma visar minnena sig för Sjalamov: ”Det är förfärligt att minnas”, berättar författaren. Till skillnad från Appelfeld har dock Sjalamov en annan relation till minnet, där hans förflutna ”frusits in” och förblivit intakt. Enligt egen utsago har han velat glömma sina erfarenheter från arbetslägret i Kolyma, men trots hans viljeansträngningar blev utraderingen av de smärtsamma minnena omöjlig: ”Jag gör så gott jag kan för att glömma, men ögat registrerar allt.” Och det är ofta genom outplånliga sinnesintryck, förenade med hungern, rädslan och framför allt med kylan från Kolyma, som den ryske författaren erinrar sig det förflutna: ”Kölden”, skriver han, ”nådde ända till människans själ. Om benen kunde förfrysa, kunde hjärnan och själen också avtrubbas. I den kylan blir man överhuvudtaget oförmögen att tänka.”

Vid flera tillfällen har Sjalamov tydliggjort att hans erfarenheter från arbetslägret varit helt och hållet negativa. Risken för upplösning av både det egna jaget och alla mänskliga relationer samt avskyn inför språkets förfall i lägret hade bidragit till Sjalamovs lidande. I hans ögon kunde det minnesarbete som skrivandet innebar för honom aldrig segra över det mänskliga sönderfallet i lägren – detta sönderfall skulle förbli oöverstigligt och oåterkalleligt. Det som skedde i arbetslägren borde aldrig ha ägt rum och kan aldrig ”gottgöras”. I en av sina berättelser skriver han att ”varje stund i lägret är förgiftad”. Där fanns många saker som människan varken borde se eller känna till. Och han tillägger: ”om hon har sett dem vore det bättre för henne att dö”.

Annons
Annons

Betyder det att människan under de rådande omständigheterna förlorade all sin värdighet och att alla hennes moraliska värden upplöstes? Sjalamov själv har framhållit att även under lägervistelsen fanns det moraliska valmöjligheter: ”För en straffånge är det mycket viktigt att bibehålla moraliska gränser. Detta är hans livs kärnfråga: är han fortfarande en människa eller inte?” Det mänskliga sönderfallet till trots, fanns det kvar i lägret ”en skiljelinje mellan det goda och det onda, en moralisk gräns”. Onekligen har Sjalamovs berättelser en etisk laddning, och kan därför enligt författaren själv ses som ”det godas seger över det onda, och inte tvärtom.”

En annan mörk stund i 1900-talets historia kom med folkmordet i Kambodja under Pol Pots regim. I säkerhetsfängelset S-21 Tuol Sleng torterades och avrättades mellan 1976 och 1979 14000 fångar, däribland barn och kvinnor – endast sju människor kom levande ur det infernot.

Den kambodjanske filmaren Rithy Panh har sökt upp bödlarna (tidigare fångvaktare och torterare vid förhörscentralen S-21) i deras familjer ute på landsbygden, och övertalat dem att berätta om sina brott i vittnesdokumentären ”S-21”. I filmen erinrar bödlarna sig framför allt handrörelser som de använde sig av under själva tortyren: ”Minnet av gesterna och dödens hantverk – det är detta som intresserar mig”, förklarar Rithy Panh. Tortyrens gester hade bödlarna lärt sig mekaniskt och på det viset blivit kugghjul i de Röda khmerernas ofantliga dödsmaskineri.

En av de mest fasansfulla yttringarna av förra århundradets barbari förblir atombomben över Hiroshima och Nagasaki. Den 6 augusti 1945 – kring detta datum och dess tragiska, ofattbara innebörd kretsar vittneslitterära verk som ”Svart regn” (1965) av Ibuse Masuji och ”Dikter om atombomben” (1951) av Toge Sankichi, själv överlevande från Hiroshima. ”Hur ska man kunna glömma denna blixt?”, frågar sig Toge Sankichi. För honom liksom för de övriga överlevande blev glömskan en omöjlighet.

Annons
Annons

Som Mouchard med fog påpekar hade atombomben, förutom katastrofala fysiska effekter på otaliga japaner, tragiska konsekvenser för hela mänskligheten. ”I samma ögonblick som den exploderade, fick atombomben ett symbolvärde – den stod som symbol för människans onda vilja. Den har blivit en rasande, pervers gudomlighet, pestens mest moderna ansikte”, skriver den japanske författare Kenzaburo Oe i sina ”Anteckningar från Hiroshima”.

Mouchards studie är en storslagen, djupt berörande utforskning av vittneslitteratur från ett stormigt sekel då man grävde miljontals ”gravar i skyn”, ”gravar i luften”, ”gravar i molnen”. Läsarperspektivet går genom boken som en röd tråd, och Mouchard ställer tankeväckande frågor till oss nutida läsare, potentiella ”dialogparters” till dessa vittneslitterära verk. Ur förra århundradets nattsvärta trotsar de rum och tid för att bli hörda av oss i dag – som rop i väntan på svar.

Jeana Jarlsbo
Jeana Jarlsbo är fil dr i franskspråkig litteratur

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons