Annons

”Den curlade generationen sätter sig själv främst”

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Är det oartigt att nämna sig själv först i en uppräkning av en grupp? Den frågan ställde en läsare till Uppförandekoden förra veckan. Reaktionerna har haglat in. Här är ett urval.

Under strecket
SvD
Uppdaterad
Publicerad

”För seden vidare till dottern”

Jag är född 1976, och har fått det inpräntat hemifrån att man aldrig sätter sig själv först i en uppräkning, utan sist – det går automatiskt när man lärt sig det. Många av de i min ålder som jag umgås med lägger absolut märke till det. Sitter just nu med min 14 dagar gamla dotter i famnen som inte vill sova, henne kommer jag att föra det vidare till.

Hör alltför ofta att både yngre och äldre sätter sig själva först när de talar. Inte minst i yrkesrelaterade sammanhang skorrar det falskt, till exempel när man ska presentera en arbetsgrupp där man själv ingår, som åstadkommit något bra. Den som sätter sig själv först i uppräkningen uppfattar jag både som lite förmäten och oartig. Det viktigaste är jag och mitt bidrag till vårt resultat, de andra är inte så intressanta.

Jag tycker att det är synd att du skriver att man inte kan kräva att man ska tvingas tänka på sitt sätt att tala för att visa ökad respekt och hänsyn mot andra. Tvärtom tycker jag att vi alla borde visa mer hänsyn och respekt mot varandra i denna jagcentrerade tid – inte bara tänka på om jag uppfattas som autentisk och härligt spontan när jag pratar, utan även på hur det jag säger får andra att känna sig.

Annons
Annons

/Niklas

”Det var inte bara en artighetsgest”

Själv är jag född 1957 och fick det med mig tidigt att inte nämna sig själv först. Då inte bara som en artighetsgest utan mer att det handlade om att inte vara självupptagen.

Jag håller med om att de födda på 70-talet och yngre ofta säger jag först. Till exempel jag och min sambo, jag och mina polare.

När jag hör någon som nämner sig själv först uppfattar jag det som självupptaget. Man har något man vill berätta och det första man kommer att tänka på är sig själv. Barn gör så och i mina öron låter det också lite barnsligt.

Är de som är unga medelålders och unga vuxna mer självupptagna när de vill förmedla något, eller är jag bara gammaldags?

/Pernilla Nygren, Onsala

”Säga jag som att inte hålla upp dörr”

Sofia, jag reagerar på det resonemang som din tillfrågade språkexpert Lena Lind Palicki och du för. Det känns främmande och kallt när ni kallar den trevliga vanan att nämna sig själv sist, för en artighetskonstruktion och att det går emot en ”princip om informationsstruktur”. Är artighet konstruerat och fel? Det handlar väl inte om en essä/avhandling här utan rör sig väl mer om en vardaglig situation och ett glatt möte mellan vänner i diskussion med varandra, om vanlig artighet och trevlighet och det är inte i första hand någon språklig fråga. Det handlar ju inte heller om att räkna upp saker som att "ta med stövlar och raggsockar". Om det gör det så behöver man ju inte ta hänsyn till vilket objekt som ska komma först eller sist. Nej det handlar hur man bör bete sig mot varandra, men respekt och ett trevligt uppförande börjar tyvärr bli en bristvara.

Annons
Annons

Detta trista beteende som Lena Lind Palicki och du mer eller mindre rycker på axlarna åt är samma sak som att inte hålla upp en dörr åt någon eller att tränga sig före anser jag. Det vill säga allmänt dålig hyfs och bufflighet. Vad tycker ni om en man som alltid säger ”jag och min fru” eller vice versa? Det ”ruttnar” i alla fall jag på.
/Louis Gosztonyi

”Som bihang på Lindex kommer jag sist”

Jag kan inte tycka att det är oartigt att räkna upp sig själv först. I morse hade jag ett samtal kring detta med min hustru, och vi formulerade ännu en möjlig synpunkt: om jag till exempel besöker Clas Ohlson och har hustru Margareta med, redogör jag för detta som ”Jag och Margareta var på Clas Ohlson”. För då hade jag tagit initiativet till besöket och hon följde med. Däremot, om vi båda går till Lindex, så blir berättelsen ”Margareta och jag var till Lindex”, för då var jag mer med som bihang.

Kanske kan man applicera den tanken även i andra kretsar än familjen. Den som ”sätter igång” det hela är det naturligt att nämna först.

/Carl Peter Wickström, Uppsala

Mysteriet med Per fick sin förklaring

Är född på 50-talet och därmed uppfostrad att aldrig sätta mig själv före andra, i handling eller i ord ;)

Jag minns när jag själv först reagerade på den här (o)vanan. Det var på en arbetsplats för nästan 30 år sedan, i början av 90-talet. Företagets vd kom från Skellefteå och sa alltid ”Jag och Per”, ”Jag och Eva”, när han berättade om något de hade varit med om tillsammans. För mig var det inget konstigt eftersom han var uppvuxen i Västerbotten. Under min militärtjänst i Umeå på 70-talet hade jag vant mig vid att det tillhörde det norrländska idiomet att uttrycka sig så.

Annons
Annons

Det som förbryllade mig var när kollegan Per också började uttrycka sig på samma sätt, influerad av sin chef, dock utan den norrländska dialekten. Det fick sin förklaring i att Per visade sig vara uppvuxen utomlands och lärt sig svenska i vuxen ålder. Alltså kunde ingen förvänta sig av honom att allt skulle sitta grammatiskt eller språkrytmiskt perfekt.

/Anonym

”Egoism och polarisering alltid oartigt”

Jag håller inte med om att det ”inte är så oartigt att räkna upp sig själv först”. Egoism och polarisering är alltid oartigt, och skall inte accepteras i en uppförandekod.

Huruvida ”jag” skall framhävas vid en uppräkning av personer beror på sammanhanget. Om man önskar beskriva en gruppgemenskap bör "jag" stå sist i uppräkningen. Anna, Berit, Cecilia och jag var på bio, och vi tyckte alla att filmen var bra.

Om man önskar beskriva jaget skiljaktig med gruppen väljer man med fördel en annan satskonstruktion: Jag var på bio tillsammans med Anna, Berit och Cecilia. De tyckte filmen var bra, men det tyckte inte jag.

/Richard Wentzel, trogen läsare och pensionär

”Den curlade generationen talar”

Om konstruktionen ”jag och” kan man förstås ha olika uppfattningar. Men resonemanget blir helt obegripligt när Lind Palicki hänvisar till 70-talet:

”Utan att ha sett någon forskning så skulle jag nog gissa att är man född på 70-talet eller senare, så lägger man inte märke till ordningen folk nämns. Den allmänna jämlikhetssträvan nådde då språket och man ville bort från gamla, borgerliga fasoner. Det skedde en informalisering: myndigheter började med du-tilltal...”

Annons
Annons

När blev det ökad jämlikhet att nämna sig själv först? Och varför skulle de, som var med om du-reformen, de ökade jämlikhetssträvandena på 70-talet - till vilka jag själv hörde - inte velat anamma denna form av ”jämlikhet” om det verkligen var det som det var fråga om?

Att framhäva sig själv före andra kan jag inte se på annat sätt än ett utslag för den yngre generationens (snarare 1980-) benägenhet att sätta sig själv främst. Det är den curlade generationen som talar.

/Ingegerd Larsson

”Du är en åsna om du säger jag först”

Jag är född -89, och har aldrig reflekterat över om jag säger ”jag och Marie”, eller ”Marie och jag”. Men jag råkar läsa en nybörjarkurs i tyska, och i kursboken läste jag häromveckan om ”Åsneregeln” i Tyskland.

Principen i Tyskland är att du är en åsna om du nämner dig själv först; det artiga är att säga ”Marie och jag”.

Innan jag läste om det här i min tyskbok hade jag som sagt aldrig reflekterat över det, men jag måste säga att jag tycker det är en fin princip. Känns självklart att man ska framhäva andra, inte sig själv, så sedan jag blev varse om den tyska regeln anstränger jag mig för att följa den.

Framförallt i en situation där man vill åstadkommit något positivt, exempelvis: ”Christoffer och jag har gjort A, B, och C i projekt D”.

/Anonym

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons