Annons

Rysk officer ljög om att Wallenberg avrättats med gift

Än i dag undanhåller Ryssland nyckelinformation om Wallenbergs öde.
Än i dag undanhåller Ryssland nyckelinformation om Wallenbergs öde. Foto: TT

Vadim Birstein och Susanne Berger, om att forskare, Raoul Wallenbergs familj och särskilt den svenska regeringen måste kräva att Ryssland lämnar ut nyckelinformation om Raoul Wallenbergs öde.

Under strecket
Publicerad

Dokument från svenska regeringsarkiv visar att den förre sovjetiske underrättelseofficeren Pavel Sudoplatovs påståenden om att den svenska diplomaten Raoul Wallenberg utsattes för giftmord i fängelse 1947 enbart baserades på ryska mediarapporter som han tagit del av 1993. Sudoplatov dolde också sin nära koppling till den ryska säkerhetstjänstens toxikologiska laboratorium 1938–1946 och sin personliga anknytning till Grigorij Majranovskij som var dess föreståndare fram till 1950.

Den gemensamma svensk-ryska arbetsgruppen som på 1990-talet utredde Wallenbergs öde kände till uppgifterna men avslöjade dem – trots detta – inte i sina officiella rapporter år 2000.

Sudoplatovs påståenden om giftmord tycks i stället ha utgjort del i medvetna ryska desinformationsförsök att få ett slut på spekulationerna kring Raoul Wallenbergs öde.

I sin självbiografi Special tasks: Notes of an Unwanted Witness’ (Little, Brown and Company 1994) skriver den sovjetiske generallöjtnanten Pavel Sudoplatov att den svenska diplomaten Raoul Wallenberg som fängslades och försvann i Sovjetunionen 1945, mest sannolikt förgiftades av den sovjetiske biokemisten Grigorij Majranovskij som förestod ett ökänt toxikologiskt laboratorium, drivet av den sovjetiska säkerhetstjänsten MGB.

Annons
Annons

1944 hade den svenska regeringen utsett Raoul Wallenberg till sekreterare vid Sveriges legation i Budapest i syfte att organisera en aktion för rädda tusentals ungerska judar undan nazisternas förföljelse. I januari 1945 arresterades Wallenberg av Sovjets militära kontraspionage Smerjs i Budapest och fördes till Moskva. Efterföljande sovjetiska och ryska regeringar har sedan dess hävdat att han dog plötsligt under sommaren 1947, men de fulla omständigheterna kring hans död har aldrig blivit helt klarlagda.

Det antogs att Sudoplatov som chef för det sovjetiska säkerhetsministeriet MGB:s hemliga terror- och  sabotageaktioner hade särskild insyn i Kremls mörkaste hemligheter. 1995 summerade den amerikanska journalisten och författaren Kati Marton den dåvarande uppfattningen: ”Medan frågor har rests när det gäller vissa delar av Sudoplatovs bok finns det ingen anledning att tvivla på honom när det gäller ämnet Wallenberg”.

Dokumentation från svenska arkiv liksom ytterligare information från flera ryska källor, tyder emellertid starkt på att Sudoplatovs uttalanden kan ha varit en del av ryska desinformationsförsök som syftade till att stänga fallet Wallenberg på 90-talet. Sudoplatovs påståenden om Raoul Wallenberg bär en slående likhet med ett kapitel om fallet Wallenberg i den tidigare KGB-chefen Ivan Serovs memoarer som släpptes postumt 2016.  

Anatolij Sudoplatov, son till Pavel Sudoplatov, och rysk överstelöjtnant i reserven, spelade en central roll för att uppgiften om Raoul Wallenberg fördes in i båda böckerna, något som stärker misstankarna om att bägge publikationer var en del i en möjlig, medveten rysk ansträngning att få stopp på undersökningarna i fallet Wallenberg. 

Annons
Annons

Sudoplatovs bok publicerades samtidigt som den svensk-ryska arbetsgruppens officiella utredning pågick i Ryssland (1991–2000), medan Serovs memoarer släpptes strax innan Wallenbergs brorsdotter Marie von Dardel-Dupuys stämningsprocess mot den ryska underrättelsetjänsten FSB:s centralarkiv skulle ta sin början 2017.

När svenska och ryska tjänstemän frågade ut Pavel Sudoplatov i juni 1994 medgav han att han fått all information om Raoul Wallenberg från ryska mediekällor som han tagit del av 1993. I ett skriftligt svar förklarade Sudoplatov: ”I Special Task: Notes of an Unwanted Witness’ som jag var medförfattare till, är alla överväganden kring Wallenbergs öde baserade på tolkningar av material och dokument som publicerats i vår [ryska] press.” Sedan tillägger han: ”Versionen att Wallenberg dödades i Majranovskijs laboratorium presenteras i boken enbart som en hypotes.”

Sudoplatovs påståenden återfinns i den svensk-ryska arbetsgruppens dokumentsamling, men har aldrig släppts offentligt.

Ännu viktigare är att Pavel Sudoplatov i sin självbiografi i hög grad vilseleder läsarna när det gäller hans personliga och professionella koppling till Majranovskij. I motsats till vad Sudoplatov uppgav var han inte en enkel, extern observatör till Majranovskijs aktiviteter utan utövade direkt tillsyn över dennes arbete. Enligt ryska dokument kände Sudoplatov till namn och bakgrund på fångar som Majranovskij dödade 1946–1950.  Om Stalin och den sovjetiska ledningen hade beordrat Majranovskij att mörda Wallenberg hade Pavel Sudoplatov följaktligen känt till ordern och inte behövt gissa.

Annons
Annons

Faktum är att sedan mitten av 1946, var Majranovskij inte längre chef för det toxikologiska laboratoriet. Därför kunde han inte ha dödat Raoul Wallenberg.

Det tycks som att Sudoplatov inte ens kände till Wallenbergs namn innan han 1989 blev tillfrågad om fallet av den ryske journalisten Vladimir Abarinov: ”Och vem är denne man [Wallenberg] frågade Sudplatov Abarinov, när journalisten ringde honom angående fallet.

”Det är första gången som jag hör hans namn”.

Tilläggas kan att Jevgenij Pitovranov, chef för MGB:s kontraspionage 1946–1951, personligen intervjuade Sudoplatov efter att dennes memoarer publicerats. Även om utskriften av samtalet fortfarande är hemligstämplad, uppger den ryska arbetsgruppen att: ”Ingen information om R Wallenberg hittades i [Sudoplatovs] fil och under [Pitovranovs] intervju.”

Allt detta betyder att såväl svenska och ryska tjänstemän – i slutet av 1994 – var medvetna om att Sudoplatov inte visste något om Wallenberg. De valde också att inte ta upp Sudoplatovs tydliga försök att mörka sina direkta kontakter med Majranovskij. I den betydelsen leder arbetsgruppens båda rapporter – såväl den svenska som den ryska – fel. Faktum är att man i den svenska inte ens nämner att svenska tjänstemän intervjuat Sudoplatov 1994 och att han då kommit med förtydliganden.

Wallenbergfallet är inte det enda där Sudoplatov lämnar oriktiga uppgifter om påstådda giftmord. Han skriver också att den kände judiske skådespelaren Solomon Mikhoels och en hemlig MGB-agent, Vladimir Golubov-Potapov, blev ”stuckna med en giftnål” i januari 1948. Men via dokumentation som nyligen publicerats, har det blivit det känt att dessa två offer blev mördade på Stalins order – utan gift.

Annons
Annons

Det är möjligt att Sudoplatovs ”hypotes” när det gäller den påstådda förgiftningen av Wallenberg från början var tänkt att bekräfta den officiella sovjetiska versionen av Wallenbergs död den 17 juli 1947, som förmodades bero på en hjärtinfarkt. Uppenbarligen var det också önskan att hålla sig till den officiella versionen som vägledde sovjetiska och senare ryska tjänstemän när de i decennier höll inne med information om en oidentifierad person, fånge nummer 7, som förhördes tillsammans med Wallenbergs chaufför, Vilmos Langfelder, i mer än 16 timmar den 23 juli 1947.

Inte förrän 2009 informerade FSB:s arkivarier oss om att denne var ”med stor sannolikhet […] Raoul Wallenberg”. Om det är sant, levde Wallenberg minst sex dagar efter det officiella dödsdatumet den 17 juli 1947.

Sett i ett sammanhang med andra relevanta fakta reser Sudoplatovs lögner en avgörande fråga om vilka möjliga motiv som ligger bakom att ryska myndigheter i så hög grad begränsar vilken information som lämnas ut i Wallenbergfallet. Varför är det fortfarande viktigt att hålla fast vid den officiella versionen av Raoul Wallenbergs död i sovjetiskt fängelse, även i dag?  Attityden förbryllar än mer då det är ett faktum att det för närvarande inte finns några bevis för att Wallenberg skulle ha överlevt under en lång tid i ryskt fängelse.

Den officiella sovjetiska versionen att Wallenberg dog av en hjärtattack i sin fängelsecell verkar synnerligen misstänkt. Vanligtvis var det just den diagnosen som fängelsedoktorerna använde när fängslade dog under förhör som ett resultat av tortyr och eller utmattning. Hjärtattack skrevs också i slutet av 50-talet ofta in i dödsattester ifråga om politiska fångar som under Stalins tid dömts till döden och arkebuserats. Alltsammans pekar på att försöken att dölja omständigheterna kring Wallenbergs död, i själva verket är ägnade att placera en dimridå över exakt när och hur han dog.

Annons
Annons

Det nuvarande ledarskapet för FSB, och sannolikt också det ryska militära åklagarämbetet som rehabiliterade Raoul Wallenberg 2000 och förklarade honom vara ”ett offer för sovjetisk terror”, känner med all sannolikhet till hela sanningen.

Flera högt uppsatta tjänstemän i Stalins säkerhetstjänst levde ännu in på 2000-talet. Den tidigare förste vice ordföranden i KGB, armégeneralen Fillipp Bobkov dog för bara en månad sedan, vid 93 års ålder. Uppenbarligen var det han som var ansvarig när KGB 1989 lämnade tillbaka några av Raoul Wallenbergs tillhörigheter till Wallenbergs halvsyskon Nina Lagergren och Guy von Dardel. Föremålen hade hittats ”av en slump” i KGB:s centralarkiv.

Det är nu angeläget att forskare, Raoul Wallenbergs familj och särskilt den svenska regeringen sätter press på FSB och den ryska regeringen och kräver att Ryssland lämnar ut nyckelinformation om Wallenbergs öde som fortfarande är hemligstämplad och som alldeles för länge har mörkats.

VADIM BIRSTEIN är biolog och historiker. Han var medlem av den första internationella undersökningskommissionen i fallet Raoul Wallenberg som leddes av professor Guy von Dardel 1990–91. Han har publicerat ett flertal artiklar om Wallenbergfallet och är författare till bland annat Smersh; Stalin’s Secret Weapon, Soviet Military Counterintelligence in WWII (Biteback Publishing 2012).

SUSANNE BERGER är historiker och forskare. Hon medverkade som konsult i den svensk-ryska arbetesgrupp som undersökte Raoul Wallenbergs öde och är grundare av RWI-70, ett internationellt forskningsnätverk om fallet Wallenberg.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons