Annons

Monster i terapiRysligt roliga monster i lustfyllda terapisamtal

Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg har skrivit ”Monster i terapi” tillsammans.
Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg har skrivit ”Monster i terapi” tillsammans. Foto: Henric Lindsten

”Monster i terapi” är en lustfylld introduktion till några av världslitteraturens eviga gestalter – och samtidigt en grundbok i psykopatologi. Den är lika rolig att läsa som den måste ha varit att skriva, konstaterar Jonas Thente.

Under strecket
Publicerad

Monster i terapi

Författare
Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts

300 s.

Att skönlitteraturens mest slitstarka gestalter flockas i den engelska romanens 1800-tal är obestridligt. Gång på gång låter mer samtida romaner, filmer, serier och tv-serier de sammansatta figurerna uppstå på nytt – och gärna i samma universum. Det vill säga att man gärna låter ikoner som doktor Jekyll, professor van Helsing, Dorian Gray och Den osynlige mannen förekomma i en och samma intrig. Om man lägger till den franske kapten Nemo så är samtliga alltså britter verksamma under industrialismens rökiga och slamrande epok.

Välbekanta typer i vår omedelbara närhet alltså. Ändå har jag sällan mött dem som faktiska tidsresenärer, bortforslade från den dimmiga viktorianska epoken till vår. Men när den ypperligt välmeriterade psykologen och skribenten Jenny Jägerfeld och en av Sveriges förnämsta skräckförfattare Mats Strandberg slår sina praktiker ihop, blir det åka av för sju och en halv problematiska figurer från 1800-talet.

Och en halv? Jo, Edward Hyde får man ju på köpet om man åtar sig att psykoanalysera Henry Jekyll.

Annons
Annons

Ramhandlingen är enkel men effektiv. En psykolog i dagens Stockholm – hennes namn är överstruket, men jag tror det ska vara Julia – noterar ett inflöde av patienter från 1800-talet och påbörjar ett analysprojekt som också är tänkt att bli en bok. Anslaget är pseudodokumentärt, med utskrifter från sessionerna kommenterade i handskrift, Julias personliga stödanteckningar, skisser och korrespondens med sin handledare. Naturligtvis pryds somliga papper av kaffekoppsringar, för autenticitetens skull.

Men alltihop inleds med ett desperat brev från terapeutens hustru till polisen. Uppenbarligen har den nyblivna mamman Julia varit försvunnen i en månad. Har hon själv nått ett genombrott, eller kan någon av hennes patienter vara skyldig?

Men här finns en del andra mer eller mindre obehagliga figurer.

Vi får väl vara tacksamma för att en av de vanligen förekommande i den viktorianska ligan, den halvfiktive Jack Uppskäraren, inte hör till patienterna. Men här finns en del andra mer eller mindre obehagliga figurer: paret Frankenstein med varelse, doktor Jekyll och hans sämre hälft, vampyren Carmilla och hennes älskarinna Laura (från Joseph Sheridan Le Fanus roman från 1872) samt Dorian Gray.

Samtalen kring dessa gestalter och de romaner de förekommer i brukar oftast föras i de metafysiska sfärerna. Men när Jägerfeld och Strandberg leder dialogen mellan terapeuten Julia och hennes patienter anträder vi de mänskliga relationernas intimare salonger. Effekten blir förbluffande intressant. När trion Frankenstein drabbar samman kommer konflikterna att handla lika mycket om Victors förhållande till sin försmådda hustru Elizabeth, som om Varelsens förhållande till skapelsen.

Annons
Annons

Kollisionen mellan samtidens värden och den viktorianska miljön leder i största allmänhet till dråpliga diskussioner. Genus- och hbtq-frågor är inte direkt lättbegripliga för en Edward Hyde som blir enormt indignerad vid blotta omnämnandet av självbefläckelse. Ibland drar författarna det hela en smula väl långt och blir en smula barnsliga.

I andra fall blir det omåttligt komiskt när den psykologiska terminologin försöker hantera det fantastiska. Ur Julias anteckningar om Carmilla och Laura:
”Jag tror att Lauras coreproblematik är att hon suddar ut sig själv i en relation, och att hennes behov får stå tillbaka för andras. Ett annat problem är åldersskillnaden dem emellan – mer än hundrafemtio år”.

På terapidivanen är vi alla monster.

Överlag är det en riktigt lustfylld bok, lika rolig att läsa som den måste ha varit att skriva. Terapisessionerna är fulla av instuckna citat från förlagorna som passar utmärkt i en modern självhjälpsmiljö. ”Monster i terapi” är på samma gång en grundbok i psykopatologi, en tidstypisk relationströska och en lustfylld introduktion till några av världslitteraturens eviga gestalter. Samt en välputsad skrattspegel, förstås, för på terapidivanen är vi alla monster.

Jonas Thente

Jenny Jägerfeld är medarbetare i SvD – därför gästrecenseras ”Monster i terapi” av Jonas Thente, litteraturredaktör på Dagens Nyheter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons