Annons

”S politik kommer att leda till en skattechock”

Stefan Fölster.
Stefan Fölster. Foto: Henrik Montgomery/TT

Det är ingen naturlag att politiskt styrda välfärdsverksamheter måste bli dyrare. Att det ändå ofta har blivit så i Sverige förklaras kanske av den inställning som Olovsson så tydligt formulerar i sin replik. Det skriver Stefan Fölster i en slutreplik om framtidens välfärd.

Under strecket
Publicerad

SLUTREPLIK | SKATTEPOLITIK

Fredrik Olovsson (S), ordförande för riksdagens finansutskott, bekräftar i en replik (SvD Debatt 18/7) att partiets strategi är att ge hela reformutrymmet på 90 miljarder kronor fram till och med 2026 till välfärden, tillsammans med några välmenande förmaningar om digitalisering från den välfärdskommission som man vill tillsätta tillsammans med LO och SKL.

Denna strategi bäddar för både en skatte- och en välfärdschock. Skattechocken uppstår därför att alla andra angelägna utgiftsökningar, till exempel på polisen, försvaret och infrastruktur då måste betalas med skattehöjningar.

Välfärdschocken uppstår därför att många av de möjliga kvalitetsförbättringar och effektiviseringar i så fall uteblir – i vart fall att döma av tidigare erfarenheter. Trots en oändlig serie av sjukvårds- och digitaliseringskommissioner har produktiviteten i välfärden enligt flera undersökningar stadigt minskat under de senaste tre decennierna. Att svenska läkare tvingas till så mycket annat, att de träffar allt färre patienter är bara ett exempel på detta. Digitala system som skulle avlasta mycket, till exempel intelligenta digitala remisser, har diskuterats sedan 1980-talet men ändå inte blivit av.

Annons
Annons

Ett belysande exempel är statens försök att införa e-legitimation som betraktades som mycket värdefullt för välfärdsverksamheter. Efter femton år av harvande, revirstrider och halvdana lösningar tröttnade de privata bankerna och utvecklade mobilt bank-ID som nu är standard även inom offentlig sektor. Det illustrerar att stora digitaliseringsvinster helt enkelt inte blir av så länge det inte finns tvingande skäl för de många aktörerna inom statlig och kommunal förvaltning.

Olovsson är så upptagen av att politisera frågan att han skyller sjukvårdens ekonomiska problem på ”marknadslösningar” som Nya Karolinska. Det kan vara värt att påminna om att beställningen av Nya Karolinska var ett partiövergripande politiskt projekt som även S röstade för. Det kostade lika mycket som det helt politiskt styrda bygget av Huddinge sjukhus på 1970-talet, som då gick under benämningen ”Huddinge-skandalen.” För tillfället bedrivs den mest prisvärda sjukhusvården i Stockholmsregionen av det helt privata Sankt Görans sjukhus. Av en händelse så har sjukhuset genom villkoren i upphandlingen ett mycket tydligt effektiviseringskrav på sig.

Det är förstås ingen naturlag att politiskt styrda välfärdsverksamheter måste bli dyrare. Att det ändå ofta har blivit så i Sverige förklaras kanske av den inställning som Olovsson så tydligt formulerar. Mitt förslag att ställa krav på välfärden att effektivisera med 3 procent per år under en tioårsperiod betraktar han som en ”nedskärning” i stället för en möjlighet att använda resurserna för att förbättra välfärden.

Dessa möjliga lyft för patienter, äldre och skolbarn kommer att ske först när Sveriges politiska församlingar törs formulera tydliga och bindande effektiviseringskrav i stället för ännu en i den långa raden av kommissioner.

Stefan Fölster
författare och docent i nationalekonomi

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons