Annons

Göran Eriksson:Så bidrog Löfven till att utlösa S-skalvet

Marken vibrerar under Stefan Löfven, skriver Göran Eriksson.
Marken vibrerar under Stefan Löfven, skriver Göran Eriksson. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Den interna kritiken mot januariavtalet växer och marken vibrerar under Stefan Löfven. Skakningarna beror på att Löfven själv släckte hoppet för de socialdemokrater som räknade med en ny partiledare före nästa val.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Stefan Löfven under ett besök i Uppsala.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det blåste rätt hårt kring partiet och partiledaren. Men han hade semestrat i Dubai och var klädsamt solbränd när frågan kom i en tv-intervju: ville han fortsätta som partiledare över nästa val?

”Jag är mentalt inställd på det, det är mitt perspektiv”, svarade Lars Leijonborg i mitten av april 2007. Bara några dagar senare tvingades han lämna jobbet som Folkpartiledare under förödmjukande former.

Som det heter nu för tiden: Leijonborg såg det inte komma.

För drygt två veckor sedan informerade Stefan Löfven sin partistyrelse om att han avser att sitta kvar över valet 2022. Aftonbladets källor berättar att beskedet inte möttes av applåder, utan att ”det blev tyst”.

Enligt uppgifter till SvD uteblev applåderna för att situationen inte inbjöd till det. Stefan Löfven berättade om sitt beslut att stanna kvar, som om han delgav partistyrelsen ett förtroende; de skulle få veta först. Tolkningen av tystnaden beror förstås på vem man frågar.

Efter partistyrelsemötet lades i alla fall beskedet upp på Instagram: ”Jag ser fram emot att leda det socialdemokratiska partiet i valrörelsen 2022 och arbetarrörelsens viktiga arbete med att fortsätta bygga ett starkare och mer jämlikt samhälle.”

Annons
Annons

Stefan Löfven under ett besök i Uppsala.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Stefan Löfven under ett besök i Uppsala.
Stefan Löfven under ett besök i Uppsala. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Är det smart av en partiledare i ett pressat läge att slå fast att han tänker sitta kvar flera år framåt, över nästa val? Det är inte svårt att hitta fel på den idén, som väl har kläckts av någon i kretsen runt Löfven.

För det första är det att göra sig tondöv för det politiska missnöjet i det egna partiet. Det som efter Instagrambeskedet har tagit sig offentliga uttryck när LO-styrelsen har slagit fast att arbetsrätt och jämlikhet är viktigare än januariavtalet.

Och i utspel från SSU om att januariavtalet måste anses vara upphävt, om inte arbetet med den utlovade skattereformen kommer igång snabbt och genomförs före nästa val.

Innebörden av de båda markeringarna är alltså att januariavtalet – för vilket Stefan Löfven och S-ledningen offrade så mycket socialdemokratisk sakpolitik – inte längre är heligt. LO-kraven verkar i vissa avseenden helt oförenliga med det 73-punktsprogram som S-MP-regeringen gjorde upp med Centern och Liberalerna om.

För det andra bryter beskedet mot Jantelagen, som kanske inte formulerades av socialdemokratin men onekligen är en del av den svenska modell som partiet så gärna vill förkroppsliga.

En av Stefan Löfvens tillgångar är att han inte uppfattas som maktsugen eller manipulativ. Han var ju aldrig ute efter jobbet som partiledare. Men den bilden utmanas förstås om intrycket sprids av att Löfven – eller hans medarbetare – försöker låsa processen och inte vill släppa makten.

Annons
Annons

En socialdemokrat ska helst inte vilja vara partiledare, utan ställa upp för att partiet kallar.

En socialdemokrat ska helst inte vilja vara partiledare, utan ställa upp för att partiet kallar.

Det tredje felet är det allvarligaste. I alla partier finns det folk som gärna skulle vilja byta partiledare men antalet varierar kraftigt, framför allt beroende hur det går för partiet i opinionsmätningarna.

Den missnöjda yttrar sig helst inte, att kritisera ledaren offentligt stämplas lätt som illojalitet och bestraffas. De lever istället på hoppet att partiledaren ändå kommer att avgå före nästa val, men reagerar med frustration och panik om det hoppet släcks.

Lars Leijonborg kunde kanske ha fått fortsätta något år, och därmed ha vunnit tid och en chans att vända utvecklingen. Men partiets tålamod tog slut inför perspektivet att han hade för avsikt att leda nästa valrörelse.

Stefan Löfven är kanske inte där ännu, hittills har ingen tillräckligt tung partikamrat utmanat hans partiledarskap offentligt. Men Löfven har för första gången sedan han blev partiledare 2012 fått känna marken skaka under fötterna, och bidrog själv till att utösa skalvet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons