Annons

Blåsningen. Så har det nya pensionssystemet lurat oss allaSå blåste en liten grupp svenskarna på pensionen

Pensionskuverten har en orange färg som på fackspråk heter ”English fox”.
Pensionskuverten har en orange färg som på fackspråk heter ”English fox”. Foto: Maja Suslin/TT

Pensionen har blivit en ångestdriven historia där individen får ta alla risker. Inga-Lisa Sangregorios fascinerande bok berättar hur det gick till när vi fick ett pensionssystem som har grundlurat de flesta av oss.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Blåsningen. Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla

Författare
Inga-Lisa Sangregorio
Genre
Sakprosa
Förlag
Karneval Förlag

268 s.

De svenska pensionskuverten har en oroande orange färg. På fackspråk heter kulören ”English fox”. En gång hade Sverige de bästa pensionerna i Norden. I dag har vi de sämsta. Var sjunde svensk över 65 år klassas numera som fattigpensionär.

Inga-Lisa Sangregorios nya bok har samma färg som pensionskuverten. Hon beskriver, emellanåt rasande, hur ett listigt konstruerat system har grundlurat de flesta av oss.

Varför blev det så här? Personligt, nästan småpratande, leder Inga-Lisa Sangregorio läsaren in i en berättelse om politisk cynism och brutna samhällskontrakt. Det handlar om den politiska klassens förändrade självbilder, om medborgarens minskande mandat och om mediers krackelerande kompetenser. Inga-Lisa Sangregorio är ingen dussinskribent. Hon har inte bara erfarenhet av att vara redaktör och journalist, utan också robusta lärdomar från tiden som byrådirektör (bland annat på Invandrarverket). Researchen går ibland helt oväntade vägar.

De framtida pensionerna var ett återkommande debattämne under större delen av 1980-talet. 1991 tillsätter den purfärska folkpartistiska socialförsäkringsministern Bo Könberg en liten, noga utvald grupp av politiker och experter som ska knåda frågan. Gruppen presenterar ett förslag till reformerat ålderspensionssystem 1994. Fem år senare börjar de orangefärgade kuverten att skickas ut.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det är i rapporterna från politikens innersta rum som Sangregorios bok är som mest fascinerande och upprörande. Hon har haft stor användning av socialantropologen Anette Nyquists arbeten, som behandlar skärningspunkten mellan statlig maktutövning och marknad. Sangregorio återberättar hur det nya pensionssystemet mejslades fram i en extremt sluten, nästan bunkerliknande miljö, med 1990-talets finanskris klösande utanför. Det var med andra ord ett utmärkt läge för att ge medborgarna en chockdoktrin.

Att ha arbetat heltid ett helt liv garanterar inte längre en ekonomisk trygghet på äldre dagar.

Ledamöterna omgärdas av en dynamik som successivt fjärmar dem från både medborgare och verklighet, skriver hon. En av sekreterarna säger i en intervju att genom ”den ekonomiska krisen befann vi oss i en miljö där nästan vad som helt blev möjligt.” Att ha arbetat heltid ett helt liv garanterar inte längre en ekonomisk trygghet på äldre dagar. Alla risker i systemet vältras över på pensionärerna. Pensionsfrågan är inte längre en kollektiv angelägenhet utan en individuell, ångestdrivande historia, där var och en av ständigt riskerar att göra fel val i ett oförutsägbart system och sedan stå ensamma med skulden.

Innan de allra första orangefärgade kuverten skickades ut testades informationsupplägget på ett 20-tal försökspersoner. Fyra av dem bröt ihop och grät när de såg in i sin nya, framtida ekonomi.

Vem höll i yxan när det gamla samhällskontraktet slogs sönder? Enligt Sangregorio är det åtskilliga som fingrat på skaftet. Förutom Bo Könberg framhåller hon socialdemokraterna Anna Hedborg och Ingela Thalén. Bakom dem skymtar ideligen reformens grå eminens, SACO-ekonomen Jan Bröms. Det var han som i alla sammanhang nötte in budskapet att fler borde arbeta längre upp i åldrarna. Syrligt meddelar Sangregorio att Bröms själv gick i pension redan vid 60 års ålder, med ett ytterst förmånligt avtal.

Lanseringen av det nya pensionssystemet blev en massiv fördumningskampanj, menar Sangregorio.

Lanseringen av det nya pensionssystemet blev en massiv fördumningskampanj, menar hon, där medierna, och framför allt public service, gjorde drängtjänst åt politiken i stället för att på allvar granska och ifrågasätta.

Pensionssystemet är komplext och för de flesta av oss omöjligt att i detalj begripa. Men Inga-Lisa Sangregorios gastkramande berättelse bärs inte av enskilda sifferexerciser utan av förmågan att koppla både människan och hennes plånbok till politikens sällan skildrade vardagsarbete.

Vad boken heter? ”Blåsningen”, förstås.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons