Annons

Carl Otto Werkelid:Så blev Akademien en modern institution

Många av de anklagelser som under det senaste året har riktats mot Svenska Akademien har präglats av en närmast arrogant okunskap. Den nya studien ”Svenska Akademiens modernisering 1913–77” ger perspektiv inte minst på idag vanliga fördomar om institutionens otidsenlighet.

Under strecket
Publicerad

Karl Ragnar Gierow, ständig sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur.

Foto: Gösta Wirén/IBL Bild 1 av 1

Karl Ragnar Gierow, ständig sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur.

Foto: Gösta Wirén/IBL Bild 1 av 1
Karl Ragnar Gierow, ständig sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur.
Karl Ragnar Gierow, ständig sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur. Foto: Gösta Wirén/IBL

Svenska Akademien är sig inte lik och det har den aldrig varit. Under det gångna året har den blivit – och än mer framstått som – i högre grad olik sig än tidigare, men somligt finns att ­känna igen; dess 232-åriga historia saknar inte inslag av strid och skandal. En ny bok ger påminnelser om sådant, en volym som förmedlar kunskap och orientering som kan bli en välbehövlig motvikt till den dominerande rapporteringen om Akademiens sena händelseutveckling. På sina håll har medier, och inte bara medier, förfallit till en kampanjliknande ensidighet och uppvisat generande okunskap i snabba domslut över människor och verksamhet. Kommer Kristina Lugn att beröra sådant i sitt direktörstal vid högtidssammankomsten i kväll när en svårt sargad akademi sammanträder, en rest-akademi som genom inval av tre nya ledamöter försöker konsolidera sin framtid och sitt anseende? 

Annons
Annons

Redan titeln kan utmana i rådande läge; ”Svenska Akademiens modernisering 1913–77. Under Karlfeldts, Hallströms, Österlings & Gierows tid” (Carlssons), en tegelsten om 750 sidor. Författare är Per Rydén och Jenny Westerström, litteraturvetare och professorer i Lund, båda med gedigna sakkunskaper; bland annat publicerade Rydén 2010 en bok om Carl David af Wirsén och 2013 utkom Westerström med två volymer som följer Anders Österlings liv och gärning tätt i spåren. Den period de nu skildrar för­anleder Akademiens tidigare kanslichef Odd Zschiedrich att i förordet reflektera över den utveckling Sverige då uppvisade, och han gör det med en bild hämtad inifrån: ”Hon [Selma Lagerlöf] satt redan 1914 i De Adertons krets och hade erhållit Nobelpriset i litteratur redan 1909 men var utan möjlighet att påverka sammansättningen i sitt lands parlament fram till andrakammarvalet 1921.” 

Det är bara en av påminnelserna i boken om att den otidsenlighet som ofta, inte minst nu, tillvitas Akademien, i många fall springer fram ur arrogant okunskap.

Sant är att 1800-talet uppvisade klara nedgångsperioder för Akademien på grund av oförmåga att, inte minst litterärt, beakta sin tid. Personstrider och skandaler fanns när seklet gick mot sitt slut. När ”akademien i Stockholm” med början 1897 började diskutera huruvida den kunde ta sig an utdelandet av Alfred Nobels donation för ett litteraturpris, gick vågorna höga mellan två hårdföra fraktioner. Några såg riskerna med att utgöra en tribunal för den ­internationella litteraturen, andra såg bokstavligen gränslösa möjligheter öppna sig. Wirséns linje vann till slut; som ständig sekreterare från 1884 till sin död 1912 hade han alla skäl att anamma möjligheten till återupprättad glans och ära. Hans närmast despotiska ledarstil hade ­orsakat mycken osämja inom De Aderton och hård kritik utifrån, och hans ofta självsvåldiga, maktlystna, egocentriska sätt att leda arbetet gick inte sällan över styr på sätt som, till nyligen, saknat likheter. 

Annons
Annons

Det är här, i arvet efter Wirsén, som ”Svenska Akademiens modernisering” tar avstamp. Till den begåvade men skarpt motsägelsefulle Wirséns förtjänster hörde att han, med manipulativ fördelning av beröm och kritik, framodlade två av sina efterträdare; både Erik Axel Karlfeldt och Per Hallström valdes in i den akademi Wirsén dompterade, 1904 respektive 1908. Dessbättre visade sig båda ha integritet och mognad nog för att självständigt forma sina år på sekreterarposten, Karlfeldt 1913–31, Hallström därefter fram till 1941. 

Det är Per Rydén som skriver om dessa båda intressanta och för De Aderton betydelsefulla gestalter där Karlfeldt är betydligt lättare att omhulda än den Hallström som, dessbättre bak lyckta dörrar, kom att odla sympatier för Hitler. ”Med tanke på hur stora motsättningarna varit överträffade det alla förväntningar”, skriver Rydén om ­valet av Karlfeldt. I en successiv förvandling kom han ”att framstå som allas man”. Det blev Karlfeldt som genom att lyssna, tänka, lära och samverka just successivt kom att modernisera, man kunde säga professionalisera, Akademiens verksamhet i riktning från en ärebetygad för­samling till en arbetande gemenskap. Som en udda detalj upplyses vi om att den pension som tillfaller avgångna sekreterare och som i rådande uppståndelse löjeväckande lystet använts för att exemplifiera ledamöternas lyxliv, på inget sätt är en nykonstruktion; den beslutades just vid Karlfeldts tillträde, 1912. Själv fick han inte del av den ­eftersom han dog på sin post, ännu inte 67 år. ”Som sekreterare var han oöverträfflig och omutligt rättrådig” är en av erkännsamma formuleringar i Sven Hedins minnesord. Anders Österling, sedermera efterföljare på posten, instämde: ”Det är obestridligen till väsentlig del hans förtjänst, att Gustaf III:s stiftelse är en levande institution; hans rakryggade hållning och hans goda omdöme ha både utåt och inåt verkat som en borgen.” 

Annons
Annons

”Han blev en lyckad eller rentav lycklig sekreterare” summerar Rydén, som också går in på det delikata faktum att Karlfeldt av sina egna tilldelades ett postumt Nobelpris, detta efter att många år tidigare ha föreslagits men tackat nej.

Hallström? I dagens Sverige en bortglömd man, född 1866, död först 1960. Civilingenjör till yrket, en vida beläst och orienterad litteraturmänniska, författare till noveller, romaner, diktsamlingar och dramer, dessutom Shakespeareöversättare. Efter 23 år i Akademien utsågs han till sekreterare, senare än Wirsén hade tänkt sig. Rydén beskriver honom som en motsatsernas man vars flit var ”överlägsen alla andras”, en litterärt sett konservativ vakthållare som under många år i Nobelkommittén kom att föra den delen av uppgiften avsevärt framåt. I övrigt tycks han inte ha givit impulser till förnyelse utan valde att förvalta den expansiva period som varit Karlfeldts. Sträng och med ”avancerad och uppfordrande smak” överraskade han i sina pläderingar för Nobelpriset genom att välja ”moderna och gångbara ­diktare” framför förnyare. Det ska påpekas att det rakt ­genom Rydéns och Westerströms skrivningar förs upp­lysande resonemang om det litterära Nobelprisets utveckling under de fyra sekreterarna. En summering av Hallströms insats riskerar att bli orättvis om man säger att den dominerades av hans Nobelarbete, men det är onekligen den bild vi får. Intressant är att Selma Lagerlöf var en av hans främsta tillskyndare bland De Aderton; upptagen som hon var av sitt eget, deltog hon oregelbundet i sammanträdena, men också hon lade särskild vikt vid Nobelpriset och hade till och med ivrat för att Hallström själv skulle få det.

Annons
Annons

Rydén och Westerström är så inlästa på sitt stoff att man som läsare ibland hade välkomnat färre detaljer till förmån för bredare penseldrag. Det hade gjort framställningen mer inbjudande och läsbar; det man möjligen hade förlorat är rikedomen på sakuppgifter om stort och smått, vilket man i och för sig ogärna vill. En strängare redigering kunde dock ha uteslutit frekventa omtag, upprepade resonemang och förhållanden liksom en del slutsatser. En mer noggrann korrekturläsning hade också varit önskvärd; ett helt stycke text på sidan 369 återkommer på sidan 371. Med det sagt är jag imponerad av de båda författarnas djupdykningar i den rika historia som kan få implikationer för Akademiens moderniserade framtid. 

En annan reflektion är att Westerströms ambitiösa tvåbandsbiografi över Österling närmast gör det till en överloppsgärning att han så snart ägnas nästan 200 sidor också i denna volym. Hans betydelse i 1900-talets moderniseringsprocess kan inte överskattas, därtill var han ­sekreterare i 23 år (1941–64) varav krigsårens inställda Nobelpriser blev en vådlig sak att hantera. Så visst, han hör i omistlig grad till de fyras gäng; här får omnämnandet dock bli summariskt. 

Till Akademien kom han rekordung 1919, 35-årig nybliven kulturchef på Svenska Dagbladet med villa i Äppelviken som löneförmån (det var då det). Österling fortsatte under lång tid att dubbelarbeta och bedrev tidvis också polemik i spalterna mot kollegerna i Akademien; både hans dubbla uppdrag och hans öppenhet gentemot medierna är för längesedan omöjligheter. Till hans utrustning hörde en ljus natur och en järnhälsa som gjorde att han vid 97 års ålder inte visste vad en förkylning var. När Gunnel ­Vallquist 1982 efterträdde honom på stol 13 kallade hon honom ”söndagsbarn”. Beaktande hans obesvärade hållning inför decennier av enorma arbetsbördor framstod nog de flesta som måndagsexemplar. Till hans förtjänster, ”epokgörande för den svenska insatsen för världslitteraturen”, räknar Westerström att Hesse, Gide, Eliot och Faulkner direkt efter andra världskriget Nobelbelönades. Också invalet av Elin Wägner 1944 som den andra kvinnliga ledamoten understryks av Westerström.

Annons
Annons

I Karl Ragnar Gierow kom 1962 en skarptänkt, rikt erfaren mångbegåvning på sekreterarstolen. Som Österling skåning och poet till kärnan hade också Gierow varit kulturchef på SvD och dessförinnan förlagsman och anställd på radion. Närmast kom han från ett tioårigt chefskap på Dramaten där han apropå personalen yttrade: ”80 procent är hysteriker och de andra 20 procenten finns det ingen användning för.” Var det därifrån han hämtat sin människokännedom? Hans ledning av Akademien lär ha varit en 13-årig lyckotid, mycket tack vare hans humor, blick för människor och fenomenala förmåga att finna lösningar på de mest intrikata problem. Det är synd att han inte lever. 

Gierow tog itu med konkreta problem, ekonomi, personal, Akademiens och Nobelbibliotekets rumsliga expansion; bland annat genom hans och hustrun Karins stora donationer kunde antalet priser utökas väsentligt. Det var med Gierow, förutseende som få, som 1900-talets professionalisering av Akademien gick mot fullbordan. Något av det sista han hade på sitt sekreterarbord var stävjandet av läckor angående Nobelpris och inval bland De Aderton. Hans sista planering upptog 200-årsjubileet, som då låg flera år in i framtidens dimma. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons