X
Annons
X

Carl Rudbeck: Så blev det kristna Mellanöstern muslimskt

Det var oftare pragmatiska än teologiska skäl som låg bakom att många i det medeltida Mellanöstern beslöt att konvertera till islam. Två nya böcker ­beskriver hur det gick till när muslimerna efter flera sekel av fungerande samexistens började dominera över regionens kristna, judar och zoroastrier.

En judisk och en muslimsk man spelar schack, illustration från 1200-talet.
En judisk och en muslimsk man spelar schack, illustration från 1200-talet.

Att Mellanöstern idag är ett komplicerat och konfliktfyllt område påminns vi om varje dag när vi öppnar en tidning. Det är en ständig oroshärd. Hur länge så har varit fallet är osäkert men dagens konflikter har djupa historiska rötter som i vissa fall är två tusen år gamla. Konflikterna och stridigheterna blossar upp, ligger och pyr och tar fart igen, ibland högintensiva, ibland lågintensiva, inte minst då spänningarna mellan olika religioner. Judar, zoroastrier, kristna och, från 600-talet och framåt, muslimer har bekämpat varandra. Och när de temporärt tycks ha kuvat en yttre fiende har de börjat kivas internt. Det finns förstås ingen anledning för kristna européer att förhäva sig: få konflikter har varit bittrare än de kristna religionskrigen under 1500- och 1600-talen.

Detta till synes eviga skådespel har i historieböckerna ofta skildrats i ganska generella termer, utifrån ett överhetsperspektiv, von oben, där individerna har försvunnit och de personliga rösterna tysta. I den mån sådana alls förkommer är det vanligen dramats ledande aktörer som får uppmärksamheten, kalifen i Bagdad, Harun al-Rashid (763–809) eller korsfararnas betvingare, Saladin (1137–1193).

Orsakerna till detta perspektiv är flera. En är förstås att Harun al-Rashid och Saladin är fascinerade, romantiska hjältar. En annan orsak är att vanligt folk, de små människorna, vanligen inte har lämnat några individuella spår efter sig. De föddes, levde och dog anonymt. Ett par nya böcker försöker konkretisera historien, ta ner den till markplanet, i stället för att så att säga betrakta den från läktaren.

Annons
X

Jack Tannous ”The making of the Medieval Middle East: Religion, society, and simple believers” (Princton University Press) är ett remarkabelt bidrag till vår kunskap om det senantika och medeltida Västasien. Tematiskt överlappar den med Christian Sahners ”Christian martyrs under Islam: Religious violence and the making of the Muslim world” (Princeton University Press). Båda böckerna är mäkta lärda med vindlande, finstilta fotnoter och citat på många språk. Att böcker som dessa fortfarande kommer ut är trösterika tecken på att humanistisk forskning inte ligger fullt så illa till som olyckskorpar har velat få oss att tro.

När de muslimska härskarorna vid mitten av 600-talet stormade ut ur Arabien lade de snabbt stora delar av Mellanöstern under sig. Men det betydde inte att denna del av världen blev muslimsk och omedelbart kom att omfatta islam. Eftersom folkbokföring var okänt vid denna tid är fördelningen mellan de olika religionerna osäker, men Tannous gör sannolikt att kristendomen var majoritetsreligion i området ända fram till tiden för korstågen, alltså fram till 1100-talet.

Den värld som de segrande muslimerna mötte var inte homogen; det rådde inte frid, fröjd och endräkt. Den senantika kristendomen i Mellanöstern hade sina egna konflikter som Tannous ägnar en detaljerad analys. De kristna kunde inte komma överens om nattvardens funktion, vem som fick ta den och hur den fick firas. Ett ännu större tvistefrö var Kristi natur. Människa eller gud, både och eller någonting mittemellan? Detta spörsmål gav upphov till långa och hetsiga debatter, desto hetsigare eftersom det var minst sagt svårt att hitta empiriska data som stöder den ena eller andra ståndpunkten i frågan. Denna diskussion fördes av en liten elit och det är bara denna grupp som har lämnat explicita spår efter sig. Tannous frågar sig hur dessa diskussioner relaterade till vanligt folk, det han kallar ”enkla troende” som inte bara var ”teologisikt illitterata” utan ofta analfabeter. Dessa kunde svårligen ha några egna åsikter i teologiska spetsfundigheter utan trodde som de blev tillsagda att tro eller som deras familj eller närmaste omgivning trodde. Med stor skicklighet, lärdom och skarpsinne blottlägger Tannous de indirekta spår som vanligt folk lämnat efter sig.

Detta var den värld som muslimerna mötte och styrde när de en gång hade tillskansat sig makten. Att det var en ibland brutal konfrontation mellan två religioner är ovedersägligt, men oftare var mötet, åtminstone till en början, ganska fredligt eller i alla fall inte våldsamt. De kristna tilläts i stor utsträckning fortsätta med sin tro, de fick vanligen ha sina kyrkor i fred och där bäst de ville hålla sina gudstjänster. Vad de inte fick göra var att missionera och försöka omvända de nya herrarna till den kristna läran. Att det var muslimerna som bestämde stod tidigt klart. 

Så långt dokumenten tillåter beskriver Tannlous det religiösa landskapet ur ett vardagligt perspektiv. Ofta gifte sig muslimska män med kristna kvinnor, inte sällan slavar som hämtats från de erövrade områdena. Ett par kalifer från både umayyad- och abbasid-dynastierna hade kristna mödrar. Några kalifer lär till och med ha haft blonda skägg. Att barnen i sådana äktenskap blev muslimer var en självklarhet. Det var ofta genom äktenskap som den muslimska populationen växte på den kristnas bekostnad. Massomvändesle förekom också där stora grupper bara hade att rätta sig eller ta de ofta blodiga konsekvenserna av att vägra. 

Att islam växte är föga förvånande. Många blev muslimer av opportunistiska skäl. Härskarna var muslimska och för att bli framgångsrik i denna nya värld var det fördelaktigt att bekänna sig till de nya herrarnas religion. Inget konstigt med det. Liknande motiv har man sett långt senare när människor går med i ett politiskt parti för att ett sådant medlemskap gagnar karriären. Eller så blev man muslim för att behålla en god grannsämja. Alltså orsaker som inte hade något att göra med den ena eller andra religionens innehåll.

De flesta av dessa tidiga muslimer hade, gissar Tannous och gör det på goda grunder, ganska vaga uppfattningar om vad som skilde en religion från en annan. Den stora massan utgjordes av vanligen oskolade bönder som varken hade intellektuella redskap eller tid att sätta sig in de teologiska skillnaderna mellan kristendom och islam eller att ha egna bestämda åsikter om den kristna treenigheten och om den i själva verket är en form av polyteism. De fogade sig och långsamt men säkert islamiserades deras värld.

Tannous vänder sig flera gånger i sin omfångsrika bok mot en förhärskande syn på medeltiden i Mellanöstern, både den kristna och muslimska epoken. Att det är elitens idéer som har överlevt och idag är tillgängliga för forskare betyder inte att de var dominerande. Tannous menar att flera vanliga framställningar av dessa sekel får dem att framstå som vore de ett ständigt pågående högre doktorandseminarium i kristen och muslimsk teologi. Så kan det självfallet inte ha varit.

I slutet av sin bok ställer han den franske historikens Henri Pirennes tes om att vi här bevittnar ett tydligt brott mellan en epok och en helt ny era mot några ord av en tysk dominikan som levde i Palestina i slutet av 1200-talet. Denne munk skriver att ”många säger att detta är saracenernas kungarike men i själva verket är alla kristna utom fogden och skattmasen och deras familjer”. Tannous lutar åt att det var munken som har mera rätt än den franske professorn.

Visst förekom det ofta blodiga konflikter mellan kristna och muslimer.  Det är ämnet i Christian Sahners noggranna studie av kristna martyrer. Somliga har menat att dessa berättelser är påhittade i polemiskt antimuslimskt syfte och saknar verklighetsförankring. Sahner som har läst massvis av dessa skildringar menar dock att de har så många gemensamma drag att de inte går att avfärda som fromma påhitt. 

De kristna lämnades ofta i fred men det hade sina gränser och när dessa gränser överskreds var de muslimska härskarna inte sena att brutalt straffa avfällingar. Speciellt allvarligt såg de på sådana som konverterat till islam men som sedan ville återvände sin kristna tro. Vanligen gav man avfällingen tillfälle att ångra sitt tilltag innan man först kastade honom eller henne i en fängelsehåla. Hjälpte inte det var det stupstocken som gällde. Fler av dessa skildringar excellerar i våld. 

Här möter vi ett slags tidig angivarkultur där man spionerade på varandra för att på sätt avslöja kryptokristna, sådana som låtsades vara muslimer men som själva verket fortsatte att vara kristna. Ofta rörde det sig om konflikter inom familjer där barnen till en muslimsk far och en kristen mor vägrade att bli muslimer eller bara låtsades vara det.

Ofta sökte dessa martyrer sitt martyrskap. De hädade och förolämpade profeten Muhammed. De sökte döden. Dessa berättelser, som huvudsakligen är hämtade från tiden fram till ungefär år 900 och så gott som alla är skrivna av kristna författare, måste förstås läsas kritiskt. De är på inget vis objektiva vittnesmål. Situationen blir än mer problematisk då ytterst få muslimska källor talar om kristna martyrer. Genom sin noggranna genomgång och jämförelser mellan martyrberättelser hämtade från al-Andalus (Iberiska halvön) i väster till Syrien och Armenien i öster lyfter Sahner fram så många likheter och paralleller som övertygar åtminstone denna läsare om att de bygger på verkliga händelser.

Dessa två böcker, som båda är reviderade doktors­avhandlingar från Princeton, och skrivna under överinseende av senantikens store historiker Peter Brown, komplicerar på ett värdefullt vis den vanliga bilden av ett Mellanöstern som ena dagen var kristet för att i nästa bli muslimskt. Vad som skedde var en långsam förändring där kristna länge levde sida vid sida med muslimer, inte alltid i fredligt men trots allt i ett fungerande modus vivendi.

Både Sahner och Tannous är historiker som inte vill dra alltför långtgående paralleller mellan då och nu. Som läsare och recensent behöver man inte vara lika försiktigt. Man slår ihop böckerna med sorg i hjärtat. Den 2 000 år gamla kristna närvaron i Mellanöstern är idag mer hotad än vad den någonsin tidigare har varit och, om förändringen fortsätter i samma takt som under de senaste åren, är den snart ett minne blott.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

En judisk och en muslimsk man spelar schack, illustration från 1200-talet.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X