Annons

Carl Rudbeck:Så blev islam en del av Sverige – men ändå inte

Muslimer har funnits i Sverige sedan urminnes tider, men fortfarande är många av kärnfrågorna kring hur det liberala samhället ska förhålla sig till muslimska regler olösta. I ”Islam i Sverige. De första 1 300 åren” beskriver Simon Sorgenfrei hur banden mellan Sverige och islam förändrats genom historien.

Under strecket
Publicerad

Katarina kyrka och Stockholms moské på Södermalm.

Foto: Dan Hansson Bild 1 av 1

Katarina kyrka och Stockholms moské på Södermalm.

Foto: Dan Hansson Bild 1 av 1
Katarina kyrka och Stockholms moské på Södermalm.
Katarina kyrka och Stockholms moské på Södermalm. Foto: Dan Hansson

Relationen mellan islam och Sverige är av gammalt datum. Vi talar om mer än 1000 år. När de första muslimerna besökte vårt land kommer vi väl aldrig att få veta, men av spåren att döma var det för mycket länge sedan. Arkeologer har hittat silverskatter med arabiska mynt som i och för sig kan ha kommit hit via mellanhänder. Människor som bebodde vad som idag är Sverige kan ha deltagit i korstågen och arabiska resenärer vågade sig upp hit. Någon tidig skildring finns inte. Det närmaste vi kommer är resenären Ibn Fadlan som någon gång på 900-talet mötte vikingar vid floden Volga. Han fann dem smutsiga, grova och allmänt motbjudande. Inte så överraskande med en resenär som kommer från en kultur där rituella tvagningar hör till den dagliga rutinen. Men de personliga kontakterna tycks ha varit sällsynta och skulle länge så förbli.

Annons
Annons

Ett par hundra år fram i tiden var det mest med Osmanska riket som Sverige hade diplomatiska kontakten. Diplomaten Clas Brorson Rålamb skildrar målande sin tid vid Höga porten i sin ”Diarium under resa till Konstantinopel 1657–1658”. Den svenske diplomaten beskriver kärnfullt turkarnas religion som ”skatta Christum för en sann och stoor Prophet”. Om domedagen heter det att de rättrogna ska träda in i himmelriket där de inte finns ­någon ”wånda och wederwärdighet” medan resten av mänskligheten ”skola nakne, hungrige, torstige, på fötterne krypande, af räddhoga sig pissande qwarblifwa”.

Kunnigt beskriver Simon Sorgenfrei i sin ”Islam i Sverige. De första 1 300 åren” (Myndigheten för stöd till trossamfund) de historiska banden mellan Sverige och islam. Ganska snabbt kommer går han igenom de första tolv ­seklerna och kommer fram till 1900-talet och vår egen tid som väl får sägas vara boken egentliga ämne.

Sverige har den kloka vanan att inte åsikts- eller relig­ionsregistrera sina medborgare så det finns inga säkra siffror på hur många muslimer som bor i Sverige idag. Det finns inte heller någon tillfredsställande definition på vem som ska räknas som muslim. Räcker det att ha en familjebakgrund i ett muslimskt land eller ett muslimklingande namn eller måste man vara en person som regelbundet besöker en moské och noggrant följer islams bud? Det finns så att säga kulturella muslimer och religiösa muslimer. Jag har till och med i en bok sett kategorin ”icke-troende muslimer”. Ungefär som med kristna: de som firar jul och påsk men som annars sällan går i kyrkan och som inte stort bekymrar sig om Guds eventuella existens. ­Också ateister uppvuxna i moderna europeiska samhällen är märkta av kristendomen.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Så alla siffror blir osäkra, dels för att man inte registrerar religionstillhörighet, dels för att man inte riktigt vet vilka man egentligen ska räkna. Somliga talar om upp­emot en miljon muslimer i Sverige, andra talar om cirka 150 000 som är medlemmar i de muslimska församlingar som erhåller statligt stöd.

I början av 1900-talet kom de första ”permanenta” muslimerna till Sverige, bland andra några ryska körsnärer som önskade att bedriva verksamhet i Stockholm. ­Sorgenfrei har grävt i arkiven för att belägga den tidiga etableringshistorien och de svårigheter dessa tidiga muslimer stötte på när de ville utöva sin religion. Det skedde under knappa omständigheter i privata hem. I den mån som de alls väckte någon uppmärksamhet var det, visar tidningsklippen från tiden, mest som ett kuriöst och ­exotiskt inslag i Stockholms stadsbild. Det var en tid då ”Tusen och en natt” var sinnebilden för islam, inte jihad.

Snart skulle detta ändras och merparten av Sorgenfreis bok ägnas åt islam i det moderna Sverige. Eller kanske ska man säga ”islamer” eftersom författaren klart visar att ­islam kommer i många former. Redan tidigt splittrades islam i fraktioner som genom seklerna har stridit med varandra. Efter 1 300 år ligger sunni och shia fortfarande i luven på varandra. Den muslimska världen som idag sträcker sig från Marocko till Indonesien visar upp stora lokala variationer.

Detta har påverkat islam i Sverige som ofta har speglat världspolitiska händelser i form av flyktingströmmar. ­Under kriget på Balkan kom många från Bosnien, oroligheter på Afrikas horn har fört hit människor från Somalia, det muslimska maktövertagandet i Iran, krigen i Irak, Syrien och Afghanistan har satt sin prägel på de männi­skor som söker sig hit. Till det kommer en arbetskrafts­invandring från bland annat Turkiet.

Annons
Annons

En skillnad är att man för några årtionden sedan trodde att arbetskraftinvandring bestod av tillfälliga besökare. Huvudsakligen män arbetade här ett tag, sparade ihop lite pengar och återvände sedan till sina hemländer. Få tror längre på det scenariot. De flesta stannar i det nya landet.

Simon Sorgenfrei, som undervisar i religions­vetenskap vid Södertörns högskola, har gjort en förtjänstfull sociologisk insats. Han har åkt runt i Sverige, besökt moskéer, talat med imamer och andra troende. Utan att själv ta ställning till vad som är rätt och fel islam beskriver han inkännande hur olika muslimska grupperingar skiljer sig från varandra; shia har sina ritualer som skiljer sig från ahmadiyya-muslimer som sin tur är olika de församlingar med medlemmar som huvudsakligen kommer från Bosnien eller Somalia. Här finns också sufiska muslimer som praktiserar sin alldeles egna form av religionen där de reciterar Guds namn. Både ahmadiyya-muslimer med rötter i Sydasien och sufier ses ofta med ganska oblida ögon av konkurreranden grupper.

Sorgenfrei visar hur dessa islamiska församlingar är mer än bara platser för religiös kult. Många moskéer blir till fritidsgårdar för vilsna ungdomar, de hjälper männi­skor att komma in i det svenska samhället och försöker förklara vilka regler som gäller här. Språket blir en viktig del i denna socialiseringsprocess. Arabiskan är islams språk men långt ifrån alla muslimer talar eller kan läsa arabiska, speciellt inte den gammalmodiga form på vilken Koranen är avfattad. Lyckligtvis har vi flera goda översättningar till svenska. Konstigt nog verkar det som om de flesta församlingar använder sig av Knut Bernströms ganska fria översättning och inte K V Zetterstéens ytterst trogna version. Helt nyligen i ett franskt tv-program om Koranöversättningar lyftes just Zetterstéens fram som en av de bästa på något europeiskt språk.

Annons
Annons

Lite försiktig blir Sorgenfrei när han kommer in på ­minerat område och den svåra frågan om islams ställning i ett liberalt och trots allt ännu ganska upplyst Europa. I en programförklaring av Sveriges muslimska förbund heter det: 137: ”Att förena alla i Sverige boende Muslimer till ett gemensamt islamiskt mål; att skydda, bevara och förstärka deras Islamiska identitet; att arbeta för den Muslimska gemenskapens andliga och materiella välfärd, att skapa sådana yttre förhållanden som möjliggör [för] muslimer att kunna leva sina liv i enlighet med Islams lära som finns uttryckt i Al-Qur’an och As-Sunnah.” Till det kommer önskan och ambitionen att bedriva en missionerande verksamhet.

Frågan blir i vilken grad det övriga samhället ska tumma på sina regler och övertygelser för att låta ortodoxa muslimer praktisera sin version, och hur bestämt myndigheter ska säga till dem: här gäller vissa demokratiskt fattade beslut och lagar och det är bara att passa och rätta sig. ­Polygami är förbjudet. Kvinnan är likställd med mannen. Om Koranen ger mannen rätt att misshandla kvinnor (sura 4 vers 34) så tillåter vi det ändå inte. Svensk lag står alltid över Guds ord. I Sverige har vi yttrandefrihet och den innefattar rätten att häda och håna också sådana idéer som fromma – både muslimer och kristna – håller för heliga. Här finns ingen plats för kompromisser.

Att rätt och slätt hävda att kristendomen med vetenskap, tolerans, upplysning och mänskliga rättigheter har skapat en bättre civilisation än den muslimska borde varken vara riskabelt eller ens särskilt kontroversiellt, men det har tyvärr blivit det. Det är väl ändå ingen slump att migrantströmmarna går från den muslimska världen till den kristna.

Annons
Annons

Men legitimerar inte en sådan oförsonlig inställning ­islamofobi? Egentligen borde man undvika själva ordet islamofobi, som vanligen innefattar negativa inställningar till både islam och muslimer. Alla muslimer ska ­behandlas med samma respekt och värdighet som alla andra människor, men det betyder faktiskt inte att man också måste gilla och respektera islam. Man måste få ställa frågan om islams ställning i det västerländska samhället. Många har tagit alldeles för lätt på den frågan eller varit rädda för att alls diskutera den eftersom man då riskerar att avfärdas som islamofob.

Islam är en gammal religion som inte har genomgått en reformation. I de flesta muslimska länder, de må vara ­sunni eller shia, är islam statsbärande religion. Hädelse, den som visar vanvördnad för profeten eller som vanhelgar Koranen, riskerar livhanken. De flesta försök till liberalisering har misslyckats. Så inte undra på att det uppstår konflikter när stora mängder människor från dessa länder kommer till ett Europa med helt andra traditioner som premierar det öppna samhället och kritiskt tänkande.

Visst kan Sverige och väst visa att vi på många punkter fortfarande är ganska toleranta samhällen. Om kvinnor vill bära hijab – huvudduk – så är det i de flesta sammanhang inget problem. För inte länge sen kunde ju inte fina damer visa sig på stan utan att bära hatt. Huruvida muslimer ska ha rätt att ta ledigt för att kunna närvara vid fredagsbönen är inget staten ska lägga sig i, utan det bör vara en fråga mellan muslimerna och deras arbetsgivare. Man kan till och med tänka sig muslimska arbetsgivare som säger att om du vill jobba hos mig måste du ta ledigt på fredagar.

Inga problem så långt. Men vi kommer snabbt till en linje som handlar om några av upplysningens kärnvärden och då får vi inte sväva på målet även om det kan stöta muslimska känslor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons