Annons

Andres Lokko:Så blev kläderna vår tids skivomslag

Fans köar utanför en affär som säljer de senaste ”merch” från Kanye Wests Pablo-kollektion.
Fans köar utanför en affär som säljer de senaste ”merch” från Kanye Wests Pablo-kollektion. Foto: IBL
Under strecket
Publicerad

Allt ständigt återkommande prat om vinylens återkomst är fruktansvärt larvigt. Tack. Nu fick jag det sagt. I reportage efter reportage - på tv, i tidningar och tidskrifter - är det alltid någon som med en lätt nostalgisk tår i ögonvrån blir lycklig av att en produkt de känner igen liksom har gjort musiken – för dem - möjlig att ta på igen, alltså begriplig och isolerad från allt annat. Så som den såg ut förr. Problemet är att det är just det där ”allt annat” som gör popmusik så fruktansvärt intressant just nu.

Ett av de bästa tv-programmen om musiken och ”allt det där andra” är, givetvis, ”Keeping up with The Kardashians”. I Sverige sänds det på lilla Kanal 11 på onsdagskvällar. Det räcker för mig. Jag hinner inte riktigt leta upp dem i amerikansk realtid och är ganska nöjd med att försöka pricka in dem när de når min traditionella tv-apparat.

Det må verka som blott en liten detalj men alla Jenners, Kardashians och Wests går ju omkring i överdimensionerade skivomslag som vore det den naturligaste saken i världen. De flesta av dem kommer från – alltså Kim Kardashians man - Kanye Wests kollektioner, ibland de han har gjort för sitt senaste album ”The life of Pablo” men lika ofta från hans Yeezy-kollektioner som produceras tillsammans med designern Demna Gvasalia från det omhuldade franska modehuset Vetements. Kanske bör man precis här nämna att ett av Vetements nyckelplagg är en vanvettigt dyr kopia av en Snoop Dogg-tröja?

Annons
Annons

I en återkommande biroll i ”Keeping up with The Kardashians” dyker även rapparen Tyga upp, även han helst klädd i musikrelaterade plagg: alldeles nyligen till exempel från topp till tå i klassiska streetmärket Supremes samarbete med Black Sabbath från i våras.

Vad den här dokusåpan så utmärkt tydliggör för en publik som inte sentimentalt längtar tillbaka till en tid då musik pressades på fysisk plast är hur ingenting egentligen förändras: allt faller förr eller senare på plats och det uppstår ganska omgående något av ett status quo där endast distributionskanaler och material har förändrats en smula. Men egentligen visar det sig att vi vill åt ungefär samma saker som alltid. Tycker man verkligen om någon artist så vill vi ha mer än bara deras rock.

Den mer konservativa musikkonsumenten propagerar då gärna för LPns – eller till och med CDns - texthäften och omslag. De flesta andra av oss köper en t-shirt, gärna långärmad, istället. Man kan hävda att digitaliseringen av rocken i sin linda tvingade fram alternativa inkomstkällor för band och artister. Och turnétröjan blev därför viktigare än den kanske någonsin hade varit tidigare i historien. Men det här var mer än ett decennium sedan.

Idag har kläder transformerats till vår tids motsvarighet till skivomslaget och har gjort det inom så gott som alla genrer: men det går inte att komma ifrån att de är både stiligast, självklarast och snabbast i hiphop, grime och r’n’b.

I punk och metal har en merchandise-uniform länge utgjort en del av publikens traditionsenliga identitet. I hiphop, grime och r’n’b har den inte det. Där har man snarare strävat efter att bara klä sig så dyrt och hippt som det överhuvudtaget är möjligt, helst för att försöka överglänsa artisten som råkar stå på scenen. Så hur når man den publiken?Och kanske dessutom sådana som, eh, mig?

Annons
Annons

Man gör sin merch - som det förstås förkortas i vardagstal - limiterad och gärna aningen komplicerad att få tag i, man finstuderar samt annekterar modevärldens mest pålitliga recept för hyfsat ögonblicklig framgång. Och man anlitar just de formgivare och fotografer som man i en tidigare era hade bett skapa just ens nästa skivomslag. Eller så löper man hela linan ut och samarbetar med de klädmärken och modehus man drömt om att ha råd att bära. Det resulterar, hur man än väljer att göra det, i en uppsjö av albumomslag, om än i tyg istället för papp.

När jag öppnar min garderob noterar jag att den aldrig har innehållit så många plagg med någon form av rock på. Låter jag bli att tänka efter kan jag spontant känna att jag – som det brukar heta – har gått i barndom när jag ser alla hopvikta högar med plagg som pryds av house- och technomotiv (de flesta från brittiska The Trilogy Tapes som delar designer med skatemärket Palace), en Gucci Mane-tischa, en alldeles nyköpt Slayer-keps som jag inte ens har hunnit bära utomhus än och skor som formgetts av Kendrick Lamar och Kanye West.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons