Annons

Lars Lönnroth:Så blev Loke och Tor 2000-talets tonårsidoler

Den fornnordiska mytologin var länge nära att kidnappas av högerextrema rörelser, men på senare år har inte minst anglosaxiska fantasy-­författare lyckats gjuta nytt liv i det isländska sagoarvet. Nu finns Neil Gaimans moderniserade gestaltning av myterna i svensk översättning.

Under strecket
Publicerad

Chris Hemsworth i huvudrollen i Kenneth Branaghs film ”Thor” (2011), baserad på Marvel-serien ”The mighty Thor”.

Foto: IBL

Tor i Marvels skepnad.

Foto: Annie Eagle/IBL

Neil Gaiman

Foto: Sophia Quach

Chris Hemsworth i huvudrollen i Kenneth Branaghs film ”Thor” (2011), baserad på Marvel-serien ”The mighty Thor”.

Foto: IBL
Chris Hemsworth i huvudrollen i Kenneth Branaghs film ”Thor” (2011), baserad på Marvel-serien ”The mighty Thor”.
Chris Hemsworth i huvudrollen i Kenneth Branaghs film ”Thor” (2011), baserad på Marvel-serien ”The mighty Thor”. Foto: IBL

Eddans fornnordiska myter uppfattades ännu i min barndom som något heligt, ett fosterländskt arvegods som vittnade om germanska förfäders ära och gärna åberopades på nationella högtidsdagar. Genom nazisters och ­högerextremisters missbruk av arvegodset blev det komprometterat och försvann som så mycket annat ur skolundervisningen – för att dock, i de yttersta av dessa dagar, återuppstå i ny gestalt. Dels som källor för religionsforskare, dels som underhållning i barnböcker och tecknade serier men framför allt inom den så kallade fantasy-genren med verk som ”Ringarnas herre” och ”Game of thrones”. 

Som källor om fornnordisk religion är myterna dock problematiska. Såväl den poetiska Eddans gudadikter och hjältedikter som gudamyterna i Snorre Sturlusons prosaiska Edda är ju nedskrivna först på 1200-talets Island, mer än 200 år efter kristendomens införande. Radikalt ­käll­kritiska forskare som den tyske religionshistorikern Walter Baetke har med rätta hävdat att de är påverkade av kristet tänkande och därför ganska odugliga som vittnesbörd om den förkristna religionen, vanligen kallad asaläran. Men eftersom det i stort sett inte finns bättre källor än eddorna, förutom ett fåtal svårtolkade runinskrifter och arkeologiska fynd, har andra forskare ändå fortsatt att åberopa dessa myter för att dra slutsatser – ofta tvivelaktiga sådana – om hednisk föreställningsvärld.  Den som ger sig in på detta område, där det mesta kan ifrågasättas, bör helst beväpna sig med åtskillig skepsis. Myterna vimlar dessutom av gåtfulla namn och begrepp, vilket inte gör tolkningen lättare.

Annons
Annons

En nyutkommen handbok av Katarina Harrison Lindbergh, ”Nordisk mytologi från A till Ö” (Historiska Media), erbjuder assistans åt den som vill orientera sig på om­rådet. Här förtecknas och beskrivs i alfabetisk ordning de flesta asar, vaner, alver, valkyrior, jättar, nornor, dvärgar, drakar och andra mytgestalter i den fornisländska litteraturen, dessutom begrepp som blot, sejd och holmgång. Det hela inleds med en något kompilatorisk beskrivning av ”vägen till den fornnordiska religionen”, där en del källkritiska problem omnämns men tyvärr inte blir ordentligt belysta, eftersom författaren ogärna tar ställning till frågor där oenighet råder mellan forskarna. Harrison Lindberghs kortfattade handboksnotiser lär inte desto mindre välkomnas med tacksamhet av läsare som gått vilse i myternas snårskog.

Likväl är det som diktverk, inte som historiska källor, som de nordiska myterna idag har bäst förutsättningar att hävda sig, inte minst när de är gåtfulla och svåra att förnuftsmässigt begripa. Och då tänker jag inte bara på Eddadikter som Hávamál och ”Völvans spådom” utan också på moderna efterföljare som den gamle germanisten Tolkiens enormt populära fantasy-verk ”Ringarnas herre”, som skickligt utnyttjat mytmotiv ur eddorna för att bygga upp ett nytt och fascinerande universum där en världsomfattande existentiell strid utkämpas mellan goda och onda krafter. Det senaste tillskottet till dessa Edda-litteraturens sentida ättlingar i fantasy-genrens spår är den brittiske författaren Neil Gaimans nu på svenska översatta omdiktning ”Nordisk mytologi från Yggdrasil till Ragnarök” (övers: Kristoffer Leandoer; Bonnier Carlsen). 

Annons
Annons

Gaiman har precis de rätta förutsättningarna för att kunna slå an på såväl unga som gamla läsare. Han är för det första väl inläst på de båda eddorna och annan mytdiktning som han älskat sedan barndomen och tydligen tillägnat sig med barnets upptäckarglädje utan att styras av lärares eller föräldrars pekpinnar. Men därutöver är han en skicklig och konstnärligt begåvad berättare som haft spektakulär framgång inom flera moderna medier och populärgenrer: tecknade serier, fantasyromaner och noveller, radiodramatik, film. 

I förordet omtalar han att hans första möte med Asgård och dess invånare ägde rum när han som sjuåring läste den tecknade amerikanska serien ”Mighty Thor”, där den fornnordiske dunderguden uppträder som superhjälte i stil med Stålmannen. Därifrån gick han vidare till andra och mer sofistikerade versioner av nordiska gudasagor tillrättalagda för barn. Till slut kom han som vuxen fram till handböcker och engelska översättningar av de forn­isländska originalen, som han omsorgsfullt började jämföra, foga samman och öva sig i att återberätta och omdikta för nutida publik. Filologer och konservativa beundrare av Eddans myter ser kanske ett sådant förfaringssätt som helgerån eller i varje fall som övervåld mot klassiska mästerverk. Men i själva verket skiljer sig Gaimans behandling av myterna föga från det som tillämpades av Snorre Sturluson själv eller andra fornisländska författare som verkade inom en medeltida muntlig tradition. Också de behandlade i allmänhet myterna fritt, lade till och drog ifrån efter eget huvud, anpassade stoffet till sin egen tids läsare och lyssnare.

Annons
Annons

Tor i Marvels skepnad.

Foto: Annie Eagle/IBL
Tor i Marvels skepnad.
Tor i Marvels skepnad. Foto: Annie Eagle/IBL

Hur har då Gaiman gått till väga? I stort sett har han strävat efter att vara trogen mot varje myts yttre händelseförlopp, men han har utvidgat det genom att förankra det som händer i en konkret miljö, så att landskap och figurer blir åskådliga som på film. Vidare bygger han upp scenerna med repliker men även kroppsspråk och mimik, så att de blir mer dramatiska. Så här skildrar han till exempel hur Tor upptäcker att hans oumbärliga vapen i kampen mot jättarna, hammaren Mjölner, har blivit stulen, en situation som Den poetiska Eddan nöjer sig med att beskriva helt kortfattat (”Vred vart Ving-Tor när han vaknade / och hammarn sin han saknade”):

Åskguden Tor, den mäktigaste av alla asar, den starkaste, modigaste och tappraste i strid, var inte riktigt vaken än, men han kände på sig att något var fel. Han sträckte ut handen efter sin hammare som han alltid hade inom räckhåll när han sov.

Han trevade runt med slutna ögon. Han kände efter och försökte hitta det trygga och välbekanta hammarskaftet.

Ingen hammare.

Tor öppnade ögonen. Han satte sig upp. Han ställde sig upp. Han gick runt i rummet.

Där fanns ingen hammare någonstans. Hans hammare var borta.

Effekten av denna påbyggnad av Eddatexten blir ju inte bara att själva situationen blir komisk som i en slapstick-fars utan också att Tor själv framstår som en svagt begåvad drulle med oförmåga att fatta även andra saker än sin hammare. Den lömske Loke, Tors motpol i gudavärlden, framstår däremot i Gaimans framställning som inte bara smartare utan också intressantare och mer fascinerande än den starke dunderguden.

Annons
Annons

Neil Gaiman

Foto: Sophia Quach
Neil Gaiman
Neil Gaiman Foto: Sophia Quach

När Loke längre fram i samma berättelse rapporterar att hammaren är stulen av jätten Trym, som vägrar lämna tillbaka den om han inte får gifta sig med kärlekgudinnan Freja, låter Gaiman Tor göra bort sig rejält genom att aningslöst be Freja göra sig beredd att genast ställa upp som jättens brud. Frejas reaktion är ett magnifikt vredesutbrott. Det är magnifikt redan i Eddan, men Gaiman bygger ut det till vulkaniska dimensioner enligt en estetik som närmast förefaller hämtad ur den tecknade filmens repertoar men samtidigt är ägnad att glädja varje sann feminist:

Freja sa inget.

Tor märkte att marken skakade, liksom väggarna. Frejas katter jamade och fräste, och de tog skydd bakom en pälskista och ville inte komma fram.

Freja knöt nävarna hårt. Hon tappade sitt halssmycke Brisingamen som föll ner på golvet. Hon tycktes inte märka något. Hon stirrade på Tor och Loke som om de var den lägsta och vidrigastre ohyra hon någonsin sett.

Tor blev nästan lättad när Freja tog till orda.

”Vilken slags kvinna tar ni mig för?” frågade hon med väldigt låg röst. ”Tror ni jag är så dum? Så lätt att bli av med? Att jag är någon som man kan gifta bort med ett troll bara för att klara er ur en knipa? Om ni båda tror att jag ska bege mig till jättarnas land, att jag ska sätta på mig brudkrona och brudslöja och uthärda det där trollets beröring och … LUSTAR … att jag ska gifta mig med honom … ja …”

Annons
Annons

Hon tystnade. Väggarna skakade till igen och Tor fruktade att hela byggnaden skulle falla ner över dem.

”UT HÄRIFRÅN”, sa Freja. ”Vilken slags kvinna tar ni mig för?”

”Men. Min hammare”, sa Tor.

”Håll tyst, Tor”, sa Loke.

Tor höll tyst. De gick ut.

Ja, visst är detta roligt och kommer säkert att uppskattas. Men är det möjligen en smula för mycket slapstick-fars? Jag känner mig aningen osäker. Dock ska villigt erkännas att Neil ­Gaimans mytversioner oftast är mycket underhållande. I avsnittet om världens undergång i Ragnarök finns också vackra poetiska formuleringar. Så till exempel när han i sista kapitlet skriver att av ”de levandes armé liksom av de dödas, av gudarnas drömmar och krigarnas, återstår ingenting annat än aska”. Eller när han på de avslutande sidorna berättar om hur den återfödde Balder och en ny generation asar kommer att upptäcka gyllene schackpjäser i det ur askan spirande gräset, och därefter spela med pjäserna på nytt.

Ändå föredrar jag nog Den poetiska Eddans ursprungliga rader i ”Völvans spådom” om vad som händer i denna sköna nya värld: ”Asarna möts / på Idavallen, / språkar om mäktiga / Midgårdsormen, / minner varandra / om märkligt som hänt / och om Fimbultyrs / forna runor. // Där skall åter / de underbara / guldtavlorna / i gräset hittas, / dem som var deras / i forna dagar.”

Som vägvisare till eddornas poetiska skönhet för en ny generation svenska läsare torde Neil Gaiman dock vara svår att överträffa. Må gärna hans omarbetning av de fornnordiska myterna, liksom hans tidigare böcker, bli en guldinbringande bästsäljare, som leder hans internationella fanclub vidare till Urds heliga källa vid världsträdet Yggdrasils rötter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons