Annons

Nya ideal gör svenska män ensamma och onödiga

Vad ska de egentligen tillföra, männen?
Vad ska de egentligen tillföra, männen? Foto: Illustration: Jennifer Dysell

Överallt vittnar kvinnor om hur de klarar sig bättre på egen hand. Men för de svenska männen går det sämre. Margit Richert ser hur män blir ensamma och överflödiga när gamla ideal krockar med nya.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Två mig närstående pojkar blev sittande på rummet framför datorn. Det var inte något särskilt som hände, utan snarare allt det som aldrig blev: arbetet, kärleken, livet. Och där sitter de fortfarande, tio år senare, som ensamma män.

Det har nog aldrig varit så svårt att vara man som idag. Allt ska han ställas till svars för: kolonialismen, ojämställdheten, våldet. Industrijobben har försvunnit till förmån för en kvinnligt kodad tjänstesektor.

Traditionellt manliga dygder har blivit överspelade i ett samhälle där det som premieras är mjuka värden. Männen betraktas som så onödiga – vad ska vi med dem till? Vad ska de egentligen tillföra?

Och dessutom är han ensam. Enligt SCB har 17 procent av svenska män ingen nära vän – och ju äldre männen blir, desto färre blir vännerna. Bland svenska män i åldrarna 65–74 år saknar 26 procent en nära vän. Det får givetvis konsekvenser både för samhället och för individen.

All forskning visar att man blir sjukare, fattigare och, föga förvånande, olyckligare av brist på nära relationer. Susan Faludis bok ”Ställd – förräderiet mot mannen” är fortfarande en av de bästa undersökningarna av mannens nya livsvillkor i det postindustriella samhället.

Annons
Annons

Internetporr istället för intimitet, Flashback som ersättning för meningsfulla samtal, onlinepoker och nätspel som garant för snabb adrenalintillförsel. Hårddraget och onyanserat? Absolut. Men inte nödvändigtvis osant.

Hon driver den ganska självklara tesen att de som drabbas hårdast av mansrollen är männen själva. Boken retade upp inte bara feminister som såg henne som en femtekolonnare, utan även många män: offerrollen är per definition en ovälkommen feminisering.

Det klassiska manlighetsidealet, som vi förstår det i väst, hyllar självtillräckligheten. Den vise eremiten, den fristående tänkaren, cowboyen på väg mot solnedgången. Det går ett stråk av ensamhet från Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” via Dirty Harry hela vägen till filmen ”Into the wild”.

Kanske är det Nietzsche som sammanfattar filosofin bäst: ”Individen har alltid fått kämpa för att inte låta sig överväldigas av stammen. Den som försöker sig på detta kommer ofta att bli ensam, ibland rädd. Men inget pris är för högt för privilegiet att få äga sig själv.”

Är det ur Nietzsches ögon vi ska betrakta fenomenet ”man cave”, mansgrottan, den som vuxit fram bland bättre bemedlade män? Ofta rör dig sig om ett nyrenoverat källarrum fyllt med vuxenleksaker som biljardbord, filmanläggningar och ölkylar. Där kan han sitta, den store pojken, och leka med sina bilar långt från kvinnans krav och barnens skrik.

En eremitgrotta för världens alla Peter Pan. Hur lätt är det inte att avfärda idén med ett skratt, eller ännu hellre en föraktfull fnysning. Men snarare än ett flyktredskap borde mansgrottan nog uppfattas som motsatsen – som en längtan efter en undflyende manlig gemenskap. För ingen kan väl på allvar tro att mannen vill sitta där helt ensam? Eremitgrottan är en kontaktannons – "man söker manliga vänner".

Annons
Annons

På andra sidan spektrumet sitter män som mina närstående, ofta i före detta bruksorter, och äger sig själva. Inte sällan, tack vare ett statsindividualistiskt välfärdssystem, frikopplade från behovet av ett lönearbete; dessutom renons på familjelivets krav eftersom kvinnorna för länge sedan flytt till städerna.

Internetporr istället för intimitet, Flashback som ersättning för meningsfulla samtal, onlinepoker och nätspel som garant för snabb adrenalintillförsel. Hårddraget och onyanserat? Absolut. Men inte nödvändigtvis osant. Nietzsches privilegierade frihet kan nog för många män mer kännas som ett ok.

Så, varför inte bara lämna dem åt sig själva? Varför ska vi bry oss om dessa rester av en svunnen manlighet – är det inte lika bra att låta den osunda kulturen dö ut i lugn och ro? Om det självklara svaret ”empati” av någon anledning inte räcker till gör man klokt i att betrakta statistiken.

I en specialrapport från i fjol går The Economist föredömligt igenom farorna med unga, ensamma, understimulerade män. Ju fler de är och ju mindre meningsfullt de har för handen, desto mer våldsamt blir också samhället. Lösningen är lika enkel som hjärtskärande svår: jobb och giftermål. Punkt slut.

Huruvida det är synd om männen är en felställd fråga; det är synd om människorna, som redan Indras dotter konstaterade i ”Ett drömspel”. Den egentliga frågan är långt svårare.

Hur mycket ensamhet tål ett samhälle?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons