Annons

Erik Bergqvist:Så blev Nordens druva ett fattigtorpsbär

Mellan 1943 och 1971 minskade Sveriges ­totala krusbärsareal med 99,8 procent.
Mellan 1943 och 1971 minskade Sveriges ­totala krusbärsareal med 99,8 procent. Foto: Alamy

Blott Sverige svenska krusbär har – men strängt taget finns det 150 olika arter och otaliga sorter som växer runtom i världen, utan hänsyn till några gränser. ”Krusbärsboken” bjuder såväl på en kulturhistoria över det länge uträknade bäret som på odlingstips och recept.

Under strecket
Publicerad

Säg krusbär, och de flesta tänker (om de tänker något alls) oförmedlat på barndom, mor- och farföräldrar, förflutna villaträdgårdar. Kort sagt, det mer eller mindre försvunna. Några erinrar sig förstås Almqvists slitna rad om svenska krusbär, men det är nog en sekundkort tanke: ”Blott Sverige …” Den snoppar liksom av både krusbär och fosterland. Men nästan alla, anar man, associerar till mjöldagg. Mjöldaggen är sorgligt nog snarast ett attribut till krusbäret; det har inte alltid varit så, och denna indelning i pre- och post-mjöldagg animerar krusbärsnostalgin. Någon gång i oskuldens försommarljus intog den lömska mjöldaggen landets ombonade bärbestånd, och barn­domen var slut. Men, som Harry Martinson manar:

Känn dig ense i tid

med sådant som är värt att sakna,

med allt som tog vägen genom sommaren för att dö.

Krusbäret försvann förstås inte helt, även om dess nedgång är ett faktum (inte bara en sentimental figur i ett senfolkhemskt narrativ). Dock börjar nedgången långt tidigare än man kan tro: kring år 1900 – vi återkommer dit. 

Annons
Annons

Nu, i våra dagar, är krusbäret på väg tillbaka, om man ska lita på ”Krusbärsboken. Historia, odling, recept” (Ordfront), en tung och med vackra bilder bräddad volym, där matkulturarvsentusiasten och forskaren Martin Ragnar skriver om kulturhistoria, botanik och odling, medan kocken och matjournalisten Jens Linders kortare sektion redogör för plockning och beredning. Och så får vi förstås recept – såväl gamla och glömda som nya – på såser, desserter, bakverk och drycker.

Krusbäret, som växer vilt i stort sett över hela Europa (liksom i Asien och Amerika), och i Sverige och Norge återfinns vilda ungefär upp till Härnösand/Trondheim, tillhör Ribes-släktet: drygt 150 arter. Men så har vi sorter – genetiskt unika bär av samma art. När man förökar krusbär genom frön (alltså inte med sticklingar, som annars är tacksamt: krusbärsgrenar slår villigt rot) har avkomman ofta andra egenskaper än föräldraväxten. Eftersom detta kan ske lite varstans och utan att det nya krusbäret ifråga förökas vidare är det svårt att säga hur många sorter det finns och har funnits. Ett avvikande krusbär bör i alla fall ha ett namn för att komma i fråga som ny sort.

Men en sak är säker – och det är bokens elegiska omkväde: antalet sorter har minskat enormt de senaste dryga hundra åren. Vid förra sekelskiftet talar man om sådär 1 500 sorter (i världen alltså). Idag, med stöd i olika länders genbankar, rör det sig om cirka 350. Den som år 2019 besöker också en välsorterad handelsträdgård kommer att finna max ett halvdussin att välja bland. Hos Nationella genbanken kan man få tag i äldre sorter – ett trettiotal – men de är inte lika mjöldaggsresistenta som ”moderna” krusbär och kräver mer tillsyn. 

Annons
Annons

Möjligen var Skandinavien ett viktigt källområde för spridningen över Europa, i alla fall tycks vikingar ha tagit med sig krusbäret till Normandie på 900-talet.

Krusbärets historia är fram tills för tre-fyra hundra år sedan ganska okänd. Möjligen odlades krusbär under antiken, men källorna är osäkra. Och möjligen var Skandinavien ett viktigt källområde för spridningen över Europa, i alla fall tycks vikingar ha tagit med sig krusbäret till Normandie på 900-talet.

Under sen medeltid dyker krusbäret upp i skrift, dock med lite vaga referenser. Martin Ragnar har däremot hittat en skämtsam dikt – om en venerisk sjukdom – av 1200-talstrubaduren Rutebeuf, där krusbäret figurerar på ett vis som tyder på att det är till allom bekant – och odlas. Under samma sekel, det vet vi, köper Edvard I av England krusbärsbuskar av Frankrike.

Första spåret i en svensk källa är från 1601, då gäller det räkenskaper för Uppsala slott. Under den legendariskt kalla vintern 1709 frös en ohygglig mängd odlade bärbuskar och fruktträd bort: man fick så att säga börja om, som Noa efter Herrens vrede. Men det är inte otroligt att just krusbären klarade kölden ganska bra. I alla fall sker ett genombrott för krusbäret under 1700-talet: vetenskaplig uppmärksamhet; spridning geografiskt och till fler samhällsskikt. I kölvattnet av de olika skiftesreformerna växer köksträdgården fram, på övergivna plättar i närheten av boningshusen, och kanske är det nu man kan säga att krusbäret, utsläppt från herrgårdarna, blir trädgårdens kung. Och därmed vanligare i köket – Cajsa Wargs ”Hjelpreda” (1770) är full av krusbär.

Annons
Annons

Krusbäret kliver fram mot oss, man kan plötsligt se det. Carl von Linné: ”Knopparna ludna. Fodret tillbakaböjt. Blommorna ej i klase. Blomskaft långa med ett enda äggrunt, omfattande, ofta tredelat skärmblad och med en enda hängande blomma. Bladskaften glandelhåriga. Tredelad tagg under varje knopp. De omogna, kokta bären används som sallad.” 

I England (var annars) bildas krusbärsklubbar som anordnar tävlingar med fyra bärklasser.

Den första avhandlingen om krusbär läggs fram i Uppsala och därpå ännu en i Åbo, av Eric E Widenius: det är han som talar om ”Nordens drufwor”. Det är inte taget ur luften: krusbärets eller stickelbärets – som var ett vanligare namn förr och kanske lokalt brukas än – vetenskapliga benämning är Ribes uva-crispa; efter persiskans riwas och arabiskans ribas: ”en sur och besk växt” och uva-crispa, ”krusig druva”. På tyska Stachelbeere eller Krausbeere och på franska groseille à maquereau, ordagrant makrillvinbär – därför att en sås på krusbär passar till den feta makrillen. Samma relation i engelskans gooseberry: lämplig sås till gås. 

Också i andra länder innebär 1700-talet krusbärets segertåg. I England (var annars) bildas krusbärsklubbar som anordnar tävlingar med fyra bärklasser: röda, gula, gröna och vita – en indelning som gäller än. Tävlingarna kan ju uppfattas som lite kuriösa, men redan från början bidrog de till att driva fram nya sorter och till att förfina odlandet i största allmänhet. Idag finns bara två klubbar kvar, men desto aktivare. I England innehas också världsrekordet (från 2013) på krusbär, ett krusbär, nota bene: 64,49 gram. Sorten heter Millennium.

Annons
Annons

Mycket i ”Krusbärsboken” handlar om sorter. Onödigt mycket, noterar jag först, många listor blir det, och ett smått överdådigt appendix med sortbeskrivningar. Å andra sidan är på något vis skillnaderna hela grejen. Och det finns ju en glädje redan i namnen, både de torrt sakliga och mer poetiska: Röda syltbär, Melonformade, Allmän tunnskalig, Jolly Printer, Balloon, Achilles Red, Pride Albion, Maurers Sämling, Apollo, Früheste von Neuwind, Waterloo, Speculation … 

Ragnar & Linders genomgång är kunnig och oförutsägbar, dock något plottrig, och framför allt blir det styckevis onödigt mycket statistik att förhålla sig till. Denna är förvisso svår att undvika, särskilt när vi kommer till i dystra kapitel som ”Pestens tid (1900–1945)” och ”Den stora nedgången (1945–1970)”.

1905 utfärdades importförbud av krusbärsbuskar, följt av förbud att frakta buskar också inom rikets gränser.

Den amerikanska mjöldaggen, Sphaerotheca mors uvae, av evolutionen anpassad för amerikanska kontinenten men förödande, skulle det visa sig, för Europa, dyker första gången upp år 1900 på Irland. Året därpå påträffas mjöldagg i såväl Karlshamn som utanför Moskva. Sedan går det undan. (Frankrike klarar sig av någon anledning länge). Det här var inte bara tråkigt för syltande täppodlare och krämälskande barn: för krusbärsnäringen, som ställvis blivit storskalig, var det katastrof. Ett exempel: vid en plantskola i Ramlösa fanns före mjöldaggen 55 000 krusbärsbuskar under uppdrivning, och 60 olika sorter. De flesta av dessa och många andra sorter gick under.

Annons
Annons

1905 utfärdades importförbud av krusbärsbuskar, följt av förbud att frakta buskar också inom rikets gränser. Jordbruksdepartementet spred information, experterna slet sitt hår, kvackarna kokade dyra och verkningslösa mixturer. Sjukan började dessutom dyka upp på vinbär och till och med hallon. På små som stora odlingar måste man gräva upp och bränna allt man hade.

1917 hävdes importförbudet: mjöldaggen var ändå spridd överallt. Försöken att odla fram resistenta sorter, ofta genom att korsa europeiska och amerikanska krusbär, började emellertid ge vissa resultat. Nu inleds också den kemiska bekämpningens problematiska decennier. Länge besprutade man buskar med formalinlösning – man visste då inte att formalin är cancerogent. Men småningom – fast det dröjde länge – utvecklades både någorlunda effektiva och ofarliga medel, och i kombination med avvägd gödsling och klippning av angripna skott fick mjöldaggen hårt motstånd. Det var snudd på så dags.

Enligt SCB-undersökningar minskade landets totala krusbärsareal från 1943 till 1971 från 1 100 till 2,4 hektar – alltså med 99,8 procent!

Mellan- och efterkrigstiden reste också andra hinder. Monopoliseringen 1917 av framställning och försäljning av alkoholhaltiga drycker satte i princip stopp för en då ganska lång tradition av krusbärsvinproduktion. Förekomsten av krusbär i recept minskade – och för varje årtionde in på 1900-talet började krusbäret att alltmer betraktas som besvärande gammaldags: ett fattigtorpsbär. Att både förvalta historien och omfatta det nya var otänkbart i den svenska extrema moderniseringen – alltså valde man det nya, med en sorts rusig fatalism. Till detta hörde importerade noviteter som citrusfrukter och banan.

Annons
Annons

Vidare: hemkonserveringen minskade (trots standardisering med frysboxar), medan den kommersiella ökade: man köpte hellre sylt, marmelad och kräm än gjorde egen. Allt fler kvinnor började förvärvsarbeta, och därmed försvann mycket av den regelbundna krusbärsomsorgen – såvida inte männen drog hemma om dagarna och pysslade i trädgården. Vilket de inte gjorde. 

Enligt SCB-undersökningar minskade landets totala krusbärsareal från 1943 till 1971 från 1 100 till 2,4 hektar – alltså med 99,8 procent! Då ska sägas att undersökningen 1943 inkluderat privata trädgårdar, medan man 28 år senare inräknade endast yrkesodling. Men ändå.

”Krusbärsboken” har likafullt mycket positivt att saluföra – däribland ett alldeles seriöst och, syns det, rimligt manifest. En krusbärsfestival i Skillinge har fått styrfart, med tävlingar i engelsk anda. Det allmänna intresset för och efterfrågan på krusbär stiger. Och inte minst: en mängd resistenta sorter är under utveckling och kommer omsider att finnas i handeln – men då måste också handeln bjuda till.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons