Annons
Fördjupning

Så blev svenska medier del i ryskt informationskrig

Foto: IBL, AP, Ui, TT/Illustration Staffan Löwstedt

Aftonbladets attack på forskaren Martin Kragh blottlägger mekaniken bakom det informationskrig som pågår i Europa. SvD följer spåren från ett dataintrång i Storbritannien, som slutar i ett storskaligt gräl på några av Sveriges största kultursidor.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Hösten 2018. Anonyma hackare bryter sig in i datorerna hos en tankesmedja i London. Redan i november samma år dyker de första läckta dokumenten från stölden upp hos de statliga ryska propagandakanalerna RT och Sputnik. Allt enligt välbekant mönster.

Om du aldrig har hört talas om tankesmedjan Institute of Statecraft förut är du i gott sällskap, för den var så gott som okänd utanför Storbritannien före dataintrånget. En think tank i mängden.

Men Institute of Statecraft ska snart komma att utmålas som en spioncentral i ryska mediekanaler – som en tankesmedja styrd av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 och befolkad av konspiratoriska journalister, politiker och forskare.

Inget av de stulna dokumenten som publicerats online innehåller några bevis för att det skulle vara så. Allt de visar är att Institute of Statecraft har medarbetare med bakgrund inom politiken, media, universiteten och militären i olika länder. Det vill säga: den är uppbyggd som nästan alla andra tankesmedjor i hela västvärlden.

Institute of Statecraft har också fått statsbidrag från den brittiska regeringen för några av sina projekt, och något annat lyckades hackerattacken aldrig ”avslöja”.

Annons
Annons

Med ett så haltande källmaterial är det förstås svårt att bygga en bärkraftig spionhistoria. Det ska därför dröja ett par månader innan någon svensk tidning sväljer betet. Det sker i februari, på Aftonbladets kultursidor.

För att förstå hur en illa underbyggd spionhistoria hamnade på kultursidorna i Sveriges största dagstidning måste vi därför titta på vad som hände på Aftonbladet i början av februari.

Vägen ditt går via Dagens Nyheter.

Den 7 februari 2019. Aftonbladet publicerar ett stort uppslaget reportage med rubriken ”Spionfabriken på Marieberg” på sina kultursidor.

Udden i den syrliga rubriken är riktad mot Bonnierkoncernens flaggskepp Dagens Nyheter, vars redaktion ligger i skuggan av 60-talsskrapan i Mariebergskvarteren på Kungsholmen.

Journalisterna Mattias Göransson och Johannes Wahlström lyfter i reportageform fram flera exempel där de menar att DN gått för långt i sin iver att utmåla Ryssland som ett hot mot Sverige.

Texten är välskriven och lättfattlig. Men det är också något av en ödets ironi att deras reportage, som vill göra upp med överdrivna spionhistorier, i sig självt blivit en del problemet.

Det skedde huvudsakligen genom Aftonbladets kulturchefs Åsa Linderborgs försorg, och vi ska återkomma till vad hon gjorde alldeles strax. Låt oss först se vad ”Spionfabriken på Marieberg” handlade om.

Vid sidan av DN:s privatfinansierade ubåtsjakter i Stockholms skärgård lyfter reportaget fram två huvudexempel där DN påstås ha dragit för stora växlar på ett tunt faktaunderlag. Närmare bestämt:

På våren 2017 berättade DN om en tidigare rysk officer som levt flera år i Roslagen efter sin tjänstgöring på ryska ambassaden i Stockholm. Efter att ha återvänt till Ryssland dömdes han för landsförräderi och DN:s källor tolkade händelseförloppet som att han varit rysk spion under tiden i Sverige.

Annons
Annons

Varför han i så fall skulle ha dömts till tolv års fängelse för landsförräderi i sitt hemland förklarades inte i DN-reportaget, och i en uppföljning några dagar senare landade DN istället i en mer begriplig slutsats: Mannen var sannolikt inte en vanlig rysk spion, utan snarare en rysk avhoppare som rekryterats av det svenska utrikesspionagets allra hemligaste avdelning.

En dubbelagent i svensk sold? Nu utpekad med både namn och bild i tidningen, med tydliga fingervisningar om var hans svenska kontaktnät i så fall kunde hittas? De befogade frågorna har aldrig besvarats entydigt av DN.

I november 2018 skrev DN att en rysk FSB-agent antagits till en kurs i grävande journalistik i Sverige. FSB är den moderna ryska varianten av det sovjetiska KGB. Utbildningen som mannen gick bekostades av svenska biståndsmedel. Men enligt DN:s källor var hans uppdrag hela tiden att kartlägga andra ryska journalister som antagits till kursen.

Här uppstår problemet när mannen bemöter källornas påståenden. Han betraktar sig själv som en oppositionell journalist i Ryssland och menar att DN:s källa mycket väl kan vara just FSB.

”Då har jag en motfråga – är det inte så att det är de här medarbetarna [på FSB, SvD:s anm] som är källan?” frågar han DN:s reporter i intervjun som fanns med i det inledande avslöjandet.

Det vore onekligen pinsamt för DN om så vore fallet. Men det är naturligtvis inte heller bekräftat. DN anger bara att uppgifterna ”ursprungligen kommer från en nordeuropeisk säkerhetstjänst”.

DN kan dock inte bevisa att de egna hemliga källorna har rätt i något av de uppräknade fallen. Och på samma sätt kan journalisterna bakom reportaget om ”Spionfabriken på Marieberg” inte bevisa att källorna har fel.

Annons
Annons

Mattias Göransson och Johannes Wahlström sår istället rimliga tvivel, som en försvarsadvokat skulle uttrycka saken. Det är också i deras reportage som den ryske journalisten namnges för en svenskspråkig läsekrets för första gången. Det gjorde inte DN.

Man kan som läsare tycka att DN borde bemöta anklagelserna och besvara frågorna som väcks i Aftonbladets reportage. Sannolikheten för att det kommer att ske får dock betraktas som låg. Särskilt efter att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg blandat sig i saken.

Det är hon som drar in dataintrånget på den brittiska tankesmedjan i diskussionen.

Tillbaka till Aftonbladet och den 7 februari. Tidningen låter inte ”Spionfabriken på Marieberg” tala för sig själv, när texten läggs ut på nätet. I en tillhörande krönika går tidningens kulturchef Åsa Linderborg till angrepp mot forskaren och Rysslandsexperten Martin Kragh vid Utrikespolitiska institutet.

Att Martin Kragh och Aftonbladet ligger i luven på varandra är ingen nyhet. Kragh har tidigare kallat tidningens kultursida för ”den viktigaste förmedlaren av en Kremlvänlig ’vänster’-berättelse sedan 2013” i en rapport.

Med krönikörens språkbruk lyfter Åsa Linderborg nu fram Martin Kragh som ett exempel på hur ”politiska fiender springer utländska staters ärenden.” Han pekas ut som svensk medarbetare till tankesmedjan Institute of Statecraft och antyds jobba åt främmande makt. Detta med ”läckta dokument” som enda källa.

Det vill säga: Aftonbladet stöder sina anklagelser på dokumenten som stals vid dataintrånget hos den brittiska tankesmedjan i höstas.

Annons
Annons

Det är här den tidigare nämnda ödesironin uppstår.

Dels för att Martin Kragh hade dementerat alla påstådda kopplingar till den brittiska tankesmedjan redan innan Aftonbladet skrev om dem. Även Utrikespolitiska institutet betraktar uppgifterna som grundlösa.

Men framförallt för att väldigt mycket tyder på att dataintrånget som utgör Aftonbladets huvudkälla är ett led i en rysk påverkansoperation ämnad att förvilla den brittiska press där Åsa Linderborg hittat sina uppgifter.

Att Linderborgs egna källor är ytterst tvivelaktiga har påpekats flera gånger. Till exempel av Patrik Oksanen i Hela Hälsingland, Karin Olsson i Expressen och Lisa Irenius i SvD.

Lägg därtill det faktum att en av reportrarna bakom ”Spionfabriken på Marieberg” har deltagit i liknande anklagelser mot Martin Kragh tidigare. Vips så har Aftonbladet fått ett lika stort trovärdighetsproblem på halsen, som man skapade åt DN.

Saken vore tragikomiskt, om det inte vore för de allvarliga undertonerna som följer av informationskrigsföringens logik.

Om dataintrånget hos den brittiska tankesmedjan var det första ledet i en påverkansoperation så har Aftonbladet just avslutat det andra. För en påverkansoperation handlar inte nödvändigtvis om att få en utvald målgrupp att tro på en enskild specifik lögn.

Sett ur desinformatörens ögon räcker det om så många som möjligt börjar tvivla över så mycket som möjligt. Då är de etablerade mediehusen en bra plats att så tvivlen på.

Varje gång vi skriver om ämnet eldar vi på debatten. Det är som om vi alla blir nyttiga idioter i ett informationskrig ingen bett om att få bli en del av.

Dilemmat som uppstår blir till slut nästan olösligt. Även texter som denna – som försöker analysera fenomenet – blir till slut en del av problemet.

Det är denna mekanik som gjort informationskrigföring till ett av vår tids effektivare vapen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons