Annons

Så blev vi Hemnets lydiga fångar

Lägenheterna som visas på Hemnet är ljusa och fräscha och tömda på liv.
Lägenheterna som visas på Hemnet är ljusa och fräscha och tömda på liv. Foto: Oscar Properties

Det är lätt att sugas in i bostadssajtens fantasibilder på fräscha lägenheter i ett bedövande vitt ljus, skriver Isabelle Ståhl. De blir ett slags måttstock för vad som anses vara ett bra liv. Men är det ett fritt liv – eller är det Hemnet som styr våra val?

Under strecket
Publicerad

Varje gång jag har varit inne på Hemnet känner jag mig död inuti, ändå kommer jag tillbaka dit. Jag är inte ensam om det; bostadssajten hade förra veckan över två miljoner unika besökare. Hemnet visar bildgallerier från bostäder som är till salu, lägenheter som badar i ett bedövande vitt ljus.

Bostäderna beskrivs alltid med närmast poetiska mäklarklyschor och absurda påståenden om ”kontinental stämning och kreativ atmosfär” – det är naturligtvis lögn. Stockholms utsålda innerstad saknar all förbindelse med något livsbejakande europeiskt och bohemiskt. 

Men det är lätt att sugas in i Hemnets fantasibilder och stirra in i den förblindande vita tom­heten som är karaktäristisk för alla lägenheter på sajten. När allt känns slumpmässigt tycks Hemnet ge något slags måttstock för vad som anses vara ett bra liv. Men är det ett bra liv och är våra heminredningsval – och livsval – ens fria? Eller är vi Hemnets lydiga fångar? Det vill åtminstone filosofen Anders Bartonek påstå i en essä i Filosofisk tidskrift (”Hemnet och Foucault”, 2016/4).

Annons
Annons

Bartonek kopplar Hemnet till filosofen Michel Foucaults teorier om den övervakning och självövervakning som präglar västerländska samhällen sedan 1800-talet. Den som började i fängelserna. De kvalfyllda kroppsliga straffen försvann, straffen utformades istället så att fången skulle disciplineras och förbättras i syfte att bli en mer produktiv resurs för staten. Kontrollen av fångar, men också av medborgarna via stadsplanering, sker sedan dess genom en minutiös indelning av individerna.

De är separerade från varandra och ständigt synliga i sina celler – inte olikt ensamma kroppar i storstadens genomlysta bostads­rätter.

Anders Bartonek jämför Hemnet med panoptikon, den arkitektoniska fängelse- och övervakningsmodell som utformades av utilitaristen Jeremy Bentham på 1700-talet. En cirkelrund fängelsebyggnad, där övervakaren i fängelsets torn – placerat i byggnadens mitt – kan urskilja alla de små silhuetterna som avtecknar sig i motljus i de omgivande cellerna. Fångarna är hela tiden medvetna om att de kan vara övervakade av en osynlig betraktare högst uppe i tornet. 

De är separerade från varandra och ständigt synliga i sina celler – inte olikt ensamma kroppar i storstadens genomlysta bostads­rätter. Bartonek ser Hemnet som en plattform för en sådan sorts självövervakning. Bilderna på ­andra lägenheter på Hemnet tenderar att ”sätta sig” i människornas medvetande och blir avgörande för hur de väljer att gestalta sitt hem och sina liv. Därför ser lägenheterna allt mer lika ut. 

De som har en bostadsrätt, och kanske även många av dem som inte har det, internaliserar Hemnets blick på sina lägenheter och på sina liv över huvud taget. Vår egen syn på vad som är ett verkligt, vuxet, värdigt liv formas enligt mäklarnas floskler.  

Annons
Annons

Det finns givetvis ingen som övervakar oss i direkt mening, menar Bartonek, och vi övervakar inte heller egentligen varandra. Tornet i panoptikon är verkligen tomt, men det kvittar. ”Människor inreder frivilligt sina celler utifrån Hemnets panoptiska blick. Man gör sig hemmastadd i cellen som alla potentiellt kan se in i och bejakar denna syn.” 

Jag ser mig omkring i min vita ljusa lägenhet, försöker känna mig som hemma. På andra sidan väggen hörs det vaga ljudet från en tv-serie som grannen tittar på. Jag har aldrig sett honom trots att jag har bott här i över ett år. 

Många har raljerat över den vita och fräscha estetik som Hemnet skapat. Men Hemnet appellerar inte bara till vår längtan efter en tom och fräsch yta som är möjlig att kontrollera i en orolig värld.  Det Hemnet säljer är förvisso ”fantastiskt ljusinsläpp”, ”det härliga ljudet av kluckande vatten” och ”fiskbensparkett”, men framför allt kapitaliserar sajten på vår rädsla för att dö ensamma.

Särskilt annonserna för enrumslägenheter appellerar till människors grundläggande skräck för ensamhet: ”sällskapsdel som inbjuder till matlagning och samvaro”, ”ett socialt hem där man med enkelhet umgås med familj och vänner”, ”nära till kommunikationer”, ”matplats för 6 personer”, ”plats för ett större sällskap”, ”möjlighet även att sitta med ett långbord”. 

Man kunde ju tro att den extrema bostadsbristen i Stockholm skulle föda fram en återgång till kollektiva boendeformer, men snarare verkar den späda på det atomiserade boendet. Efter 30-talets funktionella och praktiska syn på hemmet verkar vi nu se en återgång till 1800-talet och det representativa, borgerliga hemmet som främst ska användas som showroom, som journalisten Per Svensson sade i SR:s ”Filosofiska rummet”. 

Annons
Annons

Han menar att det enda som vi kan enas om i Sverige i dag är den tomma, vita ytan. Den bostadsrättsinnehavare som en dag vill sälja dyrt – vilket väl alla vill – gör klokast i att inte bo in sig och inreda sitt hem i en personlig stil. Inför försäljningen uppmanas ägaren att plocka undan så många personliga tillhörigheter ur bostaden som möjligt. Orkar man inte själv kan man kontakta ett homestylingföretag, som är specialiserat på att eliminera spår av det levda livet. Kanske med undantag av en ”spontant” slängd filt på en soffa. Det finns sällan några bokhyllor i lägenheter som är till salu på Hemnet. Potentiella köpare måste kunna projicera sina egna drömmar på ytan som säljs, de vill uppleva känslan av ett liv som är opåbörjat och rent. 

När jag läser Ulf Lundells roman ”Jack” från 1976 avundas jag huvudpersonen som utan någon ansträngning får en lägenhet på Söder där hyran är några hundra kronor i månaden. 

Jack och hans vänner kunde i stället ägna sig åt att prata om tjejer, röka hasch och kasta frisbee.

Det framstår som rena fantasyn för den som tvingats sälja in sig själv på olika auditioner hos människor som erbjuder ett rum för 8 000 kronor i sin bostadsrätt. Eller (om man har föräldrar med grundkapital som räcker till insatsen till en bostadsrätt) så består livet till stor del av att städa och inreda den egna lägenheten på ett sätt som skulle kunna höja värdet vid kommande försäljning. 

Jack och hans vänner kunde i stället ägna sig åt att prata om tjejer, röka hasch och kasta frisbee. De levde i en tid då boendet ännu inte hade blivit en karriär. I dag förväntas vi betrakta oss själva som aktörer på en marknad snarare än som människor som bor i en stad. Vi lär oss att eliminera känslor av engagemang för världen och människorna utanför hemmet. 

Jag stirrar på föremålen som konsumtionssamhället vill att jag ska identifiera mig med, arran­gerar ett stilleben av ljus och tavlor och tar en bild till Instagram, drabbas omedelbart av en känsla av absurditet. Den vitmålade enrumslägenheten är som en perfekt inredd cell där jag lajvar ett mysigt och fungerande vuxenliv. Är det verkligen så att det enda vi kan enas om är tomhet?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons