Annons

Torgny Nordin:Så blev vilda djur ett naturligt inslag i vardagen

David Attenborough i tv-serien ”Planet Earth”.
David Attenborough i tv-serien ”Planet Earth”. Foto: BBC

David Attenborough har gjort mer än någon annan för det som numera är en av tv:s populäraste genrer – naturfilmen. Att även de skickliga och modiga filmfotograferna numera får erkännande kan vi tacka amerikansk reklam-tv för.

Under strecket
Publicerad

Det har blivit en vana. För numera räknar vi med att nya och alltmer avancerade naturfilmer regelbundet ska visas på tv. Utbudet är stort, såväl när det gäller svensk och nordisk som internationell naturfilm. Bjässen i sammanhanget är emellertid BBC tack vare deras Natural History Unit i Bristol. Filmarna och programmakarna där var först ut i genren och dominerar, väsentligen tack vare David Attenborough, fullständigt fältet i dag.

Det känns som om David Attenborough har alltid funnits. Och i någon mening är det väl så, för hans första tv-serier sändes i Storbritannien långt före televisionens ankomst till Sverige. I vårt land och internationellt slog Attenborough igenom för fyrtio år sedan med den snudd på revolutionerande serien ”Life on Earth”, vilken han själv skrev manus till och agerade i. Med sprakande entusiasm, smittsam upptäckariver och solid kunskap lyckades han kombinera underhållning med undervisning på ett sätt som blivit hans signum. 

Med stigande intresse blev såväl David Attenborough som BBC:s Natural History Unit allt djärvare och skickligare. Och med växande inkomster och ökad medfinansiering, inte minst från USA, följde den ena genomarbetade serien med naturdokumentärer efter den andra. ”The living planet”, ”The private life of plants”, ”Blue planet”, ”Planet Earth”, ”Dynasties” och, just släppta, ”Seven worlds one planet” är bara några exempel på serier som David Attenborough skrivit eller åtminstone presenterat, och där han själv i flera fall agerat som ett slags naturpedagogikens oförskräckte actionhjälte: i luftballong och ubåt, djupt inne i grottor, på glaciärer och vulkaner, högt upp i regnskogens trädkronor, bland brunstiga sjöelefanter, vadande i gyttja till midjan i träsk med kreatur vi helst inte vill tänka på – och så vidare. 

Annons
Annons

Under årens lopp har åtskilliga scener i Attenboroughs filmer blivit klassiska. En som tveklöst hör dit är från serien om kräldjuren, ”Life in cold blood”, där Attenborough slog sig ner bredvid Lonesome George, en urgammal pintasköldpadda på Galapagosöarna. Ja, Lonsesome George var sannerligen ensam – ensammast i världen – eftersom han var den siste av sin art sedan hans fränder dukat under på grund av jakt och skogsskövling. Han som föredrar sakligt berättande framför trosviss förkunnelse var uppenbart tagen inför Lonesome Georges tragiska öde. Han har annars tassat försiktigt när det gällt frågan om människans framfart och ödesdigra påverkan på naturen. Under det senaste dryga decenniet har han dock blivit betydligt mer frispråkig och i flera avseende har han kommit att – genom filmmediet – personifiera arbetet för skydd av hotade arter och livsmiljöer.

Oavsett om Attenborough själv skrivit eller enbart presenterat BBC:s naturdokumentärer har genomslaget varit enormt. Före dem var det väl inte många som förstod hur ett korallrev egentligen fungerar, hur växter som exempelvis björnbär skoningslöst strider om livsutrymme, varför många av världens grod- och kräldjur spårlöst försvinner och vad som ruvar i de mörkaste havsdjupen. Emellanåt har dock kritik framförts som går ut på att alla folktomma och storslagna vyer förmedlar en idylliserad bild av naturen, vilken inte tydligt påvisar hoten eller för den delen att åtskilligt av den natur vi prisar högst utgörs av kulturlandskap, resultat av mänskligt brukande.

Annons
Annons

Den kritiken fick åtminstone delvis svar på tal med BBC-serien ”State of the planet” från år 2000, när David Attenborough tog bladet från munnen och kritiskt diskuterade klimatförändringar, försvinnande biotoper och skenande artutrotning. En brännbar fråga i ”State of the planet” handlade om vad för slags värld kommande generationer får ta över efter oss. Blir det en värld bestående av något mer än motorvägar, megastäder och oändliga produktionsytor? Och kommer djurlivet att innehålla annat än gråsparvar och bullduvor, katter och råttor? Slutsatsen i serien blev en uppmaning till genomgripande förändringar inom såväl politiken och ekonomin som vårt sätt att leva. Särskilt precist eller konkret var budskapet inte, men det utgjorde på sitt sätt en skärpning av naturfilmens ambitionsnivå.

Insikten om att vi delar jorden med andra levande varelser är David Attenboroughs etiska utgångspunkt och samtidigt hans journalistiska drivkraft.

När David Attenborough senast besökte Sverige träffade jag honom för ett samtal om naturfotografins och naturdokumentärernas betydelse. Eftersom han flera gånger anslutit sig till biologen Edward O Wilsons tanke om att vi har ett etiskt ansvar för naturen, bad jag honom kommentera utgångspunkten för den hållningen:

”Alltså, vi måste komma ihåg att vi inte är de enda levande varelserna på jorden. Väldigt många var här långt före oss! Med vilken rätt utrotar vi dem? Tanken är filosofisk och handlar inte om något som går att mäta eller vars nytta kan kalkyleras. Det finns helt enkelt något grundläggande i vår relation till naturen som inte ger oss rätten att utrota andra arter bara för att vi kan. Vi är inte ensamma här på jorden!”

Annons
Annons

Insikten om att vi delar jorden med andra levande varelser är David Attenboroughs etiska utgångspunkt och samtidigt hans journalistiska drivkraft. Det gör att fotografernas och filmarnas betydelse är absolut central i arbetet med naturdokumentärerna – även om få av dem är kända och deras namn endast, i bästa fall, flimrar förbi i eftertexterna. Fotografernas skicklighet är lika avgörande som det uppenbara i att tekniken blir mer avancerad för snart sagt varje serie. Först under senare år har emellertid filmarna och fotograferna fått det erkännande de förtjänar. Och det, avslöjar David Attenborough, beror ursprungligen på amerikanernas maniska behov av osköna reklampauser mitt i programmen.

BBC:s naturdokumentärer var i början timslånga avsnitt, anpassade för public service i Storbritannien och, bland annat, Skandinavien. Amerikanerna krävde dock kortare episoder för att få rum för sin evinnerliga reklam, vilket fick till följd att BBC tvingades göra kortare avsnitt och därefter, till glädje för public service-tittarna i Europa, bjuda på en knapp kvart med inblickar från själva inspelningen. Dessa korta glimtar från bakom scenen och hur-vi-gjorde-filmen gjorde i ett slag att filmarna och fotograferna fick ett ansikte och numera, säger Attenborough med ett underfundigt leende, tycker åtskilliga att vittnesbörden om filmarnas vedermödor är minst lika intressanta och spännande som filmen själv.

En av dagens mer namnkunniga naturfilmare, som också ligger bakom flera av BBC:s och Attenboroughs serier, är Gavin Thurston. Under sina många filmuppdrag runtom i världen har han fört dagbok och några axplock – drygt 400 sidor – från de privata anteckningarna har han nu sammanställt i boken ”Journeys in the wild: The secret life of a cameraman” (Seven Dials). 

Annons
Annons

Boken inleds pliktskyldigt med minnesbilden av hur gossen Gavin får en liten lådkamera, en Kodak Box Brownie, laddad med en filmrulle för tolv exponeringar. Kommen så långt i läsningen försöker jag kväva en gäspning inför misstanken att jag står inför en lång och slingrande stig förbi ständigt större och märkvärdigare kameror, ljusstarkare optik, längre teleobjektiv och bättre drönare. Men inget kunde vara mera fel. Gavin Thurston erbjuder i ställen en skamlöst rafflande och festlig skildring av livet som naturfilmare. Emellanåt är upptågen och stolleproven så dråpliga att jag får magknip under läsningen – och i genren lättsamma expeditionsberättelser är ”Journeys in the wild” i samma klass som Eric Hulténs memoarer ”Men roligt har det varit”.

Gavin Thurston sammanflätar självbiografiska trådar om frilanstillvarons omöjlighet och svårigheten att samförverkliga familjeliv med fältverksamhet tvåhundra dagar om året med det stora mediebolagets skrattretande byråkrati och dess löjeväckande pärmbärare och ekonomichefer. Fast det är filmandet som står i centrum. Först iväg på rekognosering, gömslebyggande och kontakter med lokalbefolkningen. Sedan, åtskilliga veckor senare, anländer David Attenborough för några snabba filmsekvenser, varefter filmarbetet fortsätter.

Min avslutande fråga till David Attenborough blir om vi inte sett allt nu, om inte naturfilmens framtid bara är upprepning.

Det är ett hårt och spännande arbete och även om naturen ofta är storslagen handlar det lika ofta om kraschade jeepar, störtade drönare och vådan av ryskt hembränt under händelselösa vinternätter i Sibirien. Thurston blir biten, bränd, stucken och knockad – det senare av en gammal gorilla, en lömsk silverrygg, vilken anar oråd inför fotogömslet och med en välriktad högerkrok schvungfullt knäcker såväl gömslet som filmarens revben och mjälte. Längst bort från ära och redbarhet spricker tänderna och mitt inne i regnskogen kryper en svärm av storvuxna bålgetingar in under skjortan, ditlockade av svetten. Elefanter och leoparder går till direktattack och, ska det visa sig, Vatikanstatens säkerhetspolis ser inte med blida ögon på en naturfilmare som glömt sitt tillstånd att dokumentera folkvimmel på Petersplatsen. Lyckligtvis, påpekar författaren, går det mesta att laga med silvertejp.

Annons
Annons

Värst blir det trots allt när Thurston beger sig ner i havsdjupen med en miniubåt, tillåtande extrema nedsänkningar. Bland annat i serien ”Blue planet II” visas de besynnerliga varelser som passerar förbi ubåtens strålkastare. Vad som däremot inte visas är när elsystemet kollapsar, kontakten med moderskeppet bryts och temperaturen snabbt sjunker. Rysligare kan det inte bli.

Min avslutande fråga till David Attenborough blir om vi inte sett allt nu, om inte naturfilmens framtid bara är upprepning. Han svarar bestämt: 

”Nej, så är det inte. Självfallet inte. Vi upptäckter ständigt nya fenomen och kamerateknikens utveckling tillåter oss att utforska saker vilka var helt otänkbara för, säg, tio år sedan. Färdiga blir vi aldrig.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons