Annons

Ammaseus horisont. AI tolkar Karin BoyeSå blir det när AI skriver som Karin Boye

Karin Boye (1900–1941).
Karin Boye (1900–1941). Foto: TT

Ett AI-program har tränats i Karin Boyes diktning, och resultatet är ett hundratal dikter i ”Ammaseus horisont”. Ibland är det fullkomligt galet men vissa rader blir paradoxalt nog mänskligare när man läser dem med maskinen som avsändare.

Under strecket
Publicerad

Ammaseus horisont. AI tolkar Karin Boye

Genre
Poesi
Förlag
Svensk Sci Fi

118 s.

Dröm om ett släkte

med leende mörker i ögonlocken.

Dröm om en stad i en flod,

som är brant, och fram ur den

flyter natten,

en flod ur floden.

Se hur staden närmar sig.

Va, har litteraturforskarna hittat en ny dikt av Karin Boye! Och en bra dikt dessutom!

Ja, det kan man säga, åtminstone nästan, eftersom förlaget Svensk Sci Fi låtit ett neuralt nätverk tränas i Karin Boyes diktning och nu publicerar resultatet under titeln ”Ammaseus horisont”.

Fast kan verkligen en artificiell intelligens skriva poesi? Utifrån detta urval skulle mitt svar vara ett resolut ja. Men med det avgörande tillägget att maskinen tycks fullkomligt oförmögen att redigera dikterna. Alltså: maskinen kan skapa poesi men inte avgöra om det den själv skrivit har en poetisk kvalitet. Med den akademiska psykologins begrepp skulle vi säga att AI har förmåga till evocation (framställning) men inte recognition (igenkänning).

Vissa rader blir mer rörande och ja, paradoxalt nog liksom mänskligare, när man läser dem med maskinen som avsändare.

Väldigt ofta framstår nämligen dikterna som poetiska skisser med potential att bli alldeles utmärkta bara de hade bearbetats. Nog finns det en vacker men oförlöst dikt förborgad i följande rader: ”Tycker du inte det är rosor jag behöver. / Färdiga rosor, färdiga rosor / som stoft åt allt som hände. / Döda dem, som lösta världen.” Och ta satsen ”De döda måste sjunga, / för sådana som drottningens dotter.” Här hade vilken normalbegåvad poet som helst tvättat frasen till det enklare och betydligt bättre: ”De döda måste sjunga / för drottningens dotter.”

Annons
Annons

Dessa drygt hundra dikter innehåller annars ytterst typiska karinboyeska ord som ”törst” och ”renhet” och ibland till och med ordagranna citat som ”Jag är sjuk av gift”. Men de blandas med ingivelser som tycks fullkomligt galna eller bara helt usla och som just därför får mig att skratta rakt ut. Det är som att läsa en oregerlig Boye på LSD som plötsligt kan brista ut i ett ”Då är jag rädd för dina förfärliga fötter” eller i följande hejdlösa infall:

Jag vet, att jag är uppfylld av en ängel.

Jag vet, att jag är uppfylld av en fänrik och en kypare.

Jag vet, att jag är uppfylld av en löjtnant och en tjänare.

Jag vet, att jag är uppfylld av en fattig kvinna.

Det är verkligen mycket kul och märkligt nog är det just i dessa vrickade inslag och i den stundtals absurda interpunktionen som läsnöjet infinner sig. Jag läser alltså mycket hellre en knasboye än ett stelt men habilt boye-epigoneri, och den logiska slutsatsen måste vara att det är i algoritmens misstag som poesin uppstår.

Faktum är att den här lilla boken ställer viktiga och ytterst komplicerade frågor. Vad händer egentligen med författarsubjektet när det är en artificiell intelligens som skrivit texten? Ja, varifrån utgår ordet ”jag” i dikterna? Från maskinen, Karin Boye eller den som programmerat maskinen? Signifikant för denna bok är att avsändaren förblir oklar. Förutom förlagsnamnet framgår det inte vem eller vilka som givit ut den, hur träningen av ett neuralt nätverk går till, vem som brutit diktraderna och formgivit sidorna, vem som valt omslag, titel, baksidestext och inledande Karin Boye-citat. För även om litteraturvetenskapen ibland försökt koncentrera sig på den rena texten går det knappast att helt bortse från vem som skrivit den. Och nog spelar det en viss roll om den som skrivit dikten har ett förhållande till sådana saker som kropp, födelse, barndom, kärlek och dödlighet? – saker som väl skiljer en AI från en människa. Eller?

Vissa rader blir mer rörande och ja, paradoxalt nog liksom mänskligare, när man läser dem med maskinen som avsändare, som exempelvis ”O mänskligt jag drömde om blommor” eller ”De födda som finns, / finns därför att jag är ensam. / Jag är ensam”. Maskinen kan ju skriva om sin omänsklighet och ensamhet på ett annat sätt än en människa. Det finns helt enkelt någonting lika gripande som komiskt i att säga sanningen utan att förstå det själv. Ungefär som när 1700-talsförfattaren Laurence Sterne, ni vet han som skrev ”Tristram Shandy”, lärde sin papegoja att inifrån sin bur skrika orden: ”Help me, I want to get out.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons