Håkan Liljemärker har fått rykte om sig att vara en ”litterär” formgivare men kan själv tycka att det stänger ute läsare när man ger vissa böcker en för smal form.
Håkan Liljemärker har fått rykte om sig att vara en ”litterär” formgivare men kan själv tycka att det stänger ute läsare när man ger vissa böcker en för smal form. Foto: Malin Hoelstad

Så fångar bokomslagen din uppmärksamhet

Omslaget är bokens kläder, dess stil. Men att formge en bok är att gå en vansklig balansgång mellan författarens syn på texten, marknadsavdelningens ambitioner och läsarnas förväntan.

Publicerad

Det är premiär för dramatiseringen av Århundradets kärlekskrig”, Ebba Witt-Brattströms roman om en skilsmässa, på Kulturhuset stadsteatern. Mannen, den patriarkale kulturkarriäristen som på scen trefaldigats, bär hela tiden ett exemplar av Thomas Bernhards ”Ja” som just kommit ut i ny svensk upplaga. Omslaget är iögonfallande, stilrent och djärvt, signalrött med ett vitt kryss, signerat Håkan Liljemärker.

– Jag får sådana böcker som förlagen kallar ”litterära”. Man uppfattas på ett speciellt sätt och sedan får man uppdrag därefter, säger han.

Citationstecken finns i Håkan Liljemärkers tonfall. Han avskyr målgruppstänkande, idén om att det går att nischa böcker mot en specifik grupp som ska tilltalas av en viss form.

Ändå blir böcker accessoarer att visa upp för att berätta vem man vill vara. Säg mig hur din bok ser ut och jag ska säga dig vem du är, den tanke som naturligtvis ligger bakom idén att ge alla Horace Engdahl-kopior på Stadsteaterns lilla scen just den där boken som signalerar att ägaren är intellektuell med känsla för vad som gäller. Lättidentifierad.

Just sådan som formgivaren Håkan Liljemärker inte vill vara.

– Det där handlar om att man vill skaffa sig en trygghet och därför dela in i människor i grupper och utifrån det dra en massa slutsatser, säger han.

Annons
Håkan Liljemärker i sin studio.
Håkan Liljemärker i sin studio. Foto: Malin Hoelstad

Han visar in i sin studio i en gammal funkisfabrik invid en motorled i Bromma. Här gjordes förut fruktessenser till bland annat Pommac, numera finns det mindre företag i de ombyggda lokalerna. Håkan Liljemärker guidar till ett kassavalv – kanske var det där man skyddade originalreceptet på Pommac en gång i tiden. Där förvarar han nu sina egna exemplar av de böcker han har gett form. Han har blivit en av landets mest respekterade bokformgivare, just för den sortens titlar som ska attrahera de lite mer kräsna bokläsarna.

På väggarna hänger skisser, bokomslag i olika stadier av färdigställande. På golvet en låda med Jonas Hassen Khemiris romaner i en ny pocketserie, färgkodade och avskalade med en dokumentär råhet i sitt formspråk. På väggen omslaget till Hanna Nordenhöks kommande roman i två versioner, en uppochnedvänd varg dominerar båda bilderna. Den boken var lätt att jobba med säger han, för den var så bra. Men även när det manus som Håkan Liljemärker presenteras för inte är en personlig favorit gäller det att hitta något där som går att göra form av.

Annons

– Det finns alltid något i en bok som man tycker är kul eller konstigt eller knäppt, ofta är det något som stör mig och då är det just det som jag går på, säger han.

Håkan Liljemärker har inte varit bokformgivare så väldigt länge. Han arbetade länge i reklambranschen men blev till sist utarmad av alla möten och all strategi – tyckte att han kom så långt ifrån själva hantverket. När han tog ledigt för att göra mer egen form och en kollega kastade ett omslag i hans väg var det lite som att komma hem.

Det är en högst kvalificerad men mycket begränsad klick människor som står för den svenska bokformgivningen, berättar Nina Eidem, förläggare på Natur & Kultur.

– Vi har riktiga stjärnor inom bokformgivning i Sverige, men det är några få, inte fler än 20 stycken, som lever på det.

Annons

Av formgivare beskrivs Nina Eidem som en förläggare som både förstår hur formgivningsprocessen fungerar och har en rak och nykter syn på hur en bok bör se ut för att nå sin publik. Balansen mellan konst och kommers ligger i förläggarens händer. Nina Eidem säger att det som är hennes fält, kvalificerad prosa, ger en stor konstnärlig frihet också åt formen – böckerna kommer ändå inte att sälja i miljonupplagor. Men formen ska signalera seriositet och det kan ibland vara en begränsning. Hon berättar att när en Konstfackelev gjorde ett flippat omslagsförslag med en blank, rosa banan till den amerikanska kritikern Ben Lerners seriösa essä om poesi blev det stoppat av författaren.

– Jag vill gärna överraska med en oväntad form, något som går emot det förväntade, men det är inte så ofta det går att genomföra, säger hon.

Både författare och läsare vill ofta hålla sig till en form som de tycker matchar deras persona. Den seriösa litteraturen får inte se för crazy eller ytlig ut. Håkan Liljemärker känner igen det där.

Annons

– Jag gör inte extrema grejer och jag ser inte någon annan som gör det heller, säger han och fortsätter:

– Det finns många måsten kring hur text står och vilka bilder som publiken tål, som jag kan tycka är för hårt etsade i systemet. De behövs inte, man underskattar läsarna, säger han och visar på sitt omslag till Tone Schunnessons debutroman ”Tripprapport” där titelns bokstäver tryckts i lager ovanpå varandra. Så där ”ska” inte text stå, men visst går det att läsa ändå.

Ett förlag som bröt ny bokomslagsmark på ett helt annat sätt när de etablerade sig för 18 år sedan är Piratförlaget. Startat i samverkan med bästsäljande författare som ville ha en större del av försäljningskakan chockade de det försynta bok-Sverige genom att sätta författarporträtt på omslagen.

En av dem som gör mycket form åt Piratförlaget är Niklas Lindblad som också han kommer från reklambranschen. En snabb genomgång av hans digra produktion visar att han arbetat mycket med genrelitteratur, serier av titlar av deckarförfattare som Unni Lindell och Kristina Ohlsson, men också sakprosa och nyöversättningar av klassiska texter.

Annons

Han tänker i första hand på vem boken vänder sig till när han gör sina omslag, författarens visioner är mindre viktiga.

– Författarna är ofta absolut sämst på att tänka ut omslag till sina egna böcker, de är för nära sin egen text, säger han och menar att de kan fastna i detaljer som i sig inte säger något väsentligt om böckerna.

Istället gör Niklas Lindblad en sorts känslomässigt identifierande av en målgrupp när han skapar formen – ser framför sig den som skulle kunna älska just denna bok.

Foto: Malin Hoelstad

Skisser, skisser, skisser – varje omslagsförslag åker fram och tilllbaka tre-fyra gånger mellan Håkan Liljemärker och den ansvariga förläggaren. Det kan bli så många vändor som tio innan alla inblandade är nöjda.

Annons

– – –

Det där med målgrupper är svårt. Även om man kan tänka sig att hipsters i 35-årsåldern kan attraheras av en viss sorts retromönster, till exempel, vet ingen i förväg att det är just den gruppen som kommer att vilja läsa just den boken. Eller att den gruppen inte kommer att genomskåda formens försök till manipulation och därmed förkasta boken med kraft. Just sådana mekanismer vet Niklas Lindblad en del om från sin tid inom reklambranschen. Det största problemet med förlagsbranschens försök till målgruppstänkande är enligt honom att deras grupper är så stora och breda att de inte säger ett skvatt om någonting alls.

– Att sälja böcker till kvinnor mellan 40 och 65, som förlagen vill göra, är som att sälja böcker till alla.

Förlagen får oftare kritik från andra hållet, från dem som tycker att de tänker allt mer på marknadsmässighet och begränsar den konstnärliga friheten. Martin Ahlström, som är chef för marknadsavdelningen på Albert Bonniers Förlag, värjer sig mot bilden av att sådana som han fått mer makt. Han är bara rådgivande inför bokomslag, menar han.

Annons

– Jag går inte in och försöker detaljstyra vad någon som gått långa utbildningar för att behärska sitta yrke åstadkommer.

Men visst tycker han en del, om hur olika målgrupper reagerar olika på olika uttryck. De som bara köper en bok om året och då i snabbköpet eller på macken, vill ha garantier.

– De kunderna vill vara säkra på att den bok de köper är värd att läsa, att de verkligen kommer att njuta av den. Då måste man ha stora citat med omdömen om boken, tydliga bilder och fakta om vem författaren är. Man måste skrika ut budskapet.

De frekventa bokköparna, de kulturellt intresserade, blir tvärtom misstänksamma när en boks omslag hojtar för högt om hur bra den är.

– Det fungerar inte att hajpa något på fel sätt.

Smalt eller brett, ungefär de två målgrupperna verkar finnas på den svenska bokmarknaden, mer finkalibrerat än så är det inte, även om förlagen arbetar mot att tänka mer på sina kunder. Istället är varje omslag en separat förhandling mellan formgivare, förläggare och författare där förläggaren är skiljedomare. Varje omslagsskiss åker fram och tillbaka i genomsnitt tre, fyra gånger. Ibland havererar det. Den feedback som formgivare samstämmigt tycker är mest irriterande är när skisserna kommer tillbaka med en diffus åsikt om att det borde vara en annan färg. Ofta har då omslaget varit uppe till den sortens rundabordsdiskussioner då alla på förlaget tycker lite, ofta med dålig kunskap om form och färg.

Annons

– ”Lite mer babyrosa” kan jag få höra. Vad är det för färg? Och hur kan de tycka det när de inte ens vet hur färgerna ser ut i mina program som är betydligt mer avancerade och kalibrerade än deras? undrar Niklas Lindblad.

Många tycker saker. Utmaningen blir att tränga sig igenom den där lilla öppningen som finns.

Håkan Liljemärker berättar att han till en början ville ta ett ordentligt kliv framåt i sitt formspråk med varje nytt omslag. Nu är ambitionen lite mer dämpad, men då och då tar han ändå ett litet skutt. Med en provokativ bild, till exempel. Han håller upp Anna Focks roman ”Cirkus Smuts”. En berättelse om unga studenter och destruktivt sex som fått ett omslag som är en pastellfärgad glitterfantasi, ser det ut som, men...

– När jag skickade den till förläggarna på Ersatz var deras första reaktion ”Vilket vackert omslag! Underbart!” Sedan dröjde det tjugo minuter och så kom det ett nytt mejl: ”Haha, först nu såg vi vad bilden föreställer. Briljant!”

I bakgrunden, bakom det vackra, drömska, skymtar ett fotografi som skildrar en avsugning. I det här fallet reagerade förläggarna med entusiasm. Det är inte alltid så. Andra förläggare vågar inte ens visa upp de mer kontroversiella skisserna för författaren, de är rädda för reaktionen.

– Jag tycker inte att vi ska censurera oss själva. Framför allt inte genom att försöka lista ut vad slutkunden kan tänkas vilja ha, säger Håkan Liljemärker.

– Det är ju vi som producenter som formar det som ska ges ut. Det är inte konsumenterna som sitter och frågar efter en viss form, och det är ju roligare om vi kan överraska dem istället för att göra samma sak som vi gjorde förra året och året innan.

Bild 1 av 4

Håkan Liljemärker i sin studio.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 4
Bild 3 av 4
Bild 4 av 4