Annons

Lena Kåreland:Så fick Paris sin erotiska laddning

Den sinnliga atmosfär som förknippas med Paris verkar kunna överleva både terrorattacker och våldsamma demonstrationer. En ny bok reder ut hur stadens rykte som ett centrum för kärlekens nöjen tog form i böcker, sånger, konstverk och filmer – föranlett av Parisborna själva.

Under strecket
Publicerad

Ett vykort med ­Robert Doisneaus ­berömda fotografi av ett kärlekspar framför Hôtel de Ville står framställt i en parisisk affär på alla hjärtans dag.

Foto: Nigel Dickinson/TTBild 1 av 1

Ett vykort med ­Robert Doisneaus ­berömda fotografi av ett kärlekspar framför Hôtel de Ville står framställt i en parisisk affär på alla hjärtans dag.

Foto: Nigel Dickinson/TTBild 1 av 1
Ett vykort med ­Robert Doisneaus ­berömda fotografi av ett kärlekspar framför Hôtel de Ville står framställt i en parisisk affär på alla hjärtans dag.
Ett vykort med ­Robert Doisneaus ­berömda fotografi av ett kärlekspar framför Hôtel de Ville står framställt i en parisisk affär på alla hjärtans dag. Foto: Nigel Dickinson/TT

Paris – kärlekens stad. En turist­kliché, ett till leda upprepat motiv i visor och schlagers? Ja, förvisso, men också en föreställning med en lång historia, där det stereotypa förenar sig med mänskliga erfarenheter och där berättelser, bilder och vittnesbörd konstruerar ett Paris som cent­rum för kärlekens nöjen – och också för dess avigsidor som prostitution och kvinnoförtryck. Förändringar beträffande bilden av Paris som ett nav för l’amour har givetvis skett. ”En stads uttryck och utseende skiftar snabbare än människors hjärtan”, ansåg till exempel Baudelaire. 

Det uttalandet tar Dominique Kalifa, professor i samtidshistoria vid Sorbonne, fasta på när han i boken ”Paris. Une histoire érotique, d’Offenbach à Sixties” (Pavot) utforskar begärets och sensualismens yttringar i den franska huvudstaden. Erotiken ges på det sättet en konkret förankring i rummet, i linje med den franske filosofen Gaston Bachelards uppfattning att våra berättelser och minnen, ljusa såväl som mörka, i högsta grad är rumsliga.

Annons
Annons

Det är utan tvivel en stor uppgift som Kalifa åtagit sig och han har därför gjort vissa avgränsningar. Startpunkt är den stad som radikalt omvandlades genom Georges-Eugène Haussmanns modernisering vid 1800-talets mitt, då de medeltida slingrande gatorna ersattes med breda boulevarder. Slutpunkten är 1960-talets stad med studentuppror och sexuell revolution som förändrade fransmännens livsmönster. De källor som används är i främsta rummet litteraturen, romaner såväl som poesi, alltifrån Balzac till Aragon. 

Att komma till Paris innebar för hjältar i både litteratur och film en éducation sentimentale som denna stad som ingen annan kunde erbjuda med sina monument, sina parker och kajerna längs Seine. Många romanhjältar i 1800-talets stora klassiker av Balzac, Zola och Maupassant kom från landsbygden till huvudstaden för att skaffa sig en maktposition. Inte sällan gick vägen till framgång genom kvinnan. Erövringen av Paris var för de unga karriäristerna som ett fältslag, och Paris framställdes inte sällan som en kvinna som skulle erövras. 

Sången, teatern, målarkonsten, fotografiet och filmen är andra utgångspunkter för studien. Audrey Hepburn spelade in åtta kärleksfilmer i Paris under åren 1953 till 1967, vilket gav henne epitetet ”Miss Capitale”. I filmen ”Ariane” från 1967 fäller hon repliken: ”Paris är en stad lik andra, men i Paris älskar man.” Personliga vittnesbörd har också kunnat ge information. Kalifa har till exempel intervjuat sina egna studenter, och bland annat frågat männen om de kunde tänka sig att följa efter en kvinna på gatan. Det kunde de knappast - om de nu svarade ärligt på frågan. 

Annons
Annons

Men tidigare var detta en vanlig metod för att komma i kontakt med det motsatta könet. Den socialistiske premiärministern Léon Blum har tillstått att han mindre framgångsrikt försökte fånga en kvinna på detta sätt. På en kartbild i boken visas den avsevärda sträcka som Blum gick utan att lyckas få mod att närma sig kvinnan i fråga. Kanske hade han haft nytta av någon av de reseguider som innehöll konkreta råd om vilka kriterier man borde utgå ifrån för att välja ut en lämplig kvinna att följa efter. Märkligt nog fanns det flera guideböcker av detta slag att tillgå vid 1900-talets början. 

Den parisiska espriten är subtil som en doft, eller som Charles Trenet sjöng 1941: ”Det är en parisisk romans, våra kvarters milda refräng som talar så ljuvt om den kärlek som hela världen låter sig tjusas av.” Men Paris består av många kvarter, som vart och ett bildar små städer med sin speciella karaktär. För Balzac hade även gatorna sina olika egenskaper. Det fanns nobla, vanhedrande och rentav dödsbringande gator. Naturalismens författare såg gärna ett samband mellan karaktärernas öden och ett kvarters identitet. 

Varje stadsdel utövade sin lag som kunde leda till misär, förfall och prostitution. Det får Gervaise i Zolas roman ”Krogen” (1876) bittert erfara. Hon bor i kvarteret Goutte-d’Or, präglat av lösaktighet och kriminalitet, vilket leder till förnedring och slutligen till hennes död. Samma öde drabbar hennes dotter Nana, om vilken Zola skriver: ”Hon visste allt, hade lärt sig allt på gatorna i Goutte-d’Or.” Germinie Lacerteux i romanen med samma namn av bröderna Goncourt (1865) blir likaså ett offer för sin våldsamma och hotfulla omgivning, där hon dras in i kriminalitet och alkoholism. 

Annons
Annons

Helt annorlunda var det på Haussmanns breda avenyer och boulevarder. Där, på alla kaféer och barer, levde människorna som i ett skyltfönster. De kunde lugnt betrakta de förbipasserande och själva bli betraktade. Under det stillsamma flanerandet på de breda gatustråken uppstod flyktiga möten. Hastiga blickar utbyttes, och kanske kunde ett och annat ord utväxlas. Sådana sammanträffanden blev ett vanligt tema, särskilt i poesin. Baudelaire har i sin dikt ”Till en som gick förbi” fångat det hastiga mötet och den snabba ögonkontakten med en kvinna i gatuvimlet. Kvinnan som diktjaget skymtar är smidig och vacker med ben som statyer, och författaren nästan förstenas av hennes ljuvhet. Inget händer dock, men en känsla av vemod dröjer kvar hos diktjaget. För sent inser han att han aldrig får se kvinnan igen, men anar att han skulle kunna ha älskat henne.

Den maskulina blicken sexualiserade kvinnorna och gjorde dem ibland rentav djuriska. Boulevarden som för männen var en lämplig plats för jakten på kvinnor bevarade länge sin dragningskraft. 1936 sjöng Mistinguett i filmen ”Rigolbouche” om hur hon älskade att flanera på de stora boulevarderna. Och enligt Yves Montand hade man på boulevarden chans att få syn på ”två änglalika ögon att följa ända till République”. Också metron, som fick sin första linje år 1900, blev snart ett slags ny boulevard och inbjöd med sina långa gångar till amorösa möten. En veckotidningsartikel från 1933 om metron har följaktligen fått rubriken ”Metro sentimental”. Kalifa tar också upp Paris alla parker, där Luxembourgträdgården intar en särställning. Hur många kärlekshistorier har inte spirat längs parkens grusgångar och statyer. Charles Trenet fastslår i sången ”En avril à Paris” att till och med fåglarna i Luxembourgträdgården sjunger om kärlek.

Annons
Annons

Teatern var en annan mötesplats, laddad med erotik. När den unge Sigmund Freud besökte Paris för första gången 1885 slogs han av den starka sensualism som de franska teatrarna utstrålade. Teatern finns med också i Zolas roman ”Nana” (1880), där huvudpersonen Nana uppträder i föreställningen ”La blonde Vénus”, ett slags parodi på Offenbachs operett ”Sköna Helena”. Zola får i sin skildring salongen, logerna, korridorerna och ­kulisserna att vibrera av erotiska stämningar.

Flera av de surrealistiska författarna har i sina texter gett uttryck för en stark känsla för Paris. I sin roman ”Bonden i Paris” (1926) skriver till exempel Louis Aragon: ”Slit hjärtat ur mitt bröst och ni kommer där att se Paris.” Den franska huvudstaden blir för Aragon en dekor för begäret, en både feminiserad och starkt sensuell stad, där platser och monument lyfts upp på en magiskt erotisk nivå. I romanen ”La grande gaité” (1929) skriver han om Eiffeltornets särade ben av järn. Surrealisternas ledare André Breton har i sin självbiografiskt präglade roman ”Nadja” (1928) skrivit en helt igenom parisisk historia, en tragisk berättelse där paret genomströvar Paris och utforskar dess olika delar. 

Nya vanor och nya livsstilar etableras, och vilka stadsdelar och etablissemang som är mest i ropet beträffande kärleksmöten växlar över tid. Nattklubbarna dök upp efter andra världskrigets slut. Prototypen för dem var Le Tabou, som lanserades 1947, en trång källarlokal, mörk och inrökt, men snart en symbol för människornas nya frihetskänsla. ”Vår kärlek var fri, vårt språk var fritt och våra val var fria”, deklarerade triumfatoriskt Juliette Gréco. 

Annons
Annons

Den ökade friheten visar sig också i att det efter krigsslutet blev vanligt att man kysstes offentligt på gatorna. Det hade knappast förekommit tidigare. I filmen ”Möte i julinatt” (1949) av Jacques Becker har det unga paret stämt träff i Jardin des Plantes där de strövar runt och kysser varandra framför en elefant. Och fotograferna excellerade efter kriget i det ena fotot efter det andra av kyssande par. Robert Doisneaus bild från 1950 av ett kärlekspar framför Hôtel de Ville blev snabbt en internationell symbol för kärleken i Paris. 

Kärleken har också sina subkulturer. Dit hör den utomäktenskapliga och den samkönade kärleken. De homosexuella hade sina kvarter där de levde mer eller mindre osynliga. Här fanns en tydlig könsskillnad, då männen mycket snabbare än kvinnorna fick legitimitet och accepterades. Paris blev dock redan vid 1900-talets början, vid sidan av New York och Berlin, något av en föregångsstad vad gäller en mer tolerant syn på homosexuella. Men trots allt var det främst en mindre elit av de homosexuella som kunde leva helt fritt och öppet. Dit hörde författare som André Gide och Jean Cocteau.

Det specifikt känslobetonade med Paris och den erotiska atmosfär som karakteriserar staden har levt vidare och visat sig stå emot tidens förändringar. Att myten även har sin förankring i en historisk realitet visar Dominique Kalifa i sin innehållsrika och spännande Paris-skildring.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons