Annons

De hemlösa katterna i HomsSå går det till när en regim mördar sin egen befolkning

”De hemlösa katterna i Homs” är en roman men den bygger på verkliga händelser. Eva Nour är en pseudonym för att skydda huvudpersonen Samis familj.
”De hemlösa katterna i Homs” är en roman men den bygger på verkliga händelser. Eva Nour är en pseudonym för att skydda huvudpersonen Samis familj. Foto: Tomas Oneborg

Han är undernärd, staden beskjuts, och gamla vänner hittas lemlästade på gatan. Ändå stannar Sami kvar i Homs för att filma förödelsen – och sprida bilderna på sociala medier. Nu har hans svenska flickvän skrivit hans historia, under pseudonym.

Under strecket
Publicerad

De hemlösa katterna i Homs

Författare
Eva Nour
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

301 s.

Litteraturen om krigen i, och flyktingströmmarna från, Syrien, Irak och andra länder i regionen har blivit rikhaltig: För att bara nämna ett exempel, den magnifika novellsamlingen ”Irakisk Kristus” av Hassan Blasim, en febrig, både realistisk och surrealistisk, skildring av krigets helvete. Idag utkommer ännu ett viktigt bidrag till denna litteratur, Eva Nours roman ”De hemlösa katterna i Homs”. Boken bygger på verkliga händelser, och författarnamnet är en pseudonym för att skydda huvudpersonen Samis familj.

Sami är uppvuxen i den gamla staden Homs i västra Syrien. Barndomen är trygg och kärleksfull. Så växer missnöjet mot diktatorn Bashar al-Assad, och den arabiska våren når också Samis stad och liv. Men protesterna slås ned brutalt, civilbefolkningen utsätts för en massaker, och människor tvingas på flykt, däribland 80 000 kristna. Mitt i detta helvete blir alltså Sami vuxen. Han tvingas göra en lång och plågsam militärtjänst, även om han i egenskap av kartritare har det bättre än många av sina kamrater. Men när han en dag inser att kartan han håller på att rita kommer att användas i syfte att utplåna oppositionella grupper brister det.

Annons
Annons

Överhuvudtaget har Nour en stark känsla för att lyssna av människors både inre och yttre handlingar och bevekelsegrunder. Skildringen av den tröstlösa monotonin, den ständiga förnedringen och den alltmer akuta brottningen med samvetet är mycket övertygande genomförd. Det är aldrig svart eller vitt, kompromisser är en nödvändig del av vardagen. Men det finns som sagt gränser. Samis flickvän Sara har redan engagerat sig i motståndsrörelsen, och han blir gradvis nu själv alltmer involverad i den. Skildringen av relationen mellan de älskande, mitt under brinnande inbördeskrig, är för övrigt en annan av romanens många höjdpunkter.

Parallellt med krigets vansinne pågår åtminstone under en tid ett försök att upprätthålla ett slags normalitet och vardagsliv. Människor blir förälskade, grälar, gör utflykter, äter middag tillsammans. Samis föräldrar, särskilt pappan, vidhåller att allt kommer att lösa sig till det bästa, och att protester absolut ska undvikas. Men när beskjutningarna av staden intensifieras, när grannhus jämnas med marken, och gamla vänner hittas lemlästade på gatan, inser familjen att flykten är nödvändig. Sami insisterar dock på att stanna. Han bor kvar i resterna av sitt hem så länge som möjligt, utan tillgång till mat och de mest grundläggande förnödenheter.

Texten är ett krigsreportage, men den är framför allt en konstnärligt fullödig roman, skriven som en protesthandling men också som en poetisk kärleksförklaring till Sami.

Sami ser det som sin uppgift att dokumentera så mycket som möjligt av övergreppen och förödelsen. Undernärd och med risk för sitt eget liv rör han sig i stadens ruiner med kameran som ständig följeslagare. Bilderna sprids till motståndsrörelsen och läggs ut på sociala medier. Fängelse och tortyr följer i olika omgångar, och det är, naturligtvis, omskakande läsning. Det som gör denna roman så stark och övertygande är dock inte bara dess dokumentära kvaliteter. Texten är ett krigsreportage, men den är framför allt en konstnärligt fullödig roman, skriven som en protesthandling men också som en poetisk kärleksförklaring till Sami. 

På flykt i Paris träffar han en svensk journalist, pseudonymen Eva Nour. De blir förälskade. Romanens sista ord är hennes: ”En dag ska jag ge dig en bok. Den boken ska rymma din historia”. Och den historien är berättad helt utan vare sig sentimentalitet eller trosvisshet. Eva konstaterar vid ett tillfälle: ”Ju mer jag tänker och läser och ser, desto mindre förstår jag”.

Men tillsammans lyckas Sami och Eva ändå till läsaren förmedla en drabbande och uppfordrande gestaltning av det egentligen oförklarliga: hur en regim kan mörda sin egen befolkning. Det är vittneslitteratur som andas förtvivlan, men trots allt också en liten strimma hopp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons