Perfect Guide

Så hanterar du musiksnobbarna

Du berättar att du älskar Joe Goddards senaste, men den lätta höjningen på ögonbrynet och det lilla knipet på munnen hos hemma-dj:n du råkat hamna bredvid berättar att det där inte är ”Detroit nog” för honom. Han börjar istället en längre referensgenomgång av Daniel Averys senaste mixplatta. Med killen som sitter bredvid. Du får titta ner på dina händer med all den sorglöshet det går att mana fram när man blivit musiksnobbad.

Annons

Vi har alla varit där: du som upptäckt Test Department och blivit tillplattad av någon som pratar om Throbbing Gristle, du som nämnt Inner Circle och sett ett Culture-fan vända dig ryggen. Vi skulle kunna fylla bokhyllor med andra liknande exempel. Men det enda det skulle tjäna till skulle vara att just hamra in rangordningen mellan fint och inte lika fint.

Även om det inte finns några objektiva kriterier på hur man kan värdera fin musik från mindre fin musik, så finns det vedertagna kulturella riktlinjer beroende på i vilken social cirkel man rör sig. Alldeles för många och alldeles för intrikata att gå in på. Men den mest generellt vedertagna regeln är att jazz slår allt. Det vet alla som läst deckare. Och stött på män. Jazz från Thelonius Monk, John Coltrane, Charles Mingus, Sun Ra, Miles Davis, Art Ensemble of Chicago, Ornette Coleman, Last Poets. Hela det gänget. Spiritual free-form jazz.

Men okej, ett litet exempel till. Annat tillfälle, annan person bredvid dig. Du bekänner din kärlek till den perfekta popenergin i Sonias Can’t forget you. Ditt sällskap säger att han bara lyssnar på jazz. Och där skulle man kunna tro att samtalet dör. Men det är då ett ganska regelbundet läsande av sajten Dangerous Minds kommer väl till pass.

Tack vare den kan du kontra med att du funderat på att träna din katt att sätta sig på toaletten enligt Charles Mingus metod, som heter The Charles Mingus CAT-alog for Toilet Training Your Cat, en pamflett som gick att köpa på postorder direkt av Mingus på sextio- och sjuttiotalet, men att du misstänker att din katt kanske hunnit bli för gammal för att ta till sig nya friska idéer.

Nu är väl egentligen inte Charles Mingus en free-formkille, men dock respekterad nog för att du ska slippa bli helsnobbad.

Dangerous Minds startades 2009 av det brittiska paret Tara McGinley och Richard Metzger som tillsammans med ett gäng relativt fasta skribenter, bland annat en medlem i Joy Division tribute dragshowgruppen Joyce Division, publicerar de många olika fakta om kultur som inte når ut i annan media. Till exempel en komplett genomgång av alla album som getts ut av skådespelarna i första Star Trek, där lieutenant Uhura, Nichelle Nichols, koras till den bästa artisten.

Här upptäckte jag bland annat Charles Frégers fantastiska bok Wilder man, som visar de många mardrömsdräkter som fortfarande används i hedniska vårritualer runt om i Europa, bland annat Toni Erdmanns bulgariska Chewbaccadräkt. Den japanske stickartisten Amimoni Horinuchis alster hade jag till exempel inte heller känt till utan DM och måste nu hålla ett habegär till en rosa Biz Markie-tröja och en John Waters-väska stången.

Allt är inte spännande. Ibland blir det lite för många nersänkningar i punkminnen men i stort är det mesta roligt på något sätt.

Just John Waters är för övrigt en sorts personifiering av DM, känd som djupt förtjust i alla udda och exotiska populärkulturella fenomen och dessutom med en avsky för musiksnobbism. Märkligt nog har det inte stått en rad på DM om hans Camp John Waters i Connecticut i september där lägerdeltagare kan välja mellan aktiviteter som kajakpaddling, Bloody Mary bingo, klättring och burlesklektioner. Men de väntar antagligen tills de varit där.

Till Toppen